Mindre hackspett

”Storleken harmoniserar inte med de ljud som arten kan prestera – i synnerhet inte när den hittar en trumningsplats med god resonanseffekt. Då kan det låta om lilleputten” (Skånes Fågelatlas).

 

Utbredningsområdet omfattar hela Europa och Nordvästafrika samt ett brett bälte österut till Stillahavskusten.

 

Förekomst i Sverige

Det saknas benfynd men bedöms att arten tidigast kan ha nått vårt område under Preborial eller Boreal tid, cirka 9000-7000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Den första årsdateringen meddelar att arten var känd i Sverige sommaren 1695 (Rudbeck, bild i VF 1993, nr 1, sid 25).

 

Under 1800-talet beskrevs förekomsten bland annat så här: ” Förekommer från och med Skåne upp i norska Finnmarken. I Sverige är han ingenstädes särdeles allmän” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Men också så här: ”Häckar från långt upp i Lappland till Kolmården och Tiveden; söder om dessa skogar är han sällsyntare om sommaren; förekommer dock även någon gång i norra Skåne” (Carlsson 1894). En nordlig dominans vid den tiden beskrivs också i ett verk från början av 1900-talet: ”Förekommer från och med Skåne upp i norska Finnmarken. I Sverige är han kanske jämförelsevis allmännast i våra lappmarkers björkskogar” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). En helt annan bild av den historiska förekomsten får jag i bokverket Svensk fågelatlas. Här skrivs under rubrik Historik: ”Flera källor antyder att mindre hackspetten var sällsynt utanför Skåne under 1700-talet. Linné verkar t.ex. inte ha några egna erfarenheter av arten” (Svensson & Tjerberg 1999). Hur det egentligen förhöll sig under 1700-1800-talet blir jag inte klok på.

 

I mitten av 1900-talet beskrivs arten fortfarande som sällsynt i Skåne, åtminstone i den södra delen: ”… förekommer över hela landet med undantag av södra Skåne”. Vidare att: ”I rena lövträdsskogar eller i de med barrträd blandade finns den över hela landet ända upp i fjällens björkbälte. I Norrbotten och norra Lappland häckar denna art sparsamt i kustlandet och inlandet men något vanligare i fjällens björkregion. Dock är frekvensen i björkbältet inom hela fjällkedjan mycket lägre än i Syd- och Mellansveriges löv- och blandskogar” (Curry-Lindahl 1961).

 

Efter den svenska atlasinventeringen 1974-1984 beskrivs förekomsten i Sverige på ett helt annat sätt, nämligen: ”Tyngdpunkten i mindre hackspettens utbredning ligger i lövskogsdominerade områden i södra och mellersta Sverige. Atlasmaterialet speglar tämligen väl en minskning i täthet norr om den biologiska norrlandsgränsen”. Ett uppskattat antal häckande par om 20 000 par 1976 bedöms ha varit kraftigt överskattat och en mer eller mindre kontinuerlig minskning beskrivs för perioden 1975-1991. I mitten av 1990-talet uppskattades populationen till 3 000-6 000 par (Svensson & Tjernberg 1999). Denna negativa trend beskrivs också av Nilsson 1993. 2008 uppskattandes den svenska populationen bestå av 7 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

 

Utvecklingen i Sverige under senare tid kan delvis följas via Svensk Fågeltaxerings årsrapporter. Ur dessa hämtar vi följande.

• 2007: ”Tyvärr noteras arten med endast få individer. Tillsammans bör inventeringarna dock kunna ge en trovärdig bedömning från 1998 och framåt. Alla tre inventeringarna tyder på en uppgång, även om man bör ta den särskilt kraftiga ökningen mellan de två senaste säsongerna med viss reservation”.
• 2016: ”Alla tre räkningssystemen indikerar en ökning av antalet mindre hackspettar de senaste 15-20 åren, även om alla kurvorna bygger på ett litet antal fåglar”.
• 2018: ”Under de senaste tio åren är det bland hackspettarna bara den mindre hackspetten som har en säker förändring och det är en signifikant minskning som skett under dessa år”.
• 2020: ”Standardruttsresultaten antyder att det inte går bra för den mindre hackspetten i korttidsperspektivet. De senaste tio åren finns en högeligen signifikant minskning. Drar vi ut tidslinjen bakåt är antalen idag tillbaka på samma nivå som i slutet av 1900-talet”.
• 2022: ”För de sex hackspettarter vi kan följa någorlunda väl har det på standardrutterna de senaste tio åren gått sämst för den mindre hackspetten”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 4 200 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2012-2021 som kraftigt minskande (Wirdheim & Green 2023).

 

Det går alltså upp och ner för arten i Sverige och under 2023 beslutades att göra en så kallad livsmiljömodell, alltså en modell av vilka delområden i Sverige som äger rätt miljöer och som därmed är viktiga för arten.

 

 

Förekomst i Skåne

Den första uppgiften jag hittar är från första hälften av 1800-talet och berättar att arten sågs sällsynt i nordöstra Skåne samt att den ej var noterad som häckfågel (Wallengren 1849). Sven Nilsson skrev: ”Under sommaren ser man aldrig denna hackspett i södra Skåne. I norra Skåne har jag dock sett flygväxta ungar i juli”. Under rättelser och tillägg nämns att arten kläcker i skogen vid Trolleholm (Nilsson 1858). En uppgift från sydvästra Skåne, sannolikt Skabersjöområdet, meddelar kortfattat: ”Sällsynt. År 1884 en gång påträffad häckande” (Thott 1892).

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 220 rutor medan den andra atlasen 2003-2009 påvisade förekomst i hela 322 rutor – en rejäl ökning med andra ord. Populationen i Skåne uppskattades 2008 bestå av 500 par och trenden beskrev som ökande (Bengtsson & Green 2013). Det förefaller troligt att den andra atlasinventeringen ägde rum under artens kanske mest gynnsamma period i Skåne vilket också årsrapporterna från Svensk Fågeltaxering visar – se stycket ovan.

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av mindre hackspett 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av mindre hackspett 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

 

 

Förekomst i Danmark (Lille Flagspætte)

Danmarks första fynd var en hane som sköts på norra Själland 3 november 1918. Arten var en sällsynt, mycket sporadisk sträck- och vintergäst fram till slutet av 1950-talet men därefter mer regelmässigt förekommande. Det första häckningsfyndet gjordes vid Hulerød på norra Själland 1964. Första häckningen på Bornholm skedde 1972 och den första i södra Jylland 1973. Numera uppskattas det finnas 83-128 par, primärt på Bornholm och på norra Själland (Christensen m.fl. 2022).