Kungsörn

Jakt, skydd och attityder

Det har skrivits mycket om detta och i begynnelsen var synpunkterna och besluten inte till kungsörnarnas fördel. De första positivare kommentarerna dröjde till år 1900. Jag ger många exempel på hur det har låtit och hur det har beslutats.  (SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift).

• 1741: Hänfördes till gruppen skadedjur och som ”De skadligaste roffåglarna” enligt förordning detta år. Renderade 20 öre silvermynt i belöning (Eklundh 1930).
• 1808: Räknas som Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (SJFT 66:227).
• 1858: ”Den skada de gör ser man av deras födoämnen” (harar, rävar, lamm, unga getter, unga hjortar, renar, rådjur, kalvar, gäss, orrar, tjädrar, ripor, tranor, storkar m.fl. nämns). Nilsson nämner också fyra påstådda rov av människobarn samt att den skjutes vid skottkoja på luder eller fångas i slagjärn på åtlar samt: ”Att det är farligt att taga örnungar ur nästet, innan de gamla blifvit dödade, behöfver knappt erinras” (Nilsson 1858).
• 1864: Ny jaktstadga där örn räknades som skadligt rovdjur och fick fällas av envar (SJFT 2:206-213).
• 1866: ”Sedan den nya jagtstadgan med dess premier blifvit känd af Lapparne, fånga de fogeln vid boet medelst slagjern” (SJFT 4:219).
• 1869: Belöning via stadsmedel för dödande av rovfåglar upphör (SJFT 7:45).
• 1881: ”I mitten av oktober sistlidet år sköt jag å den Hr Greve Beckfriis tillhöriga ljungmarken (Skanörs ljung, min anm.) 2 kärrhökar och 8 örnar, av vilka 7 voro kungsörnar och den 8:de havsörn, ett stort exemplar. Fyra örnar sköts på det sättet, att jag, då jag varseblev en örn, skickade ut min hund, liksom för att söka, medan jag själv gömde mig bakom en buske. Örnen kom då flygande i full fart för att slå efter hunden, men möttes istället av mitt skott. De fyra andra sköts på nattkvist. När örnen mot skymningen sätter sig till nattvila, tager han alltid sin viloplats i någon torr fura med tillplattad krona vid utkanten av skogen och är det då inte svårt att åtkomma honom, i fall man följer skogskanten. Tillsammans fälldes här i höstas 12 örnar och av dessa sköt jag 11; en skogvaktare fällde den återstående. Örnsträcket var i höstas rikligt, så att jag en dag räknade 13 stycken, men av annan fågel var det mycket mindre än under något föregående år. Hönshökens antal är här i orten i märkbart avtagande. Kämpinge gård den 25 januari 1882. Fritz Flygare” (SJFT  20:42).
  Flygare var en notorisk örnskytt på Skanörs Ljung och omgivande marker under många år och har många örnliv på sitt samvete. 1884 fick Flygare en utmärkelse för sina insatser. Motiveringen följer: ”Zoologiska Jägarsällskapet i Lund: Jämte beslut på allmänt sammanträde hade åt styrelsen uppdragits att, om hon därtill funne tillräcklig anledning, lemna någon lämplig utmärkelse åt Lantbrukaren F. Flygare å Kempinge gård i Skytts härad, i anledning af hans gagnande verksamhet såsom rovdjursjägare, speciellt genom dödande af ett större antal örnar; och har styrelsen sålunda till honom aflåtit en skifvelse, hvaruti uttrycktes Sällskapets tacksamhet och högaktning för det nit och intresse han i sin ort på detta sätt egnat bevarandet af det matnyttiga vilda” (SJFT  23:212)
• 1887: ”De skjuts vanligen vid as, som man lagt för dem. Orsakar stor skada på den skånska slättens harar”. Avser sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe (Thott 1892).
• 1896: Magundersökningar på 18 hannar och tolv honor gav rester av hare, orre, tjäder, vildand, tamanka, två igelkottar samt kött av varjehanda slag (Roth 1896).
• 1896: ”Förekom ovanligt talrikt i Skåne. Till en konservator i Ängelholm inkom 68 stycken” (SJFT 35:70). Jag har dubbelkollat uppgiften och det står faktiskt så. Men antalet kan nog betvivlas.
• 1896: Om örnjakten på Skanörs Ljung: ”Det må påpekas att Sveriges, låt oss säga verldens lyckligaste örnjägare, landtbrukare Flygare i Reng, under de sista 10 a 15 åren på Ljungen nedlagt mera än 200 örnar… Ensamt i Skåne torde under sista hösten ha skjutits ett femtiotal. På Ljungen sköts 29 eller 30 i en liten hjortpark. Vid Skabersjö meddelades mig helt apropos att der skjutits 8 eller 9. Dessutom ha då och då förekommit tidningsnotiser om i provinsen skjutna örnar. Förunderligt nog synes örnarnes antal i Skåne med åren snarare ökas än minskas” (Rosenius 1897). Uppenbarligen hade Rosenius inte full koll på vad som hände på de skånska godsen. För i statistiken för 1896 anges antalet till 71 varav 21 på Skabersjö, 13 på Börringe och 32 på Ljungen (SJFT 35:154).
• 1898: ”i en med bulvan gillrad sax, hvaruti under vintern 10 hökar fastnat, den 14 april fångades en kungsörn vid Kolleberga i Skåne” (SJNT 36:157)
• 1899: ”Örn har ej uppträdt vidare talrikt i Skåne. Kanske har i någon mån bidragit till åtminstone hökarnes minskning det förhållande, att bulvansaxar och andra fångstapparater alltmera komma i bruk, ty de göra i sanning god tjenst, och vi kunna ej nog rekommendera dem hos alla jagtvårdare” (SJFT 38:220).
• 1900: ”På grund af den jämförelsevis stora lätthet, hvarmed örnen kan åtkommas under flyttningstiden, synes fara vara för handen att denna ståtliga fågel alltför mycket decimeras” (Red 1900). Se där – äntligen en positiv kommentar.
• 1902: ”Kungsörnen gör ganska ofta skada för lapparne i fjälltrakterna. Där öfverfaller han ej sällan renkalfvar och flyger sin väg med dem uti klorna. Ofta utsättas saxar med kött som bete, än utlägges förgiftadt kött. Emellertid misslyckas detta ofta, i det att hundar fastna i saxen” (SJFT 39:78).
• 1905: Som framgått av många kommentarer ovan så sköts det många örnar i Skåne under f.f.a. 1800-talet. Ur Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrifter 1886-1905 hämtar jag uppgifter från Skånska Jägarsällskapet i Lunds årsrapporter från skånska gods. Antalen i tabell 1 gäller skjutna ”örnar” men jag har en känsla av att det främst handlar om kungsörn. Men givetvis ingår havsörn och kanske några andra i summorna. Det totala antalet är ett minimum eftersom inte alla gods rapporterade årligen. För t.ex. Skanörs Ljung finns det bara uppgifter från nio av de 20 åren. Det ska också nämnas att hökar och andra rovfåglar redovisades separat, så risken för felbestämningar bedöms inte vara särdeles stor. Skyttet fortsatte förstås efter 1905 men för följande år saknas uppgifter i källorna. Ett gods, Skabersjö, har med fem undantag meddelat uppgifter för samtliga år 1871-1905 (figur 4). De tomma åren är inte rapporterade och behöver alltså inte betyda noll örnar.

Tabell 1. Skjutna örnar på skånska gods 1886-1905 (Svenska Jägarsällskapets Nya Tidskrifter).

Figur 4. Skjutna örnar på Skabersjö gods 1871-1905 (Svenska Jägarsällskapets Nya Tidskrifter).

• 1906: Skottpengar i sju län. Sedan länge förklarad skadlig och fredlös (SJFT 1909:215-224).
• 1907: ”Hvarje efterhöst brukar en del örnar draga ner till Skåne. Detta år har ett ovanligt stort antal örnar kommit till Skåne, där de uppehålla sig i de större skogarne. I de mellersta delarna af provinsen har redan ett flertal örnar skjutits. Örnarne äro eftersökta af jägarne; de betalas nämligen med 7 a 8 kr. per styck” (SJFT 45:349).
• 1913: Örn räknas som skadligt djur enligt jaktlagen från 8 november 1912 (SJFT 51:2-9).
• 1913: Jakt på ”örn, falk och glada” förbjöds på Ljungen av den nya jaktarrendatorn Skanör och Falsterbos naturskyddsförening (notis i Sveriges Naturs årsbok 1914:187).
• 1914: ”Örnen aftager alltjämt, vare sig det gäller kungs- eller hafsörn, och det vore verkligen sorgligt om denna stolta fågel skulle försvinna från vår fauna. I Skåne har skjutits flest (örnar under året) eller 38 st. eljest i Göteborgstrakten 6, i Jämtland 7, Dalarna 9” (SJFT 53:139).
• 1914: Skottpengar betalas med fem kronor i Blekinge och Kronoberg samt en krona i Jönköpings län (SJFT 53:254).
• 1919: ”En ovanligt stor och vacker kungsörn sköts den 26 januari på aktiebolaget Skarpnäck-Nacka utmarker. Den ståtliga fågeln, som vägde närmare 15 kg., hade nyss spisat en hare”. Viktuppgiften kan inte stämma, min kommentar. ”När en hemmansägare i Ångermanland i januari månad körde utåt skogen fick han se en stor fågel framför sig på vägen. Fågeln försökte lyfta, men det gick ej fort, och mannen körde hastigt hästen öfver honom, så att stöttingen stötte till densamma. Fågeln (en örn, mätande drygt 6 fot mellan vingspetsarna) döfvades af stöten och bearbetades ytterligare med en stör samt lades till lasset. Efter en stund kvicknade den vid och försökte på nytt undkomma, men dödades nu ordentligt och hemfördes” (SJFT 57:60).
• 1920: Kungl. Domänstyrelsens cirkulärskrivelse n:r 25, år 1920, angående fredande av vissa roffåglar på de allmänna skogarna: ”Kungl. Domänstyrelsen vill härmed, till förhindrande af att vissa roffågelarter, hvilka äro stadda i starkt aftagande, skola helt försvinna ur landets fauna, framhålla dels önskvärdheten af att, därså utan olägenhet för bevarande af stammen af matnyttigt vildt på viss trakt kan äga rum, vid afverkningen å de allmänna skogarna sådana träd, som utgöra boplats för örn, glada samt å vissa orter, där så kan befinnas lämpligt, även fiskgjuse, tillsvidare lämnas orörda, dels angelägenheten av att dessa ävensom andra särskildt sällsynta fåglars bon på kronans marker icke plundras på ägg och ungar. Stockholm den 2 november 1920”.
• 1922: ”Inom Idrereviren är han ytterst sparsam och finnes kanske endast på Långfjället, där några år förut örnar voro vanliga, men varggift, som lappar utlagt, har otvivelaktigt orsakat en ödesdiger förminskning” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926 i tillägg).
• 1922: Sagesman till Lönnberg: ”Omkring 1900 bodde örnen på så gott som alla för honom lämpliga boplatser på Långfjället (Idre). Orsaken till den svåra decimeringen av örnstammen vill jag tillskriva lapparnas varggift. Jag har själv språkat med lapparna, och de har själv omtalat, hur de lägga ut sitt gift… Jag anser därför, att det är oförsvarligt att släppa gift i händerna på ansvarslösa lappar… Om inga åtgärder vidtagas för att inskränka på lapparnas frihet i detta fall, är en eventuell fridlysning av kungsörnen till föga nytta”.
  Lönnberg skriver själv följande: ”Om man lägger ihop allt, som kan läggas kungsörnen till last, blir det dock ingalunda så mycket, att det kan gifva någon grundad anledning till att denna ståtliga fågel skulle få prisgifvas åt utrotning. Å andra sidan kan det hafva sina vanskligheter att begära, att denna fågel helt och håller fridlyses. Åtminstone tillsvidare syntes det mig vara nog att gå en medelväg och begära kungsörnens fridlysning på kronan tillhörig mark, och torde rätt mycket kunna vinnas härmed” (Lönnberg 1922).
• 1922: Lönnberg hade uppskattat det svenska beståndet till 40 par (se också ovan) men han ville trots detta inte fridlysa arten på alla marker. I SJFT 60:318 skrivs: ”Sakkunniga, som äfven beaktat örnarnas aftagande i antal, hafva föreslagit en fredningstid för örn 1 mars-31 juli, men total fridlysning under fem år”.
• 1923: ”En kungsörn har enligt Arboga tidning skjutits vid Skillingsnäs, en annan på Öland och en tredje vid Hornborgasjön samt en fjärde i Vartoftatrakten. Sannolikt ha ännu flera dödats, utan att det kommit till allmän kännedom. Det är sålunda på hög tid, att den fridlysning, hvarom framställning gjorts, kommer till stånd, med hänsyn till örnstammens fåtalighet, hvarom meddelande lämnades i denna tidskrift förlidit år. Men om det skulle komma att dröja med fridlysningen, må det framhållas såsom önskvärt, om den bössbärande allmänheten ville ihågkomma, att det är en större bragd och en mera berömlig gärning att lämna dylika fåglar i fred än att skjuta dem” (Einar Lönnberg i Fauna & Flora 18:44).
  
  

Så var vi framme vid 1924 då örnarna äntligen blev fridlysta. I det följande beskrivs förloppet fram till 1942 eftersom en källa anger detta år för fridlysningens införande. Den fredning som infördes 1924, och där året 1924 nästan alltid återges som året då kungsörnen blev fridlyst för gott, var kanske inte gällande för alla marker i alla tider efter 1924.

• 1924: Fridlyst t.o.m. 1926. Lydelsen i källan är: ”Regeringen har enligt K. kungörelse av den 27 september. N:o 435 utfärdat förbud mot jakt efter örn tillsvidare intill utgången av år 1926” (SJFT 62:403).
• 1926: Tinget i Varekil (Göteborg och Bohuslän) dömde den 2-3 september bröderna Valfrid och Gunnar Johansson i Rånäs att böta 75 kronor vardera för olovligt dödande av en kungsörn (SJFT 64:318). Mig veterligen den första domen i denna fråga.
• 1926: Fridlyst t.o.m. 1928 enligt kungörelse nr. 428 den 15 oktober (SJFT 64:381).
• 1927: I en text om en dom angående en dödad örn (ej artangiven) beskrivs fridlysningarna från 1924 och 1926 så här ”… fångande eller dödande av örn med vissa undantag förbjudet …” SJFT 1929 sid 244. Vad innebär med vissa undantag?
• 1928: Fridlyst t.o.m. 1930 enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).

Härefter hittar jag inga beslut i SJFT men besked om sannolik förlängning av fridlysningen bör finnas i SFS nr 224 för år 1929. Den källan har jag inte tillgång till och vet därför inte hur den fortsatta fredningen formulerades. En kort och försvarande text med titeln ”De fridlysta örnarna” finns också i SJFT 1931 (69:344-345). Trots fridlysningen fortsatte givetvis förföljelsen och här följer tre exempel:

• 1931: En ung kungsörn som troddes vara en tjäder sköts i Svealand 24 oktober 1931 av en kronojägarson och en rävskötare. Fadern till kronojägarsonen anmälde händelsen och de två skyldiga straffades med vardera 200 kronor i böter. Örnen förverkades till kronan (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 70:374).
• 1931: Ett inlägg i debatten: ”Medel-Svensson har sedan barnsben den uppfattningen, att alla rovdjur – och andra vilda djur med, för den delen – skola dräpas. Därtill kommer nog också bristande kännedom om såväl lagar och förordningar som om djuren i fråga. Jag är alldeles övertygad att det i denna dag finns massor av svenskar, som varken vet vad en örn är för något i verkligheten eller vet att den är fridlyst. Men jag är lika övertygad om att varenda en av dessa ovetande svenskar utan betänkande skulle skjuta örnen om de råkade komma åt och hade en bössa i näven” (Pablo i SJFT 69:344).
• 1932: Angående en skjuten kungsörn i västra Värmland hösten 1932 ”… men jag vågar knappast hoppas, att örnarna komma att bliva kvar. Befolkningen ser dem ej med blida ögon och det har ryktesvis försports, att folk yttrat, att de skola göra vad de kunna för att skjuta bort dem så fort som möjligt. Ett tydligt stöd för att örnarna äro impopulära, har man ju i nämndemannens inställning till målet: Så lågt straff lagen tillåter!” (Gardell 1933).
• 1932: Svea hovrätt dömer den 23 okt 1933 en man till 30 dagsböter a 3 kronor för att i nov 1932 ha dödat en örn. Det hänvisas till en kungörelse den 22 juni 1932 angående tillfälliga fridlysningar. Således bör den fridlysning som gällde t.o.m. 1930 ha blivit förlängd och gällt till minst 1932 (SJFT 72:54).
• 1938: Frågan om fridlysningen fortsatte efter 1932 och i så fall hur den utformats kompliceras. Enligt Jaktstadga SFS nr 279/1938 given 3 juni 1938, 11 §, 1 mom. skrivs att ”Å kronans mark må björn, lo, mård utter, örn, berguv, falk och korp icke under någon tid av året jagas, dödas eller fångas”. I 12:e paragrafen, 1 mom. anges de fågelarter som inte under någon tid på året må jagas (alltså de som var helt fridlysta), dödas eller fångas (gäller uppenbart överallt). Här nämns inte örn, berguv och falk. I 2 mom. Står ”Fåglar som icke berörs av i 1 mom. denna paragraf eller i 11 eller 13 § stadgad fridlysning, må under tiden från och med den 1 mars till och med den 31 augusti icke någonstädes jagas, dödas eller fångas”. Här ska nämnas att i 13 § meddelas allmänna jakttider och där finns inte örn med. Tolkningen måste bli att berguv, örn och falk var tillåtna att dödas under tiden 1 september till och med 28 februari på mark som inte var kronans. I 26 § står ”Den som dödat eller fångat björn, lo eller örn vare pliktig att därom skyndsamt göra anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare vid domänverket”. Men i samma nummer av SJFT i texten ”Jaktlagstiftningen – en orientering” står ”… därjämte äro följande rovfåglar fridlysta hela året, nämligen …”. Och här nämns örn, men inte berguv och falk! De två senare anges bara som skyddade på kronans mark. Det hela kompliceras ytterligare av skrivningen i 18 § i Lagen om rätt till jakt given 3 juni 1938, SFS nr. 274/1938. Här står att ”Dödad eller anträffad död örn tillfaller kronan” (SJFT 76:203, 218 och 249). Vad gällde egentligen? Fick örnar dödas på privat mark 1/9-28/2? Men i Bygd & Naturs årsbok 1939, sid 184, sägs att ”Enligt den nya jaktstadgan får man inte ens döda en örn som gör intrång i gård eller trädgård”. Det tyder ju på total fridlysning. I samma förenings årsbok 1940 sägs att örnarna var  fridlysta hela året (Bygd och Natur, Årsbok 1940, sid 116,). SFS 1939, nr 489, sid 1357-1364 kan vara intressant men jag har inte tillgång.
• 1940: Tjuvskjuten kungsörn i Bohuslän (Svensk Jakt 78:564).
• 1941: ”I motion nr 12 i Andra kammaren föreslogo herrar Lövgren och Jacobson, att riksdagen måtte besluta att upphäva den nu gällande fridlysningen av björn, lo och örn” (Bygd och Natur, Årsbok 1941:170). I Bygd och Natur, Årsbok 1942:121 skriver Nils Dahlbeck om samma motion och nämner att det funnits ett tillägg lydande ”och att dessa djur snarast borde utrotas”. Dahlbeck nämner också att Riksdagen avslog motionen.
• 1942: I sin bok Rovfågelskrisen skriver Lennart Bolund: ”Kungsörnen är i Sverige fridlyst sedan 1942”. Var fick han det ifrån? Jag hittar inget som förklarar påståendet. Slutsatsen måste nog ändå bli att örnarna varit helt fridlysta sedan 1924 (kanske med vissa undantag under hela eller delar av perioden – se 1927).

Vi kan nu tämligen säkert utgå från att örnarna var helt fredade, men det innebar inte slutet på förföljelserna. Det som följer är några exempel men det finns tyvärr åtskilligt fler. Förföljelse skedde (och sker fortfarande) bl.a. genom fällda boträd, nedrivna bon, användning av saxar, förgiftning samt givetvis skjutningar.

• 1945: Plundrat rede i Paktepoktjo sydöst om Muddus (Curry-Lindahl 1959).
• 1946: ”D Sjölander (1946) fann ofta örnbona mellan Kaitum älv och Lulevatten tomma. Han frågade en lapp om orsaken och denne svarade: När vi träffa goaskem (örn) piska vi honom. Tyvärr verkar lapparnas inställning till örnarna vara likadan nu (1961) som förr” (Nilsson 1961).
• 1947-1951: ”Vid Snöhuvudet i kronoparken Mickelskölen i Råneå socken: 1947 dödades ungarna och samma år höggs boträdet ned, 1948 byggdes ett nytt bo, vari den enda ungen blev skjuten, våren 1949 stod en stege rest mot boet, troligen hade äggen tagits. 1950 skedde samma sak och även 1951 tycktes nidingar ha boet under uppsikt” (Curry-Lindahl 1959).
• 1948: ”Ett bo med den enda ungen dödad av människor i Gällivare socken” (Curry-Lindahl 1959).
• 1949: Saklig och inträngande text om örnar och hökar. Några citat: ”Kungsörnen är fridlyst men dess häckning störes i stor omfattning av nybyggare och lappar som plundra bona stundom på uppdrag av äggsamlare. Om det vore så att fredningen av kungsörnen på häckplatserna vore en realitet och inte blott en lag på papperet… de stickprov som årligen tagas tala ett tydligt språk om fortsatt ohejdad förföljelse från den lokala befolkningens sida” (Swärdson 1949).
• 1952: ”Kungsörnen är visserligen fridlyst, men på grund av personlig erfarenhet av hur denna fridlysning verkar, synes det mig snarare som om fågeln vore fredlös. … Sålunda har till domänstyrelsen inrapporterats att under 1948 dödades inte mindre än 11 kungsörnar enbart inom Pajala socken, och notiser om påträffade skjutna örnar är ej ovanliga … ett örnpar som jag under några år haft under observation häckade 1943, 1944 och 1946 i norra delen av Råneå socken och det sistnämnda året hade paret tvenne ungar, vilka skötos. På hösten samma år fälldes boträdet, utan att man brydde sig om att taga vara på stammen. 1947 fanns ingen örn på lokalen, men 1948 kommo de igen. En vecka före midsommar sköts parets enda unge och 1949-1951 uteblev häckning … De utredningar som eventuellt verkställas när dödade örnar påträffas äro ofta skäligen summariska och leda ej till något resultat” (B. Rudebeck 1952).
• 1953: ”Att kungsörnen bär bort människobarn är däremot en rövarhistoria, vars upphov torde vara den antika sagan om Ganymedes. Denna fågel betraktar icke människan som ett bytesdjur utan oberoende av storleken som en fruktad fiende, för övrigt räcka hans krafter knappast till för att kunna ens bära bort en ostyckad hare” (Rosenberg 1953).
• 1956: Exempel, mest historiska, på örnar som tar eller försöker ta rävar, hundar, en gumma och en slaktfärdig gris (!). Den senare örnen avlivades ”utan ceremonier med ett kvastskaft”. Ett annat exempel gällde en örn som ”satte klorna i en fårskinnspäls, med utåtvänd ullsida, som en gumma var iklädd i Baldringstorp, medan hon framstupa plockade potatis. Även den örnen blev avlivad på sitt byte” (Lundberg 1956).
• 1960: En ungfågel sköts i slutet av november i Sjuhäradsbygden. Ärendet togs ej upp i rätten (Vår Fågelvärld 27:81).
• 1962: ”Är fridlyst hela året, men fridlysningen är alltför ofta illusorisk på grund av bristande övervakning och inrotat och oförnuftigt hat mot allt vad rovfåglar heter” (Rudebeck 1962).
• 1968: Skottskadad ung kungsörn vårdades lyckosamt av SkOF och släpptes den 7 juni (Svensson 1968). En dryg månad senare, den 19 juli, sköts örnen i Norge, NNV Oslo. Fredningen i Norge lär inte ha hunnit trätt i kraft vid tillfället (M SkOF 8:8-9).
• 1968: Skottpengar togs bort i Norge först detta år! (Gensbøl & Staav 1986).
• 1971: Två jägare som skjutit en kungsörn vid Börringe greps och ställdes till ansvar inför domstol (M SkOF 11:25). Ännu en kungsörn hittades skjuten vid Klippan 19 december 1971 (M SkOF 11:32).
• 1973: Ett ex sköts i boet i Arvidsjaurtrakten i juli 1973, en i boet vid Stora Sjöfallet våren 1973 och en vid Ånge 3 november 1973. Den senare påstods ha attackerat jägarens hund, skadats och därefter avlivats (Vår Fågelvärld 33:58).
• 1976: Saxfångad kungsörn i Arvidsjaur. Den skyldige dömdes (Vår Fågelvärld 35:247).
• 1979: En kvinna i Värmland slog ihjäl kungsörn som dödat en katt. Frikändes (Vår Fågelvärld 39:168).
• 2000: ”Minst tre örnar har hittats skjutna inom Malå kommun de senaste tio åren, dessutom ytterligare tre inom Norrbottens län som gränsar till Malå” (Bildström 2000).
• 2001: Ben med ring från bounge 1988 hittades i en plastpåse sänkt i en damm i Finspångstrakten (Kungsörnen 2001).
• 2005. En person togs på bar gärning i Jämtland då han apterat slagfällor på ett renkadaver i vilka det fångats en kungsörn (Kungsörnen 2012).
• 2008: Adult hona funnen skjuten i Närke (Kungsörnen 2008).
• 2009: Två adulta och en unge hittade skjutna i bo i Norrbotten (Kungsörnen 2009).
• 2015: Ägg togs från ett skånskt bo. Förövarna hade spikat upp brädbitar som trappsteg på tallen! (Carlsson & Bengtsson 2015).

Slutligen kan jag inte låta bli att ta med denna upplysning från självaste Linné.

Honorna äro mycket libidineusa; så ofta hannen ropar, kommer hon, väl 30 a 40 gånger på rad. Örnens ordinaria mat är kött; av bröd dö de, som är prövat på hemtamda” (Linné i Rudbeck 1971).

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
• Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2015: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades kungsörnen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 22 100 vuxna fåglar.

Maxålder 

Den hona som sedan många år häckar i skånska Fyledalen föddes 1987 och levde fortfarande 1 juli 2023. Hon blev då officiellt 36 år och därmed inte bara Sveriges utan också Europas äldsta kända kungsörn. En finländsk nådde 34 år och 8 månader (se RCs hemsida)

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Bengtsson, K. 1995. Kungsörnen i Skåne 1989-95. A 34:215-216.
• Bengtsson, K. 1997. Fortsatt framgång för de skånska kungsörnarna. A 36:295-297.
• Bengtsson, K. 1999. Kungsörnen i Skåne – slutrapport för 1900-talet. A 38:256-257.
• Bengtsson, K. 2003. Nytt om Skånes kungsörnar. A 42:169-172.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007
• Bengtsson, K. 2008. Dödsorsaker för örnar i Skåne. A 47:225-226.
• Bengtsson, K. 2012. Örnarna i Skåne och Danmark under modern tid. A 51:3:24-27.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bengtsson, K. 2014. Eldöden hotar Skånes kungsörnar. A 53:2:46-47.
• Bengtsson, K. 2015. E.ON och Sjöbo Elnät kunsörnsäkrar elledningar. A 54:46.
• Birkö, T. 1996. Trekull av kungsörn i Ångermanland. VF 55:8:34.
• Birkö, T. 2011. Kungsörnen i Sverige under tio år. Fågelåret 2010. SOF.
• Blidström, L. 2000. ”Svenska rovfågelskandaler”. VF 59:1:40.
• Blomqvist, L. 2005. Visst tar kungsörnen renar – men det har liten betydelse. VF 64:1:6-11.
• Bolund, L. 1974. Rovfågelskrisen. Forum förlag.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Carlsson, A. 2011. Fyledalens kungsörnar. A 50:3:19-26.
• Carlsson, A. & Bengtsson, K. 2014. Kungsörnarnas hemligheter avslöjas av bokameror. A 53:1:6-15.
• Carlsson, A & Bengtsson, K. 2015. Kungsörnen i Skåne 2015 – årets kameror satt hos par med problem. A 54:3:20-25.
• Christensen, H.R. 2003. Plads til Kongeørne. Fugle og natur 2003:2:12-13.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Dahlbeck, N. 1942. Havsörn och kungsörn som häckfåglar i Sverige 1940-41. VF 1:1-6.
• Eklundh, A. 1930. Svensk jakt – en överblick. Stockholm.
• Ehmsen. E. m.fl. 2011. The occurrence and reestablishment of White-tailed Eagle and Golden Eagle as breeding birds in Denmark. DOFT 105:139-150.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Folkesson, D. & Jonsson, J. 2017. Kungsörn och havsörn som nära grannar. A 56:3:20.
• Folkesson. D. 2021. Skånsk kungsörn etablerade sig i Jönköpingstrakten. A 60:3:51.
• Folkesson, D. 2021. Stördes den gamla kungsörnshonan? A 60:3:52-53. S Fyledalen.
• Franzén, R. 2023. Riskfyllt liv för örnar. VF  2023:1:18-28.
• Gardell, T. 1933. Örnar i Värmland. SJFT 71:241-243.
• Garpinger, S. 1957. Sjuka kungsörnar omhändertagna av SkOF. VF 16:72-74.
• Gensbøl, B. &  Staav, R. 1986. Rovfåglar i Europa. Norstedts förlag, Stockholm.
• Gregory, Gordon & Moss. 2003. Impact of nest-trapping and radio-tagging on breeding Golden Eagle in Argyll Scotland. Ibis 145:1, januari 2003.
• Grönberg, G. 1907. En kungsörnsjakt på Gotland (en sköts, ungen omhändertogs, boträdet fälldes och boet transporterades till NRM i Stockholm). SJFT 45:1-15.
• Gustafson, G. & Sylvén, M. 1976. Häckningsförsök av kungsörn i Skåne. A 15:141-144.
• Gustafsson, R. 2006. Tågdödade örnar. VF 65:6:34.
• Hemmingsson, E. & Tjernberg, M. 2004. Kungsörnen i Sverige 2003. Fågelåret 2003. SOF.
• Hjernquist, M. & Ståhl, S. 2013. Kungsörnen i Lina myr 1941. Bläcku 39:14-22.
• Holm, A. 1927. Något om kungsörnens förekomst inom Norrbottens län. SJFT 65:270-277.
• Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
• Håkansson, G. & Högström, S. 1965. Kungsörnar häckande på Gotland 1963. VF 24:56-59.
• Häger, A. 1983. Kungsörnen kan kanske klara det moderna skogsbruket. VF 42:184-188. Positivt från Västerbotten.
• Höjer, J. 1967. Gotska Sandöns häckfågelfauna. FoF 62:149-222.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Knudsen, B & P. 2000. Kongeørn som ynglefugl i Danmark. DOFT 94:97-98.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Lundberg, G. 1956. Örn tar räv. Svensk Jakt 94:64-65.
• Lönnberg, E. 1922. Kungsörnstillgången i Sverige i nutiden. FoF 17:112-134.
• Lönnberg. 1935. En örn (om en vårdad). FoF 30:92-94.
• Lönnberg, E. 1940. En kungsörns olycksöde (Gotland). SJ 78:555-556.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, A. 1961. Djurlivet i några områden väster om Sjaunja. FoF 56: 179-216.
• Nilsson, L. 1988. Kainism och siblicid. A 27:282-283.
• Nilsson, L. 1989. Kungsörnshäckning i Fyledalen. A 28:165-168.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. VF 40:249-262.
• Noréhn, N. 1984. Gotlands vertebrater – en zoogeografisk studie. Lst i Gotlands län, manus.
• Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
• Olsson, M. 1999. Skånskt örnpar fick ut tre ungar. A 38:257.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Peterson, D. 1997. Möt kungsörnen. Ica förlaget AB, Västerås. Bok, 96 sidor.
• Pettersson, T. Västmanlands Fåglar. Internet.
• Red. 1900. Kungsörnen. SJFT 38:307-312.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
• Rosenius, P. 1897. Roffågelsträcken på “Ljungen”. SJFT 35:8-12.
• Roth, C.D.E. 1896. Några iakt. rörande våra örnarter och deras förekomst i Skåne. SJFT 34:55-58.
• Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag. Stockholm.
• Rudebeck, B. 1952. Bör kungsörnen utrotas? Svensk Faunistisk Revy 14:79-82. Ironisk titel.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
• Staav, R. 1990. Rekordgammal kungsörn. VF 49:34. 32 år.
• Svensson, S. 1968. Skottskadad kungsörn räddad. M SkOF 7:50-51.
• Swärdson, G. 1949. Örn- och hökfrågan. SJ 87:295-301.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Thyren, H. 2006. Hur dör Norrbottens kungsörnar? VF 65:6:35.
• Tjernberg, M. 1977. Individuell igenkänning av kungsörnar i fält samt resultatet av vinterinventeringar i sydvästra Uppland. VF 36:21-32.
• Tjernberg, M. 1986. Projekt Kungsörn. Fauna och flora 81:173-174.
• Tjernberg, M. 1986. Jaktmetoder, bytesval och jaktframgång hos övervintrande kungsörnar i södra Sverige. VF 45:327-339.
• Tjernberg, M. 1988. Åldersbestämning av kungsörn. VF 47:321-334.
• Tjernberg, M. 1990. Kungsörnen i Sverige – utbredning, status och hot. VF 49:337-348.
• Tjernberg, M. 2000. Kungsörnen i Sverige. Fågelåret 1999. SOF.
• Tøttrup Nielsen, J. 2018. De danske Kongeørnes fødevalg i yngletiden 2005-16. DOFT 112:11-18.
• Tøttrup Nielsen, J. m.fl. 2023. De förste 25 år med ynglende Kongeörn i Danmark. DOFT 117:86-103.
• Wahlin, B. 1952. Månadens protest. SJ 90:74. Tänkvärt om motiv bakom dödande av örn.
• Wahlin, B.J.O. 1948. Kungsörn med tur. Svensk Faunistisk Revy 10:18-19.
• Wahlin, B.J.O. 1941. Fågellivet i Lina myr. Bygd och Natur, Årsbok 1941:40-62.
• Wallin, M. 1994. Kungsörnen på Öland. Calidris 23:20-24. Inga häckfynd.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Westerlund, C.A. 1867. Skandinavisk oologi. Bonniers, Stockholm.
• Wirdheim, A. 2013. Skyddsjakt på kungsörn? VF 72:5:6. Oro efter proposition.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
• Wiss. L.E. 2008. Häckningsbiotop och boplatsval hos kungsörn på Gotland. OS 18:108-113.
• Zastrov, M. 1946. Om kungsörnens utbredning och biologi i Estland. VF 5:64-80.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2023.