Lunnefågel

Häckar från nordöstra Kanada via Grönland, Island, Svalbard till Novaja Zemlja samt söderut i Norge, Färöarna, de Brittiska öarna samt i Bretagne.

”Om lunnefågeln vore man frestad at säga: Så skall inte en svensk fågel se ut!” (Rudolf Söderberg 1922)

”Den knubbiga fågeln ligger högt på vågen och ser ut som en liten leksaksanka, skuren i trä och målad av en humoristisk konstnär” (Erik Rosenberg 1953)

Förekomst i Sverige

Det finns några benfynd från Bohuslän, det äldsta från Atlantisk tid, 7000-4000 före 0. Det utesluts inte att arten kan ha häckat i Bohuslän i historisk tid, men uppgifter som styrker detta förefaller saknas (Ericson & Tyrberg 2004). Den första dokumenterade förekomsten är från före 1821 då den anges ha varit känd i Bohuslän (Nilsson 1817-21). Nilsson anger i utgåvan från 1858 att: ”Tillbringar sommaren mest i polarhaven. Även i Bohuslän vid Väderöarna fann v. Wright 12-14 par häckande (Götheb. Handl. 1851. sid 98) (Nilsson 1858).

De häckande paren som Nilsson nämner handlar om en koloni på Stora Knappen vid Väderöarna som jämte en annan på Soteskär, norr om Smögen i Bohuslän varit de enda kända lokalerna för arten i Sverige. När dessa etablerades verkar vara okänt men enligt Jägerskiöld & Kolthoff 1926 skulle lokalbefolkningen inta ha känt till den på Soteskär förrän under slutet av 1830-talet.

Ett försök till sammanfattning blir som följer och vi börjar med Stora Knappen. Kolonin lär ha upptäckts av von Wright 15 juli 1837 och höll då 12-14 häckande par (Curry-Lindahl 1961). En annan källa nämner ”12 á 14 af vilka 9 stycken skötos” (Carlsson 1894). Därefter finns uppgifter för 1872 – 30 ex, 1880 – 30 ex, 1887 – 7-8 par, 1907 – 60 ex, 1917 – 24 ex, 1941 – 8-10 ex, 1943 – 8 ex, 1948 – 0 ex och slutligen ett häckande par 1951. Sen var det slut med lunnar på Stora Knappen. Ökningen 1907 förklaras med att Väderöarna fridlystes vid denna tid och minskningen under 1800-talet meddelas ha berott på ”äggplundring och skytte” Det sägs också: ”Att arten försvann från Stora Knappen … tycks ej ha haft naturliga orsaker” (Curry-Lindahl 1961).

Kolonin på Soteskär upptäcktes dagen innan den på Stora Knappen, alltså 14 juli 1837 och upptäckaren var även här von Wright. Det finns inga uppgifter om antal fåglar eller par förrän 1884 men det sägs att ”på Soteskär synes fåglarna ha funnits alltsedan sin upptäckt”. De antalsuppgifter som nämns är: 1884-1886 – 20-25 par, ca 1887 – 40-50 par, 1920 – 20 par, 1924 – 25-30 par. Soteskär sägs ha fridlyst 1937 och för åren som följde nämns följande uppgifter: 1944 – 12 ex, 1947 – 14 ex, 1948 – 21 ex, 1951 – 10-12 par, 1953-1959 – 15-16 par (Curry-Lindahl 1961).

Uppgifter under 1960-talet är fåtaliga men i SOF 1970 nämns att det var osäkert om arten häckade årsvisst under 1960-talet (SOF 1970). Rapporter finns om ett häckande par 1967-1968 (Vår Fågelvärld 29:236) och ett häckande par 1970 (Vår Fågelvärld 31:134). Därefter var det slut och negativa rapporter nämns för åren 1971 och 1972 (Vår Fågelvärld 32:68).

Men lunnefågeln skulle få en ny chans på Soteskär och då genom inplantering av fåglar hämtade från Färöarna. En bra beskrivning av detta projekt finns i (Tjernberg & Svensson 2007) och lyder som följer: ”Med syftet att återfå en häckande lunnefågelpopulation släpptes under åren 1981-85 totalt 134 buruppfödda ungar av rasen grabae – infångade på Färöarna – på Soteskär. Dessförinnan hade minken genom systematisk avskjutning utrotats från ön. Projektet genomfördes av Sotenäs Jaktvårdskrets Lunnefågelkommitté och godkändes av Naturvårdsverket. Tillstånd för införsel av ungar gavs av Lantbruksstyrelsen. Under senare delen av 1980-talet observerades lunnefåglar mer frekvent i området än tidigare år och 1988 förelåg ett flertal observationer som indikerade att en lyckad häckning kunde ha skett”. En annan källa nämner att ytterligare åtta ungar sattes ut 1990 och även här nämns en sannolik häckning 1988, men också att: ”Även somrarna 1990 och 1991 verkar lunnen ha häckat i Bohuslän, så det mödosamma arbetet med att försöka plantera in lunne är alltså på väg att lyckas” (Nordin 1992). Men, men – återgår vi till föregående referens blev fortsättningen negativ: ”De senaste åren har dock bara enstaka observationer av gamla fåglar gjorts sommartid i Bohuslän” (Tjernberg & Svensson 2007). Och så vitt jag vet blev det inte fler häckningar av lunnefågel på Soteskär.

Inplanteringsförsöket i Bohuslän är det enda som verkställts i Sverige. Men det fanns långt tidigare planer på att plantera in arten på Stora Karlsö i Östersjön. I en lång text i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift (63:2-9) propagerade Lars Faxén för en inplantering av, inte bara lunnefågel utan också tretåig mås och stormfågel (havhäst). Detta för att Karlsön skulle bli ett typiskt fågelberg likt de i Atlanten. Efter resonemang med sig själv i texten uteslöts först stormfågel och sedan tretåig mås från planen. Men lunnen kvarstod som önskemål och han förordade utsättning av könsmogna individer (Faxén 1926). I en replik stöds tankarna men här förordas att det skulle ske via ägg som läggs under sillgrisslor eller tordmular, inte minst eftersom detta troddes vara det ekonomiskt billigaste sättet (Wöhler 1926). Av dessa tankar blev det intet och det meddelas i Fauna & Flora 1953 (Flach 1953).

Allmänt om övrig förekomst i Sverige

Den absoluta majoriteten av fynd har gjort i Bohuslän, följt av Halland, Västergötland och Skåne. För övriga landskap gäller att ett fåtal fynd gjorts i 14 av dem. Genom Fågelåret 1992-2022, Artportalen, Curry-Lindahl och Jägerskiöld & Kolthoff  hittar jag dessa – se också tabell 1.

• Blekinge: Utöver det första 1981 gjordes ett fynd 1997 (Fågelåret 1997).
• Småland: Det enda fyndet jag hittar är ett ex vid S Revsudden 28 november 1993 (Fågelåret 1993).
• Öland: Utöver det första fyndet (4 ex) 1891 redovisas fynd 1984, 1985, 1990, 1997, 1998 och 2017 på Artportalen.
• Gotland: Gotland sticker verkligen ut bland landskapen bortom Västkusten. Det första fyndet skall ha gjorts 1956 och därefter följde fynd 1964 och 1988 (Vår Fågelvärld 48:403). Det fjärde gjordes 1990 (Vår  Fågelvärld 50:6-7:45). Därefter ses övriga fynd i figur 2 (diverse Fågelåret). Anmärkningsvärt är att fynden plötsligt upphörde efter 2013.
• Östergötland: Utöver fyndet vid Vättern 1851 (Curry-Lindahl 1961) hittar jag ett från 1985 som handlar om en fågel som flög emot en fönsterruta i Linköping i november, men som hämtade sig och flög vidare! Ett ovanligt öde för en lunnefågel på en ovanlig plats (Vår Fågelvärld 45:397). Därtill finns ett fynd från 1995 (Fågelåret 1995).
• Dalsland: Jag hittar bara fyndet från 1923 (Curry-Lindahl 1961).
• Sörmland: Utöver det första 1895 finns det ett fynd från 1915 (Curry-Lindahl 1961).
• Uppland. Utöver det första 1884 redovisas fynd 1949 och 2002 på Artportalen.
• Gästrikland: Det redovisas ett fynd 2002 på Artportalen.
• Hälsingland: Ett fynd 1970 redovisas på Artportalen.
• Ångermanland: Jag hittar bara fyndet från 1982, vilket för övrigt var ett inlandsfynd i juli (Vår Fågelvärld 42:319).
• Västerbotten: Utöver första fyndet 1958 finns det ett fynd av en fågel som fastnat i en laxfälla 1993 (Fågelåret 1993), ett 2002, två från 2007 samt ett från 2017 (Artportalen). Förstafyndet är lite kuriöst. Fågeln hittades medtagen i Skelleftehamn 30 december 1958 och fick övernatta hos Tidningen Norra Västerbotten innan den flögs till Göteborgs naturhistoriska museum (Olsson & Wiklund 1999).
• Norrbotten: Utöver det första fyndet 1903 redovisar Curry-Lindahl fynd från 1955 och 1957. Dessutom gjordes det ett fynd av en utmattad fågel på ett hygge i Harads 24 januari 1993. Denna kunde skickas tillbaka till Narvik för frisläppning (Fågelåret 1993).
• Lappland: Utöver det första fyndet 1902 gjordes ett 1903, ett 1916 (Curry-Lindahl 1963) samt ett dött ex i fiskenät i Torneträsk 31 juli 1999 (Fågelåret 1999).

I figur 1 visas antalet rapporterade fåglar i Sverige 1980-2021. Uppgifterna är hämtade från diverse årgångar av Vår Fågelvärld och Fågelåret.

I början av 2010-talet började det skrivas om dålig häckningsframgång som bidragande orsak till minskat antal sedda i Sverige. En studie från Storbritannien visade att under de år då tobis fiskades intensivt i Nordsjön så försämrades häckningsframgången för flera arter havsfåglar (Fåglar i Skåne 2013). Det relativt höga antalet fynd under 2021 troddes bl.a. bero på svältvandrande alkor som hade noterats under hösten i norra Europa. Många döda alkor hittades runt Storbritannien, Holland, Danmark och Norge. Även i Sverige hittades döda lunnefåglar (Fågelåret 2021). Även under 2022 lär det ha hittats en del döda lunnefåglar i Sverige och väldigt många längs kusterna i Nordsjöländerna.

Figur 1. Antal lunnefågelsindivider rapporterade i Sverige 1980-2021.

Figur 2. Antal lunnefågelsindivider rapporterade på Gotland 1992-2022 (Fågelåret och Artportalen).

Tabell 1. Förstafynd av lunnefågel i de svenska landskapen.

Förekomst i Skåne

Skånes första fynd gjordes vid Landskrona den 6 februari 1896 och det andra vid Ängelholm 30 december 1917 (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Därefter ska det ha dröjt till november och december 1955 innan fynd av en död och en levande fågel gjordes vid Skälderviken samt av ytterligare en levande vid Båstad 1957 (Curry-Lindahl 1961).

Under 1960-talet fram t.o.m. hittar jag nio fåglar men enligt en uppgift ska det finnas tre till.

• 1961: Två döda fåglar vid Skaudd, Torekov 8 februari och 2 april (Vår Fågelvärld 20:171).
• 1962: En död fågel på Hallands Väderö 21 februari (Vår Fågelvärld 22:301).
• 1967: En fågel vid Falsterbo 14 oktober (Vår Fågelvärld 28:287).
• 1971: Tre ex 21 oktober och ett ex 23 oktober, alla vid Kullen (Vår Fågelvärld 32:65).
• 1972: En fågel vid Kullen 5 november (Vår Fågelvärld 34:82).

Därmed är vi framme vid 1975 och då Fåglar i Skåne började ges ut. Uppgifter därifrån angående antal fåglar, ibland uppskattade antal – främst under massförekomster, ses i figur 3. Det absolut bästa året var 2002 då det uppskattades att minst 145 lunnefåglar sågs i Skåne. Därefter kommer 1990 med 56 individer. Men ofta handlar det om ett fåtal individer och tyvärr anas en neråtgående trend under 2010-talet. Den bästa perioden för arten i Skåne tycks ha varit 2001-2009.

Överlägset flest lunnefåglar ses i nordvästra delen av Skåne men fynd ned till Falsterbo är inte helt unika. Däremot är inlandsfynd och fynd i Östersjön mycket fåtaliga och de jag hittat kan lätt rabblas upp.

• 1976: Tre ex sågs på vattnet utanför Vitemölla 11 januari (Fåglar i Skåne 1976).
• 1977: En död individ hittades mellan Trolleberg och Önnerup utanför Lund 20 juli. Detta är det enda inlandsfyndet jag har hittat (Fåglar i Skåne 1977).
• 1987: En död fågel hittades i ett bottengarn vid Takholmen i nordost i juli (Fåglar i Skåne 1987).
• 2001: En sträckande fågel vid Sandhammaren 19 september (Fåglar i Skåne 2001).
• 2002: En sträckande fågel vid Simrishamn 26 maj (Fåglar i Skåne 2002).
• 2006: En sträckande fågel vid Sandhammaren 30 oktober (Fåglar i Skåne 2006).

Antalet fåglar per månad ses i tabell 2. Här ingår inte höstfynd från 2002, 2006 och 2009 eftersom de inte redovisas per månad i resp Fåglar i Skåne. Det ska också sägas att antalen förmodligen inte är exakta men bilden av frekvens bör framgå.

Figur 3. Antal lunnefåglar i Skåne 1975-2022. För 2002 gäller antalet 145 fåglar. (Fåglar i Skåne div. årgångar).

Tabell 2. Månadsfördelning av antalet sedda lunnefåglar i Skåne 1975-2022.