Foto: Mikael Arinder

Lavskrika

Utbredningsområdet omfattar norra barrskogsregionen från Skandinavien till Manchuriet, Sakhalin och nordöstra Sibirien (Svensson & Tjernberg 1999).

 

Förekomst

Det saknas benfynd i hela Västpalearktis och arten tros därför ha invandrat till norra Sverige från öster, ganska sent, kanske under Atlantisk tid, ca 5000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första årsdaterade förekomsten är från 1695 då arten var känd från Norrbotten/Lappland under sommaren (Rudbeck 1968-71). Under 1800-talet tros utbredningen i Sverige har omfattat så gott som hela Dalarna och Gästrikland samt varit mer allmän i Norrlands kustland från Ångermanland och norrut (Svensson & Tjernberg 1999).

 

I SOF 1949 nämns möjlig häckning i Närke samt fynd i Småland, Sörmland, Västmanland och Uppland. Häckningen i Närke får sin förklaring i Curry-Lindahl 1963. Här nämns att den ”anträffades häckande i nordvästra Närke under 1800-talet”. Referensen är Sundström 1888 men den har jag inte tillgång till.

 

Lavskrikan tycks ha varit vanligare under 1800-talet och Curry-Lindahl 1963 ger flera exempel: Den ansågs då vara fåtaligare i Västerbotten, Ångermanland och Jämtland (avtagit sedan 1910-talet). I Gästrikland sägs den ha varit vanlig ända ner till Gävletrakten under 1850-talet och i Värmland var den ”förr” bosatt ända ner vid Karlstad.

 

De flesta källorna beskriver den nyare förekomsten i Sverige på likartat sätt. Nämligen i skogslandet från norra Lappland och norra Norrbotten söderut till nordligaste Värmland, mellersta Dalarna och nordvästra Gästrikland (Svensson & Tjernberg 1999). I Värmland ses arten årligen och häckar sannolikt också varje år. Den senaste rapporten om häckning på Artportalen är från 2020. Även i Gästrikland ses arten årligen men härifrån saknas helt uppgifter om häckningar på Artportalen.

 

Lavskrikan är noterad i alla svenska landskap utom Skåne, Halland, Blekinge, Öland och Gotland. För de sydliga landskapen där arten hittats är de sista kända obsarna (Artportalen) som följer: Bohuslän 1968, Dalsland 1981, Närke 1976, Sörmland 1970, Uppland 2016, Västergötland 2003, Västmanland 2022 och Östergötland 1987. Här har jag utelämnat Småland och det beror på att det finns fyra äldre uppgifter om förekomster:

  1. Det första fyndet i Småland gäller en, enligt uppgift, iakttagen fågel vid Tenhult i Småland i maj 1914 (C.O. Porat, 1915 i Jägerskiöld & Kolthoff 1926 tillägg).
  2. En observation av en individ norr om Kalmar 5 juni 1954 (Wahlmino & Petersson 1956)
  3. En uppgift om ett ex söder om Kalmar den 23 augusti 1954 (Nilsson 1957).
  4. Slutligen berättas om två ex vid Bjällebo, Vrigstad, Jönköpings län 21 januari 1987 (Tyrberg 1988).

 

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 54 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde också att den svenska populationen uppgick till 54 000 par 2018. Men trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som kraftigt minskande (Wirdheim & Green 2023).

 

Ur Svensk Fågeltaxerings årsrapporter hämtar jag följande:

  • 2015: ”Det blev i princip ett tangerat toppindex för lavskrikan 2015. Enbart 2011 har ett marginellt högre index. Det finns starka samband mellan gnagarförekomst och antalet observerade lavskrikor på standardrutterna”.
  • 2018: ”Det blev ett typiskt” bottenår för lavskrikan. Möjligen var det lite överraskande eftersom gnagarantalen bevisligen var på väg uppåt i norr och ökande gnagarantal brukar innebära fler lavskrikor på standardrutterna”.
  • 2021: ”Vi har vant oss vid att antalet räknade lavskrikor varierar stort i antal mellan åren, men trots det är avsaknaden av tydlig topp sedan 2015 och de ovanligt låga antalen de senaste två-tre åren något oroande”.
  • 2022: ”Tittar vi på de senaste 20 åren så finns en säker minskning av antalet lavskrikor i Sverige. Minskningen finns både i södra och norra Norrland, både i fjällnära områden och i områden nedom fjällen, men den är kraftigast i södra Norrland”.

 

Förekomst i Skåne

Det finns inga godkända fynd i Skåne. Ett ex ska dock ha hittats dött i Tyringe under senhösten 1936 (Olsson 1956, Bengtsson 2015). Det kan givetvis ha varit en spontant anländ fågel, men den kan också ha transporterats som död till Tyringe. Om det ens var en lavskrika… Fyndet är alltså inte godkänt.

 

Ett än luddigare påstått fynd gäller en observation av två individer, någon vinter i början av 1940-talet, i Vankiva socken i Göinge (Linder 1950, Bengtsson 2015). Fyndet är inte godkänt.

 

Förekomst i Danmark (Lavskrige)

Det finns inga danska fynd.

 

Jakt, skydd och attityder

  • 1858: Nytta och skada: Utrotar en mängd för skogarna skadliga insekter, samt deras larver och puppor, och är därigenom en mycket nyttig fågel. Betydlig skada gör hon ofta genom att förtära de skogshöns, som fastnat i snarorna, och som utgöra en av de huvudsakligaste inkomster för innevånarna i dessa nordliga trakter (Nilsson 1858).
  • 1913: Fredlös året om (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337).
  • 1928: Fredad 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).
  • 1968: Totalfredad fr.o.m. 1 januari (VF 27:96+).

 

Rödlistning Sverige

  • Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
  • Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
  • Rödlistad 2015: Livskraftig (LC)
  • Rödlistad 2020: Livskraftig (LC)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades lavskrikan som livskraftig (LC) men med en okänd trend i Europa och ett bestånd uppskattat till 615 000 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

En svenskmärkt kontrollerades som 13 år och 2 månader och en norsk avlästes vid 16 år och 1 månads ålder (RCs hemsida & European bird ringing 2023).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. 2015. Lavskrikan i Skåne. A 54:2:47. Se kommentar från Ullman 2015.
  • Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Ekman, J. 1995. Släkten är bäst – lavskrikan gynnar släktingarna i flocken. VF 54:4:11-14.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Linder, S. 1950. Fågelfaunan inom Göinge härader. Natur i Göinge 1950, nr 1, sidan 3.
  • Lindgren, F. 1975. Iakttagelser rörande lavskrikan – huvudsakligen dess häckningsbiologi. FoF 70:198-210.
  • Lindgren, F. 1995. Lavskrikan – den olycksbringande pratmakaren. VF 54:4:7-10.
  • Nikolov, B.P. & Hristova, I.P. 2009. Food-storing of slime mould in Sibirian Jay Perisoreus infaustus during the post-breeding season. OS 19:59-61.
  • Nilsson, I. 1957. Ytterligare en observation av lavskrikan i Kalmar-trakten 1954. VF 16:50.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Olsson, H. 1956. Lavskrika och ringtrast har iakttagits i Tyringe. Natur i Göinge 1-2, 1956, sid 14.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rudbeck d y. 1968-71. Dagbok från Lapplandsresan 1695. SLÅ 1968-69, 1970-71.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1962. Förteckning över Sveriges fåglar. 5:e upplagan. Svensk natur.
  • Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
  • Tyrberg, T. 1988. Fågelrapport för 1987. VF 47:411.
  • Ullman, M. 2015. Lavskrikan i Skåne. A 54:3:49. Kommentar till Bengtsson 2015.
  • Wahlmino, H. & Petersson, B. 1956. Lavskrika i Småland. VF 15:61.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2023.