Kustpipare

Utbredningen omfattar Alaska, arktiska Kanada och den arktiska delen av europeiska Ryssland genom Sibirien till Baffin Island.

Förekomst i Sverige

Arten tros ha varit en vanlig häckfågel på Mammutstäppen under Istiden och det utesluts inte att den häckade i vårt område under Senglacial tid, d.v.s. fram till cirka 10 000 före 0. Dock saknas benfynd nästan helt och de enda som finns från Sverige är från Öland och efter år 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Den första årsdaterade uppgiften för Sverige är från Skåne där den angavs som varande känd 1744 (Linné 1746). För övriga Sverige gäller möjligtvis ett fynd på Gotland hösten 1803 (Tyrberg 1993).

Kustpiparen är idag anträffad i alla svenska landskap och sist ut var Härjedalen där det första fyndet gjordes 1972 (Fågelåret 1999). Kustpipare har också setts i Sverige under årets alla månader men talrikast i maj och augusti. För maj finns det en makalös siffra på sex till tiotusen rastande individer på Eckelsudde på Öland 29 maj 1987 och där flera tusen sågs även dagen efter (Artportalen). Under höststräcket är 480 rastande fåglar vid Getterön 9 augusti 2023 den högsta siffran jag finner (Artportalen). Vinterfynden görs i huvudsak i Falsterboområdet och här är 65 individer på Skanörs revlar 17 december 2005 det högsta antalet (Fåglar i Skåne 2005). Det finns många uppgifter om mycket höga tal på sträckande kustpipare varav de flesta är från Öland och Gotland. En ovaliderad uppgift talar om 4 175 sträckande ex vid Alstäde på Gotland 1 juni 1985. En uppgift som emellertid är validerad är 2 800 sträckande förbi Hults hamn i Värmland 27 maj 2018 (Artportalen).

Förekomst i Skåne

Kustpiparen anges som känd i landskapet första gången 1744 (Linné 1746). I mitten av 1800-talet anges arten som: ”Ses här och där i nordöstra Skåne, ej noterad som häckfågel” (Wallengren 1849) och ”Under flyttningstiderna både höst och vår träffas han ej sällan vid Skånes sydöstra och södra stränder” (Nilsson 1858).

Sträcket pågår huvudsakligen i slutet av maj och början av juni samt augusti till oktober, men arten är observerad i Skåne under alla månader. Den högsta siffran för rastande fåglar jag hittar är 248 ex på Skanörs revlar 17 augusti 2009. För senhöst- och vintermånader kan nämnas 169 ex 5 november 2005, 65 ex 17 december 2005, 16 ex 14 januari 2006 och 14 ex i februari 1992, samtliga på Skanörs revlar. Övervintring sker vissa år och första gången det konstaterades var vintern 1982-83 då minst 15 ex sågs på Falsterbohalvön under vintern varav omkring tio tros ha klarat övervintringen (Fåglar i Skåne resp. år).

Förekomst i Danmark (Strandhjejle)

Anges som allmän sträckgäst och fåtalig, men vissa år ganska allmän vintergäst samt som sällsynt sommargäst. Arten har setts under årets alla månader men främst i april-maj samt augusti till oktober. Absolut bästa månader är maj och augusti. Arten har noterats i samtliga kustnära delar av Danmark (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift

Kustpiparen var helt fredlös fram till 1907 då den skyddades under tiden 1 mars-20 juli (SJFT 45:152-156). Perioden justerades 1913 till 1 januari-15 juli (SJFT 50:338-339) och 1922 till 16 november- 15 juli (SJFT 60:243), 1938 till 16 nov-31 juli enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218) och slutligen 1942 till 16 nov-15 aug enl. Kungl. Maj:ts kungörelse nr 559 (Svensk Jakt 80:289-291).

1951 avfördes vadarna från jakttabellen och hade då alltså ingen allmän jakttid Men paradoxalt nog var det ändå lovligt att avliva kustpipare under perioden september till och med februari eftersom alla icke fridlysta fåglar var lovliga under denna period fram till och med 1967. Först 1968, då alla arter utan egen jakttid blev totalfredade, fick kustpiparen total frid i Sverige (Vår Fågelvärld 27:96+).

Maxålder 

Europas äldsta ringmärktes i Storbritannien och var 26 år och 2 månader när den kontrollerades (European bird ringing 2023).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades kustpiparen som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 95 100 vuxna fåglar.

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Blomqvist, S. m.fl. 2007. The spring migration of Grey Plover Pluvialis squatarola in Sweden. OS 17:121-136.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
• Linné, C v. 1746. Fauna Suecica, första upplagan. Stockholm.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Red. 1870. Kustpiparen. SJFT 8:169-177.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. Stockholm.
• SOF. 1951. Förteckning över Sveriges fåglar. 2:a upplagan. Stockholm.
• SOF. 1954. Förteckning över Sveriges fåglar. 3:e upplagan. Stockholm.
• Tyrberg, T. 1993a. Förstafynd. VF 1993:1.14-28.
• Tyrberg, T. 1993b. Ornitologiskt 1700-tal på Gotland. Bläcku 19:80-84.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2023.