Lappsparv

Häckar nordligt och cirkumpolärt.

 

Förekomst i Sverige

Benfynd från Västpalearktis saknas helt och det misstänks att arten är en sen invandrare till denna region och därmed till Sverige (Ericson & Tyrberg 2004). Det första ungefärligt daterade uppgiften berättar att arten var känd i ”Torne” sommaren 1695 (Rudbeck i Vår Fågelvärld 1993 nr 1, sid 27).

 

Utbredningen i Sverige beskrivs likartat i såväl äldre som nyare litteratur och vi tar SOF 1949 som exempel: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt inom björk- och videregionen i Härjedalen, Jämtland samt södra och norra Lappland (SOF 1949).

 

Tidiga beskrivningar av arten antyder att också att lappsparven inte sågs särskilt ofta i södra Sverige under 1800-talet. Nilsson säger att den ”träffas högst sällan under flyttningstiden i det sydligare Sverige (Nilsson 1858) och en annan att: ”Under flyttningarna är lappsparven ytterligt sällsynt i södra Sverige (skjuten i Närke 9 maj 1857 och vid Skövde i april 1860)” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

Arr lappsparven faktisk uppträdde ovanligt i södra Sverige under 1800-talet styrks till viss del också av att det bara redovisas två, möjligen tre fynd från Skåne under detta århundrade (1858 & 1879) – se nedan. Bristen på sydliga observationer vid denna tid beror sannolikt på att lappsparven har ett ostligt ursprung, kanske i kombination med dålig kännedom om arten.

 

Häckningsförekomst i norra Dalarna upptäcktes efterhand och från 1950 nämns tre par på Långfjället (Curry-Lindahl 1963). En nyare beskrivning av häckningsområdet berättar att arten förekommer ”tämligen allmänt till sparsamt från Dalarna till Torne lappmark” (SOF 2002), alltså i landskapen Dalarna, Härjedalen, Jämtland och Lappland och endast längs fjällkedjan, samt i norr även en bit ner i skogslandet (Svensson & Tjernberg 1999).

 

En teori är att arten har en förhållandesvis kort historia i Sverige och en faktor som stödjer detta är artens ostliga flyttriktning. I ett omfattande manuskript som berör fåglarnas flyttning under perioden 1880-1935 nämner Kjell Kolthoff inte ett enda fynd från Uppland. Däremot ges flera exempel på att den var allmän i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland under flyttningen (Svensson & Tjernberg 1999).

 

Utöver den i huvudsak ostliga flyttningsriktningen flyttar en del lappsparvar ”i ringa, men under slutet av 1900-talet eventuellt ökande, omfattning” även mot västra Europa (SOF 2002). Lappsparvar har därför setts i samtliga svenska landskap. Men för vissa dröjde det och för t.ex. Hallands del ända till 13 april 1949 om man för tro skribenten. Det var Staffan Ulfstrand som då såg ett ex strax söder om Haverdal (Fauna & Flora 45:80).

 

Den svenska populationen uppskattades 2008 bestå av 230 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Men arten har minskat under senare tid vilket bl.a. framgår av Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2021. Den lyder: ”Har minskat länge och trenden fortsätter tyvärr att peka nedåt”.

Det fanns därför anledning för just Svensk Fågeltaxering att skriva ner populationen till 126 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023). Anledningen till minskningen är inte känd (Lagerqvist 2017).

 

Förekomst i Skåne

Det första i Skåne iakttagna exemplaret blev skjutet nära Lund 28 januari 1858 (Nilsson 1858 – rättelser och tillägg). Carlsson 1894 nämner också han blott ett fynd i Skåne, ett skjutet exemplar vid Alnarp (odaterat). Är det månne samma som Nilssons? En annan uppgift nämner en ung hanne som sköts vid Stora Herrestad 10 januari 1879 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 18:36). Det är vad som hittas för 1800-talet.

 

Men hur såg det ut i början av 1900-talet? Det är svårt att veta eftersom uppgifter om arten, gällande sydliga observationer, verkar vara fåtaliga i äldre litteratur. En liten vink får vi i första upplagan av Nordens Fåglar från 1942. Där skrivs bl.a: ”I mellersta och södra Sverige är lappsparven en okänd fågel, om vars förekomst i de nordligare fjällområdena man kanske har kännedom, men som man aldrig ser skymten av ens under flyttningstiderna”. Men det skrivs också: ”När lappsparvar blivit sedda mera söderut i vårt land har det varit om våren och under flyttning norrut. Då frekvensen i någon mån ökats på senare tiden kan man kanske förutsätta att en del lappsparvar funnit en svagt anlitad flyttväg över Sydsverige och möjligen Danmark” (Holmström 1942).

 

Martin Markgren, som gästade Sjölunda frekvent under åren runt 1950 nämner bara ett observerat ex. från 26 november 1949. En annan ledtråd om svag förekomst vid den tiden får vi i en uppsats som beskriver fågellivet vid Sjölunda fram till 1973. Där nämns tre fynd av lappsparv totalt. Det ska tilläggas att lokalen var välbesökt varför blott tre fynd under åren 1962-1972 känns lite. Fynden är: ”Tre ex övervintrande 1962-1963; ett ex 23 april 1967 och två hanar 5 april 1972” (Bauer & Larsson 1973).

 

Jag hittar också ett meddelande om sju lappsparvar som övervintrade på Rönnen 1966-67 och det skrevs: ”Lappsparvar ses regelbundet under sträcket i september-oktober men konstaterad övervintring är mycket sällsynt i landet” (Karlsson 1968).

Vidare kan nämnas att förekomster av lappsparvar i Falsterbo hösten 1968 och i april-maj 1971 beskrevs under rubrik ”rariteter” (Medd. Fr. SkOF 8:12 & 10:62).

Men kanske höll det vid denna tid på att ändra sig något. I Meddelande från SkOF 1973 (Årgång 12:102) skrevs det i en rapport från Falsterbo Fågelstation gällande för augusti-september 1973: ”I jämförelse med 1950-talet uppträdde såväl … som lappsparv (14) ovanligt talrikt under andra halvan av september”.

 

Från och med att Fåglar i Skåne började ges ut 1975 vet vi betydligt mer. I den allra första utgåvan nämns sex vårfynd, ett drygt tiotal höstfynd samt två ex. vid Landskrona nyårsafton 1975. Uppgifterna är lite svårtolkade i de första årgångarna men fr.o.m. 1981 vågar jag mig på att via ett diagram (Figur 1) visa de rapporterade fynden i Skåne under första resp. andra halvåret. Luckan för 2010 beror på bristande underlag i Fåglar i Skåne 2010.

 

Figur 1: Vår- (blå staplar) och höstfynd (röda staplar) av lappsparv i Skåne 1981-2021.

 

 

Förekomst i Danmark (Lapværling)

Förekommer som sträckande, rastande eller övervintrande i Danmark. Fynd har gjorts i hela landet inkl. Bornholm, men med en koncentration till västra Jyllandskusten. Arten ses huvudsakligen mellan september t.o.m. april men enstaka fynd har även gjorts under perioden maj-augusti. Liksom i Skåne ses flest individer under andra halvåret. Det totala antalet fynd har varit tämligen konstant på en låg nivå under perioden 1995-2019 med undantag av höga antal 2010-2013 (Christensen m.fl. 2022).

 

Maxålder 

Ingen uppgift.

 

Rödlistning i Sverige

• Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades lappsparven som livskraftig (LC) men med en okänd trend och ett bestånd i Europa uppskattat till 4 000 000 vuxna fåglar.

 

Jakt, skydd och attityder

Lappsparven var fredlös året om fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Så förhöll det sig till 1 januari 1968 då alla arter utan specifik jakttid blev helårsfredade (Vår Fågelvärld 27:96+).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Bauer, C.A. & Larsson, P.G. 1973. Sjölundas fågellviv. Medd. Fr. SkOF 12:33-45.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm
• Gierow, P & M. 1991. Breeding biology of the Lapland Bunting Calcarius lapponicus in Lappland, Sweden. OS 1:103-111.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Karlsson, L. 1968. Lappsparvar övervintrade vid Skälderviken. Medd. Fr. SkOF 7:53.
• Lagerqvist, M. 2017. Okända problem för fjällhedens egen sparv. VF 2017:1:48-49.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
• Öhrström, P. 2005. Kornsparvsfält blev lappsparvsfält. A 44:129-132. Massuppträdande.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i januari 2023.