Mindre sångsvan

Ett alternativt namn som används i viss litteratur är tundrasvan. Häckningsområdet omfattar den arktiska delen av den sibiriska tundran, Alaska och arktiska Kanada.

 

 

Förekomst i Sverige

Ett fossilt fynd i Saxtorp, Skåne från Atlantisk tid, cirka 5000 före 0, gäller förmodligen en flyttande individ (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Man kan väl förmoda att den mindre sångsvanen har passerat Sverige under sina flyttningar sedan ”urminnes tider”. Men det tog tid innan de första fynden gjordes och än längre tid innan nästan alla landskap hade fått sina förstafynd. Faktum är att Sven Nilsson (1858) inte kände till några svenska fynd. Kanske hade arten andra flyttningsvanor i äldre tider? Men Nilsson hade nog missat den notering från Rudbeck som berättade att arten var känd i Sverige 1694/1710 (Vår Fågelvärld 1993:1:22). Mer om det påståendet vet jag inte.

 

Det första dokumenterade fyndet gjordes vid Öresjön i Västergötland 11 mars 1878 (Söderberg 1947). Nästa fynd handlade om en gammal fågel som uppehöll sig i Laholmsbukten hela sommaren 1890. Datumet 10 juli nämns för denna men också att den förvaras i Uppsala Univ. Zool. Museum (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Fågeln sköts väl. Ytterligare ett fynd nämns från 1800-talet men det måste anses som tveksamt. Det gäller ett fynd på Öland 1894, men här kom bara handpennorna ”i vår ägo” och det kan förmodligen inte anses som ett säkert fynd (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Det hade alltså bara gjorts två säkra fynd i Sverige när vi skrev år 1900 och båda hade gjorts i Västsverige. Men fynd längs östkusten och i flera andra landskap började droppa in i början av 1900-talet och idag finns det fynd från alla landskap utom Jämtland. För Jämtland gäller att inga fynd hittas på Artportalen eller annorstädes. Se tabell 1 för förstafynd.

 

 

Tabell 1: Förstafynd av mindre sångsvan i de olika landskapen.
*) Se text ovan ang. Öland

Landskap

Första fynd

Källa

Skåne

1916

Jägerskiöld & Kolthoff 1926

Blekinge

1956

Vår Fågelvärld 16:133

Halland

1890

Jägerskiöld & Kolthoff 1926

Småland

1908

Fauna & Flora 11:139

Öland

1914*

Fauna & Flora 9:234

Gotland

1902

Högström & Wiss 1968

Bohuslän

1923

Curry-Lindahl

Västergötland

1878

Söderberg 1947

Östergötland

1924

Högström & Wiss 1968

Dalsland

1915

Fauna & Flora 10:282

Värmland

1963

Högström & Wiss

Närke

1936

Fauna & Flora 31:143

Sörmland

1949

Högström & Wiss 1968

Västmanland

1944

Pettersson

Uppland

1953

Vår Fågelvärld 15:134

Dalarna

1954

Högström & Wiss 1968

Gästrikland

1964?

Artportalen

Hälsingland

1965

Högström & Wiss 1968

Härjedalen

2008

Fågelåret 2008

Medelpad

1907

Hedvall & Hägglund 1989

Jämtland

Inga fynd?

 

Ångermanland

1976

Artportalen

V-botten

1966

Olsson & Wiklund 1999

N-botten

1992

Artportalen

Lappland

1992

Bildström

 

 

Om arten uppträdde mer sällsynt i Sverige förr, eller om de i många landskap sena upptäckterna berodde på svårigheter att artbestämma fåglarna är förmodligen svårt att reda ut. En kommentar från tiden det begav sig låter: ”Under flyttningen visar han sig då och då också i vårt land. Särskilt har man funnit honom vid Gotlands och Ölands södra delar, där han enligt Lönnberg sannolikt förekommer varje vinter. Enstaka exemplar äro anträffade inne i landet” (Rendahl 1949). Ett annat försök till analys är denna från 1966: ”Arter som tidigare ansågs sällsynta som häckare eller genomsträckare får numera betecknas som regelbundet förekommande. Detta beror dels på verkliga förändringar och dels på ett intensifierat fältstudium genom ett större antal aktiva ornitologer. Man ställs därmed ofta inför nästan olösliga problem, då det gäller att fastställa förändringar i en arts numerär genom att jämföra äldre litteraturuppgifter och moderna undersökningar … ett exempel är den mindre sångsvanen” (Bengtson 1966)

 

Idag ses den mindre sångsvanen regelbundet under flyttningen och i mindre antal under vinterperioden. Det finns även fynd under sommaren och arten är alltså sedd i Sverige under årets alla månader. Flest individer ses i mars-april samt oktober-november.

 

Ett oroväckande besked gavs i Fågelåret 2012 och det löd: ”Det kan finnas skäl att framöver uppmärksamma mindre sångsvanen i högre grad än hittills. En inventering av hela det västryska/västeuropeiska beståndet 2006 gav totalt 21 500 individer. I mitten av 1990-talet gav en motsvarande inventering 29 000 individer. I Danmark har arten minskat kraftigt som rastare, särskilt under hösten, men detta förklaras delvis med att fåglarna nu tar en sydligare rutt, söder om Östersjön”.

 

Den största ansamlingen av arten som jag hittar är 430 rastande ex vid Ottenby på Öland 14 oktober 1978 (SOF 1990). Gällande sträckande fåglar finns ett validerat fynd från Kråkenabben i Blekinge på 452 sträckande 2 april 2018. Det finns också några fynd på 500-603 sträckare vid Öland under oktober -november under åren 1979, 1990 och 1991, men dessa är ovaliderade (Artportalen).

 

 

Förekomst i Skåne

Det första kända fyndet handlar om gammal hona funnen vid Ängelholm 24 oktober 1916 (C.J. Granstedt i brev i Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Men en adult individ i Heljesjön vid Vomb 22 oktober 1938 antyds också ha varit det första skånska fyndet (P.O. Swanberg i kort notis i Fauna & Flora 34:48). Arten ska också ha funnits i Malmö stadspark 1914 fram till åtminstone 1933 (Bergström 1933).

 

”Det är vanskligt att uttala sig om eventuella förändringar i numerären av den mindre sångsvanens sträck genom Skåne. Vissa tecken tyder på att arten kan ha varit mer sparsam i sin förekomst tidigare. Så iakttogs den inte förrän 1951 i Finjasjön, där sedan lång tid ornitologer exkurerat. Linder (1922) omnämner överhuvudtaget ej mindre sångsvan i sin förteckning över arter funna i Göinge härader. Ej heller har jag funnit några äldre uppgifter från Hammarsjön och Araslövssjön … Traditioner utbildas mycket lätt både vad beträffar häckning och flyttning hos andfåglar”.

 

Så skrev Bengtson 1966, och mycket mer vet vi nog inte om artens förekomst i landskapet före 1951 (Bengtson 1966). Fyndet i Finjasjön gjordes 20 november – 9 december 1951 och handlade om fem individer vid åtminstone det senare datumet (Klementsson 1951). Mindre sångsvanar observerades i samma sjö även 1953 och 1956 samt med 28 ex 23-31 oktober 1957 (Holmer 1957). Bengtson (1966) berättar vidare om observationer vid Hammarsjön 1957-1965 och som mest sågs under vårarna 42 sträckande individer 8 april 1962 och under höstarna som mest 22 sträckande individer 23 oktober 1959.

 

I nyare tider märks höga sträcksiffror från våren 2005 med 1 716 ex, hösten 2005 med 1 349 ex och hösten 2011 med 1 706 ex. Angående rastande fåglar finner vi flera höga tal från Ringsjöarna och Finjasjön. Den absolut största ansamlingen är från Finjasjön där stora flockar 17-19 oktober 2014 kulminerade med som mest 430 ex rastande 18 oktober. Därefter sågs 300 resp. 260 ex vid Mjölkalångafälten, Tyringe 20-21 oktober, men det kan väl misstänkas ha handlat om samma fåglar (Fåglar i Skåne 2014). Det högsta antalet rastande fåglar i sydväst är 272 individer vid Knösen, Skanör 8 november 2005 (Fåglar i Skåne 2005).

 

Den mindre sångsvanen är sedd i Skåne under årets alla månader. Men för augusti hittar jag bara ett fynd, det handlar om en adult fågel som uppehöll sig vid Vannebergaholmen 16 juli till 9 september 1996 (Fåglar i Skåne 1996). De flesta ses under sträckperioderna mars- början av april och oktober-november.

 

 

Förekomst i Danmark (Pibesvane)

Anges som lokalt tämligen allmän sträck- och vintergäst. Det tidigare huvudsakliga övervintringsområdet var Holland och östra England men under senare år har det förskjutits till Tyskland och stora andelar av beståndet ses numera också i Danmark under milda vintrar.

 

Arten är sedd i landet under alla månader men huvudsakligen under perioden oktober till april (Christensen m.fl. 2022).

 

 

Jakt, skydd och attityder

Arten klumpades förmodligen ihop med sångsvan och de aktuella jakttiderna för den var följande (SJFT = Svenska Jägarsällskapets Nya Tidskrift).

  • 1808: Ingick i ”Stora jakten” enligt 1808 års jaktstadga och var fridlyst 16 mars-1 aug (SJFT 62:129).
  • 1864: Fredad 16 mars-10 juli, enligt ny jaktstadga (SJFT 2:206-213).
  • 1894: Fredad 1 jan-10 juli, enligt ny jaktstadga (SJFT 32:129).
  • 1913: Fredad 1 jan-31 aug (SJFT 1912:338-339).
  • 1922: Fredad i Skåne tillsvidare (SJFT 60:243).
  • 1928: Fridlyst hela året i hela riket enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).

 

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades mindre sångsvan som sårbar (VU) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 14 600 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen starkt hotad (EN).

 

 

Maxålder

En fågel ringmärkt i Storbritannien kontrollerades vid 28 år och 6 månaders ålder (European bird ringing).

 

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Alström, P. & Olsson, U. 1989. Näbbteckningen hos sångsvan och mindre sångsvan. VF 48:24.
  • Andersen, P.H. 1992. Pibesvanernes land. Fugle og natur 1992:4:8-10.
  • Bengtson, S-A. 1966. Till kännedomen om mindre sångsvanens uppträdande i nö Skåne. M SkOF 5:21-29.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bergström, E. 1933. Fågelliv i städernas parkdammar och vattendrag. Ebe-bolaget, Hudiksvall.
  • Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the swedish avifauna. Stockholm.
  • Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
  • Holmer, K. 1957. Observationer av mindre sångsvan i Finjasjön. Natur i Göinge 1957, nr 1-2, sid 1-2.
  • Högström, S. & Wiss, L E. 1968. Mindre sångsvanens förekomst i Sverige jämte något om artens sträck i Östersjöområdet. VF 27:14-42.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Klementsson, A. 1951. Mindre sångsvanen i Finjasjön. Natur i Göinge 1951, nr 3-4, sid 25-26.
  • Laubek, B. 1995. Udbredelse og fænologi hos rastende og overvintrende Sang- og Pibesvaner i Danmark 1991-93. DOFT 89:67-82.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
  • Pettersson, T. Västmanlands Fåglar. Internet.
  • Rees, E. 2006. Bewick´s Swan. T & A.D Poyser, London. Bok.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
  • SOF. 1954. Förteckning över Sveriges fåglar. 3:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1957. Förteckning över Sveriges fåglar. 4:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1962. Förteckning över Sveriges fåglar. 5:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
  • Söderberg, R. 1947. Hornborgasjöns öden som fågelsjö. Stockholm.
  • Ullman, M. 1995. Mindre sångsvanen i Sverige. VF 1995:3:28-29. Mest tillbakablickar.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i oktober 2023.