Lappuggla

Utbredningen omfattar för vår underart av arten (lapponica) de norra delarna av barrskogsregionen från Skandinavien österut nästan ända bort till Kamtjatka och nordöstra Sibirien. I Nordamerika finns nominatrasen nebulosa. Lappugglan har en i princip cirkumpolär utbredning där Sverige och delvis Norge är ena utposten. Utbredningen fortsätter via Finland, genom hela ryska tajgabältet och vidare via Alaska till östra delarna av Kanada, som därmed blir den andra utpos­ten. Delvis berörs eller har berörts de bal­tiska staterna, nordöstra Polen, Belarus, Ukraina, Kazakstan, Mongoliet och delar av norra och västra USA. All litteratur redovisar dock inte samtli­ga dessa mer eller mindre marginella före­komster. Det jag listat är alltså ett hopkok av uppgifter från diverse litteratur. Men en sak är ganska klar och det är att Sverige (med delar av Norge) är artens yttersta ut­post i väster. Och Skåne är yttersta utpos­ten i Sverige! Arten förmodas ha invandrat till oss under sen historisk tid och den första uppgiften om förekomst i Sverige dateras till 1786 (Sparrman). Den första häckningen konstaterades nära Jokkmokk 1843 (Stefansson 1997). En ruvande fågel sköts då på bo!

Förekomst i Sverige

Jag beskrev artens historia i såväl Sverige som Skåne i en text i Anser 4:2020. Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 500 par 2021. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2023).

Jag har nyligen läst Ove Stefanssons bok Lappugglan med underrubriken Nordan­skogens vagabond. Det är en förträfflig och djuplodande bok som mycket noggrant re­dogör för artens historia, dess biologi och inte minst om förekomster i Sverige fram till 1996. Underrubriken var givetvis berättigad när boken gavs ut 1997 men idag får den nog revideras. Vagabond är passande men Nordanskogens fungerar inte längre. Idag är lappugglan en vagabond i hela Sverige. Arten hade förvisso redan nått ner till Västmanland och Uppland som häckfågel 1997 men för en skåning fungerade fort­farande ”Nordanskogens”. Den riktigt syd­liga etableringen som häckfågel inleddes i Småland och Blekinge 2012, följd av Väs­tergötland 2013, Halland och Östergötland 2016 och till slut Skåne 2017 (Tabell 1). I denna tabell beskrivs utvecklingen i olika landskap från och med 1973, både vad gäller kända förekomster och häck­ningar. Uppgifterna är hämtade ur Stefans­sons bok t.o.m. 1996. Senare uppgifter är hämtade ur olika årgångar av Fågelåret (SOF BirdLife), Artportalen och diverse Rrk-grupper. Det finns givetvis tidigare fynd i många av de olika landskapen, men perioden från 1973 beskriver väl hur ar­tens sydgräns har flyttats framåt under nyare tid. Om jag inte missat något är det idag bara Dalsland, Bohuslän samt Öland och Gotland som saknar häckningsfynd (öarna saknar fynd överhuvudtaget). Så Nordanskogens vagabond får nog idag ge vika för epitetet Sverigeskogarnas vaga­bond helt enkelt. I Tabell 1 nämns också de första beläggen för arten i alla landskap och de uppgifterna är i huvudsak hämtade från Stefanssons bok. Undantagen är Dals­land 1947 (Dalslands Fåglar) och Halland 2000 (Fågelåret 2000).

Varför har då arten kunnat sprida sig så snabbt genom hela Sverige? Ja den frågan är jag inte kapabel att besvara, men den förmodat sentida invandringen till Sverige kan vara en förklaring. En annan kan vara att hänsynslös förföljelse till långt in på 1950-talet höll tillbaka arten. Lappugglan blev totalfredad först 1956 (VF 15:220). Förföljelsen hade åtminstone två skäl: dels det allmänna hatet mot ugglor i äldre tider, dels artens sällsynthet. Den var nämligen hett eftertraktad av konservatorer och samlare. I Stefanssons bok finns följande citat av Olof Gylling: ”Denna stora och vackra, för öfrigt mycket sällsynta fogel uppträdde åren 1894–96 i större antal än vanligt. Exemplar af denna art böra alltid tillvaratagas för uppstoppning”.

Stefansson berättar utförligt om artens historia och i den ingår flera både trista och makabra händelser. Ytterligare mer hittar jag i Våra Fåglar i Norden (Curry- Lindahl 1961). Jag citerar tre exempel: ”Från Västerbotten är häckning känd från Norsjö socken, där en lappuggla jämte fyra flygfärdiga ungar blivit skjutna”. ” … ytter­ligare nio lappugglor från Södra Ånger­manland har under årens lopp inlämnats för uppstoppning”. Och till sist: ”Vintern 1955–1956 var arten talrik i Jämtland. Ett dussin sköts enbart i Östersundstrakten”. Det senare var alltså just vid den tid då ar­ten totalfredades i Sverige.

Lappugglans sentida kolonisation av sydöstra Norge har varit minst lika excep­tionell som den i södra Sverige (se Sol­heim 2019). Enbart i Hedmark fylke, som gränsar till Värmland, ökade antalet kända häckningar från en enda 2009 till 120 år 2017! Solheim har inte heller han någon bra förklaring till den sentida expansio­nen, men misstänker att det är förändring­ar i sorkpopulationernas dynamik som lig­ger bakom (Solheim 2019).

Förekomst i Skåne

Det första kända fyndet av lappuggla i Skåne härrör från Fjälkinge och början av februari 1913 (Svenska Jägareförbundets tidskrift, 1913). Ordagrant står det ”I början af Februari sköts en lappuggla i Fjälkinge i Skåne (ej långt från Kristianstad)”. Käl­lan är alltså Svenska Jägareförbundets tid­skrift, årgång 51 (1913), sidan 122. Där skrivs februari 1913, vilket måste vara det korrekta. Jägarnas tidskrift gavs ut med sex nummer per år och lappugglan nämns i nummer 2. Detta är av vikt eftersom det även finns en uppgift om att fyndet gjordes 15 oktober 1913. Uppgiften publicerades först 1939 i Paul Rosenius digra verk Sve­riges fåglar och fågelbon och har därefter levt vidare i andra publikationer. Eftersom det aktuella häftet av Jägareförbundets tidskrift bör ha utkommit under första halvåret 1913 måste Rosenius uppgift vara felaktig. En annan felaktig uppgift finns i SkOFs eget bokverk, Skånes Fåglar idag och i gången tid (Ekberg & Nilsson 1996). Där anges fyndåret felaktigt till 1917.

Det dröjde alltså 92 år mellan det första och andra fyndet av arten i Skåne. Från för­sta fyndet i modern tid har den officiella och öppna historien sett ut på följande vis:

• 2005: Skånes första fynd i modern tid gjor­des vid Skrylle (öster om Lund) 18 oktober. Fyndet föran­ledde följande kommentar: ”Årets fynd får förmodligen betraktas som ett av de mest sensationella fågelfynden i Skåne någonsin”. Skribenten anade inte fort­sättningen! (FiSk 2005).
• 2008: Skånes andra fynd gjordes i Falsterbo 30 oktober, i princip så långt åt sydväst man kan komma i Sverige (FiSk 2008).
• 2009: Tredje fyndet gjordes i Björnaboda, Eljaröd på Österlen 7–8 mars och det fjärde i tallskogen mellan Skanör och Höllviken 15–19 mars, se foto nedan (FiSk 2009).
• 2011: Det femte fyndet gjordes vid Vombs fure 26–27 december (FiSk 2011).
• 2012: Nu lossnade det ordentligt och jag avstår från att numrera fynden. Totalt rapporterades sex fynd av sju fåglar och till det ska läggas ytterligare en handfull observationer som inte dokumenterats på blankett och därför inte är godkända för publicering. Fynden gjordes i januari, april, maj, juni, oktober och november och de var väl spridda i landskapet. Syd­ligaste fyndet gjordes vid Sankt Olof där två ex sågs 14 oktober–18 november (FiSk 2012).
• 2013: En liten nedgång till tre fynd. Samt­liga i mars och i norra Skåne (FiSk 2013).
• 2014: Inga fynd gjordes (FiSk 2014).
• 2015: Ett fynd av en fågel nordväst om Ty­ringe i Hässleholms kommun 2 oktober. ”När ska första häckningen konstateras” undras i texten (FiSk 2015).
• 2016: En, kanske två individer sågs på två olika lokaler på Söderåsen i mars–april samt juli. I augusti sågs en ungfågel i Örkelljunga kommun, men mycket nära Hallandsgränsen. Häckningsplats kunde inte säkerställas. (FiSk 2016). Men det finns obekräftade uppgifter som starkt tyder på att en häckning förekom på annan ort i Skåne detta år. Mer om den uppgiften senare i texten.
• 2017: Så kom då den första bekräftade häckningen i Skåne. Det hela skedde i Örkelljunga kommun: En adult lapp­uggla fotograferades och ungar hördes 19 juli. Inga andra observationer finns redovisade (FiSk 2017).
• 2018: Det blev tre rapporterade lappugg­lor detta år. En adult i norra delen av Kristianstads kommun i juli, ett ex nära Perstorp i oktober och ett ex på Hal­landsåsens sydsluttning i Ängelholms kommun i november (FiSk 2018).
• 2019: Texten i Fåglar i Skåne 2019 inleds med. ”Ett fantastiskt år för arten i Skåne …” och avslutas med ”En försiktig sum­mering ger åtta olika lappugglor för­delade på sex lokaler under året, vilket givetvis är en rekordsiffra. Utvecklingen för arten är makalös i hela södra Sverige och vi bör kunna se fram emot lappugg­lan som regelbunden skånsk häckfågel om det fortsätter så här”. Förekomsterna var väl spridda i landskapet: Snogeholm, Sövdesjön, sydöstra Skåne, Torsebro, Järavallen och Perstorpstrakten.
• 2020: Ett rekordår för lappuggla i Skåne med 43 observerade individer, varav 6-7 säkra häckningar och 7 möjliga häckningar/revir (tabell 2). Förekomsten redovisas i detalj nedan.
• 2021: Efter rekordåret 2020 blev det en dipp under 2021 med endast tre fynd. Dessa gjordes i Kristianstads kommun i februari, ett i Höörs kommun i mars samt en individ på Kungsgatan mitt i Malmö 11 december (Fåglar i Skåne 2021).
• 2022 rapporterades inte heller några häckningar men däremot elva individer. Fynden var väl fördelade över landskapet med observationer från såväl nordost som Österlen och Falsterbohalvön (Fåglar i Skåne 2022).
• 2023 sågs lappugglor på totalt elva lokaler i åtta olika kommuner. Spridningen i landskapet var stor och obsarna gjordes i januari (3), mars-april (6), maj (1) och augusti (1). Någon häckning rapporterades inte (Rrk Skåne).