Ljungpipare

Utbredningen omfattar östra Grönland, Island, Skottland, Fennoskandinavien, norra Ryssland österut till centrala Sibirien.

Förekomst i Sverige

Det äldsta benfyndet från Sverige är från Kämpinge i Skåne och Subboreal tid, cirka 1200 före 0. Men arten bedöms ha varit en allmän häckfågel i tundraområden strax efter isavsmältningen (Ericson & Tyrberg 2004). Det saknades förmodligen förutsättningar för arten i Skåne och Danmark under värmeperioderna och Løppenthin bedömer att den återkommit hit först under medeltiden, cirka 1000 efter 0.

Den första årsdaterade förekomsten är från 1524 då arten anges som känd i Sverige före detta år (Olaus Magnus 1555). Mer detaljer får vi för 1800-talet och följande beskrivning: ”Bebor om sommaren hela Skandinavien, från Skåne till Lappland. I södra Sverige är han dock under nämnda årstid mera sällsynt och förekommer blott där och var på myrar och ljunghedar, t.ex. på Skanörs ljung, på en betesmark nära Lund vid Odarslöv; på Rönneholms mosse; vid Odelljunga och Örkelljunga. I september flyttar de flesta genom Skåne, då oräkneliga skaror träffas på de sommardrivna åkrarna och de sanka ängfälten; i synnerhet på tuviga ängar nära havskusten”. I fotnot tilläggs: ”Sådant var förhållandet för 22 år sedan. Nu har förhållandet så ändrats att sällan någon mindre och aldrig någon större flock träffas, där de förr förekom i stor mängd. Våra efterkommande få erfara om det är en periodisk oscillation, eller avtagandet fortfar” (Nilsson 1858).

Den upplevda minskningen får stöd i början av 1900-talet då det skrivs: ”I Sverige häckar han på passande platser från och med Skåne och Öland upp till Lapplands nordligaste fjälltrakter. Ett avtagande har under de senare årtiondena ägt rum så gott som överallt” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Fler detaljer och stöd för minskningen får vi i SOF 1949: ”Sydliga rasen häckar sparsamt på mossar i Småland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland, och på hedmark på Gotland, samt tämligen allmänt på hedmark på Öland. Har häckat i Skåne, Halland och Östergötland. Har minskat starkt sedan mitten av 1800-talet. Nordliga rasen häckar tämligen allmänt på mossar och hedmark i Värmland och Närke (om ej sydliga rasen), Dalarna, Härjedalen, Jämtland och Lappland. Har häckat i Hälsingland och Ångermanland” (SOF 1949). En orsak till minskningen, förmodligen den mest betydande, beskrivs av Rendahl: ”Den sydliga ljungpiparen hade hos oss förr en betydligt större utbredning än i våra dagar, då han alltmera fått övergiva sina gamla häckningsplatser till följd av utdikning av mossarna och deras utnyttjande för odling eller torvtäkt. T.o.m. på Öland, där han förr var en av alvarets karaktärsfåglar, avtager han enligt Hanström (1915) år från år (Rendahl 1949).

Den svenska populationen uppskattades 2008 till 110 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Den sentida utvecklingen beskrivs väl i Svensk Fågeltaxerings årsrapporter och jag ger några exempel.

• 2010: ”Varken punkt- eller standardrutter visar på några säkra förändringar under de perioder som de olika systemen täcker. Bakom detta till synes status quo döljer sig i standardrutterna en mycket kraftig minskning för det lilla beståndet i Göta- och Svealand och en ökning i norra Sverige. Kan man tänka sig att vi här ser resultatet av igenväxande mossar i söder samtidigt som förhållandena i norr har förbättrats, kanske f.f.a. på fjällhedar”.
• 2018: ” … har för närvarande en av de mest stabila populationerna i landet. Variationen mellan år är helt enkelt förvånande liten i standardruttsmaterialet. Detta gäller i stort, men med mer detaljerade uppdelningar hittas intressanta avvikelser. I Sverige söder om 60°N är mönstret tydligt negativt även om det förhållandevis klena datasetet inte räcker till statistisk säkerhet. Faktum är att det finns en säkerställd minskning för hela området nedom fjällen för perioden 2002-2018. Det är alltså det stora fjällhäckande beståndet som är stabilt, medan arten har det svårare i andra delar av landet, inte minst i södra Sverige”.
• 2022: ”Trenden på standardrutterna är extremt stabil. Kanske är ljungpiparen den mest stabila av alla arter vi följer. Av våra ljungpipare finns 90 % i fjällen och 10 % i övriga landet, de senare då främst i Norrlands inland och i norra Svealand”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 110 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som stabil.

Artens minskning i söder exemplifieras genom att den senaste häckningen i Skåne skedde 2005 (se nedan) och att det under atlasinventeringen i Halland 2005-2009 bara hittades två troliga häckningar (Wirdheim 2014). Det kan också nämnas att den öländska populationen 1982 beräknades till 2 000 par (Svensson & Tjernberg 1999) men att antalet minskat till 390 par 1997 (Ålind 1997). Inventeringen 1997 omfattade Stora Alvaret men det är väl där majoriteten finns. Hur det ser ut på Öland idag vet jag inte men förmodligen är beståndet betydligt mindre nu.

Förekomst i Skåne

Det första daterade fyndet jag hittar berättar att arten sågs i Kävlingetrakten den 18 november 1832 (Cronsjö i Ekberg 2015). Ljungpiparen har säkert gästat Skåne i alla tider men i synnerhet som rastande och jag citerar några texter från flydda tider.

• 1887: ”Vanlig vid kusterna om sensommaren och hösten, sällsyntare i inlandet. Minskar betydligt i antal”. Avser sydvästra Skåne (Thott 1892).
• 1890: Uppgift ur Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1891, sidan 189, gällande för år 1890: ”Ljungpiparen eller Ljungspolen, af allmogen kring Lund kallad Ljungvifva, syntes under sista hösten förekomma i någon mån talrikare än vanligt på de nysådda åkerfälten kring Trolleberg, sedan gammalt kända för att under höststräcket vara omtyckta tillhåll för denna fogel, hvilken af jägare i Skåne benämnes Brockfogel. Under höstpassagen öfver Skåne iakttages brockfogeln i övervägande mängd draga öfver detta landskaps vestligaste del, d.v.s. öfver ett bälte som sträcker sig 1-1½ mil från kusten. Så t.ex. hafva socknarna vester om Lund, som ligger något öfver 1 mil från närmaste strand, alltid på hösten haft godt om brockfogel, hvaremot på fälten kring Dalby, beläget 1 mil österut från Lund, denna fogel ej lät se sig senaste hösten och öfver hufvud der är en sällsynt företeelse. Förhållandet är detsamma på Söderslätt i Anderslöfstrakten, ungefär midt emellan Malmö och Ystad. Deremot var det under hösten riklig tillgång på brockfogel i socknarna söder om Malmö. Af rapporterna för föregående år framgår, att ett fåtal dylika foglar skjutits vid Öfveds-Closter, Näsbyholm och Klågerup”.

Förekomsten i Skåne gällande häckningar är något diffus. Som vi sett i stycket om Sverige nämns arten som häckfågel i Skåne under 1800- till början av 1900-talet men inte i SOF 1949. För nordost anges arten så här under 1800-talets första hälft: ”Ses allmänt i nordöstra Skåne, ej noterad som häckfågel (Wallengren 1849). Inte heller Stig Linder, som hade bra koll på stora delar av norra Skåne i början av 1900-talet hade noterat arten som häckande (Linder 1922). Däremot nämns att ett par sågs på Skanörs ljung ” något år på 1920-talet” (Rosenius i Hanström & CL 1947).

Den första konstaterade häckningen under 1900-talet skedde på Kädarps mosse, Röke 1942. Ytterligare par upptäcktes på andra mossar följande år och 1945 häckade två till tre par på Aggarps mosse och en inflyttning till andra högmossar konstaterades också. Stammen uppskattades till omkring tio par (Klementsson 1952). Om detta var en nyinvandring, eller om arten funnits kvar i lönndom i mindre antal i norra Skåne hela tiden, får vi nog aldrig veta.

En inventering 1965 påvisade 14-15 par i nordöstra Skåne (Bengtson & Persson 1965) och under mossinventeringen 1977 påvisades nio säkra par och totalbeståndet i Skåne bedömdes inte överstiga 15 par (Johnsson 1979).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade säker häckning i en ruta och total förekomst i tolv rutor: Man bedömde att den skånska populationen inte omfattade mer än 15-20 par (Bengtsson & Green 2013). Men sen gick det bakåt och när ett till två par sågs i lämplig miljö på Bröna myr nära Emmaljunga i maj 2001 var det den första indikationen på häckning sedan 1993 då ett par häckade nära Röke i Göinge (Fåglar i Skåne 2001 och 1993). Nästa uppgift om möjlig häckning är från just Bröna myr 2005, men fåglarna sågs (spel) bara under en vecka och någon häckning konstaterades inte (Fåglar i Skåne 2005). Patric Carlsson skrev i Anser 4:2005 att: ”för 3-4 år sedan fanns den nog kvar på Fäje myr i Hässleholm” samt att ”på Örkelljungamossarna är den utgången”. Den veterligen senaste observationen av möjligt häckande par gjordes vid Bröna myr 16 april 2008. Men fåglarna sågs bara vid detta tillfälle och någon uppföljning gjordes inte (Fåglar i Skåne 2008). Den andra atlasinventeringen 2003-2009 påvisade förekomst i blott en ruta och trenden angavs som starkt minskande (Bengtsson & Green 2013). Eftersom inget annat meddelats under senare år måste vi göra bedömningen att ljungpiparen dog ut i Skåne i början av 2000-talet.

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av ljungpipare 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av ljungpipare 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Stora rastande flockar på 10 000 individer eller fler har rapporterats vid flera tillfällen och främst från Lundåkrabukten ner till Lomma samt i sydvästligaste Skåne. Den största ansamlingen jag hittar är 23 000 ex vid Barsebäck 13 oktober 2003. För oktober månad finns också en totalsummering för Skåne och den blev 88 770 rastade ljungpipare i Skåne (Green m.fl. 2004). Fotot nedan visar en stor flock ljungpipare vid Barsebäck i augusti 2004. De tre högsta validerade dagsnoteringarna på Artportalen är 20 000 ex i Lundåkrabukten 19 september 2004, 16 000 ex i Foteviken 28 oktober 2004 och 15 000 ex på Ingelstorps ängar 12 november 2005. Dessa nämnda är också de högsta antalen som finns rapporterade för Sverige som helhet (Artportalen).

Ljungpipare är sedda i Skåne under årets alla månader och mindre antal kan övervintra under milda vintrar.