Minervauggla

Minervaugglan är utbredd i hela kontinentala Europa (560 000-1 300 000 häckande par, Birdlife 2004) inklusive England, österut genom Asien hela vägen till Korea, dessutom i Mellanöstern och delar av norra Afrika.

Det latinska namnet skvallrar om antik anknytning: minervaugglan är den uggla som avbildades på vishetens gudinna Athenas hjälm. Minerva, den romerska mytologins motsvarighet till Athena, avbildades med ugglan Glaucus vid sin sida.

Förekomst i Skåne och Sverige

Minervaugglan har alltid varit en högklassig raritet i Skåne. Få är de som sett den och de uppgifter som finns om artens förekomst återkommer i skrift efter skrift. Det gäller den första kända observationen i Lomma omkring 1817 (exakt årtal verkar vara omöjligt att få fram) samt en häckning och följande förekomster vid Härslöv utanför Landskrona i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet. I några skrifter nämns förekomster i området Härslöv-Örja fram till och med 1950. Här och var nämns också en död minervauggla i Malmö 1981. Mer än så finns inte. Eller fanns?

Av en slump, och efter lite detektivarbete kom jag över en spännande och hittills okänd anteckning om denna lilla uggla och i samband med detta fynd kom jag i kontakt med ytterligare uppgifter och förtydligande. Det var en ganska spännande resa och nu tror jag mig kunna ge den fullständiga bilden av kända, sannolika och möjliga förekomster av minervaugglor i Skåne.

Förstafyndet

Den allra första minervaugglan i Skåne upptäcktes alltså i Lomma. Enligt Lundaprofessorn Sven Nilsson och hans Skandinavisk Fauna (1858) ”togs” den i Lomma kyrka. Nilsson skriver också ”blifvit dödadt här i Skåne”. Sveriges första minervauggla togs alltså av daga enligt tidstypisk anda. Exakt årtal går inte att härleda, men fyndet måste ha gjorts före 1835 eftersom fyndet också nämns i verk av Sven Nilsson utgivet detta år (Holmström m.fl. 1947). Här sägs också ”i början av 1800-talet (möjligen 1817)”. Varifrån förmodandet om 1817 kommer är mig obekant.

Sen förflöt många år innan minervaugglor åter observerades i Skåne. Det skulle nämligen dröja ända till 1939 innan nästa fynd gjordes. Men då handlade det om en häckning och om en längre period med uppenbart stationära ugglor. Mer om denna epok senare. Frågan är nämligen om Skåne var helt minervafritt mellan 1817 och 1939. I tillgänglig litteratur finns inga (det vågar jag påstå) uppgifter från denna period. Men allt ses givetvis inte och alla upptäckter blir inte offentliggjorda. Det finns säkerligen mycken dold information i många byrålådor och bokhyllor. Dessvärre har nog också många opublicerade anteckningar kastats i samband med boskiften och dödsfall. Men Anton Nilssons anteckningar sparades av hans efterlevande!

Troligt i Vellinge

Anton Nilsson (född 1898) var kamrer på en bank i Vellinge. Han var också mycket fågelintresserad och kompis med bland annat Paul Rosenius. 1967 färdigställde han ett manus med titeln Fågelfaunans förändringar i sydvästra Skåne under de senaste 50 åren, 1915-1965. Manuset, som är i släktens ägo och helt opublicerat, innehåller ett stycke om just minervaugglan. Jag återger det ordagrant. ”Jag har en gång sett Minervas Uggla häcka. Det var år 1915 på Bernstorps Gård i Vellinge Socken i sydvästra Skåne. Boet låg i en Pil. Ugglan flög ut och äggen föllo ut, när pilen fälldes. Kullen innehöll 4 ägg. Två förblevo hela. De blåstes ut genom spetsarna och förvarades under många år på Bernstorps Gård av Lantbrukaren Gunnar Christensson”.

Hur ska vi ställa oss till detta? Den omtalade lantbrukaren är sannolikt inte med oss längre och några spår av äggen har jag inte funnit. Men fyra uggleägg i en hålighet i en pil på det för övrigt trädfattiga Söderslätt utesluter absolut inte minervauggla. Snarare tyder det på den arten. Alternativen i detta område skulle vara katt- och tornuggla, men att Anton Nilsson kände till dessa är ställt utom tvivel. Det framgår väl av andra stycken i hans text. Men eftersom hårda fakta saknas får vi nöja oss med att konstatera att en trolig häckning av minervauggla ägde rum i Vellinge kommun 1915. Eftersom danska uppgifter inte talar om några nämnvärda fynd på Själland vid den tiden ska vi kanske söka ugglornas härkomst från södra delen av Östersjön. Kanske via Rügen?

Ett brohuvud etableras

I mars 1939 upptäckte Arvid Hallenborg en minervauggla på egendomen Rosenhäll vid Härslöv nära Landskrona. Fyndet är väl dokumenterat och i Sveriges Naturs årsbok 1950 berättar upptäckaren om såväl fyndet som om historien som följde. I april konstaterades att ytterligare en uggla fanns i området och samma år blev det en lyckad häckning med två ungar. Paret fanns kvar under 1940 men någon häckning kunde inte säkert konstateras. Under våren 1941 fanns åtminstone hannen kvar och under hösten kunde ytterligare en individ på en granngård konstateras (simultanobs.).

Så kom den stränga vintern 1942. Kylan i januari klarade den nu enda kända ugglan bra, men det väder som hemsökte landskapet 14-19 mars blev sannolikt för mycket. Så här beskriver Hallenborg skeendet: ”Snöstormarna kulminerade 14-19 mars i en fullkomlig isöken, då fält och vägar voro överisade, träden brötos ned, telefon, järnväg och post voro ur funktion i tre veckor och allt levande samlades intill husen i skräck och nöd”.

Därefter var det för tillfället slut med minervaugglorna vid Rosenhäll. Men 1945 och 1946 tyckte sig Hallenborg åter ha hört minervaugglor från allén där de tidigare häckat. Någon skymt av dem fick han dock inte.

Så förflöt tiden till våren 1948. Då fick Hallenborg ett telefonsamtal angående en skjuten uggla på Örja ängar cirka 6 km söder om Härslöv. Det var en minervauggla och nu kunde Hallenborg rekonstruera ugglornas leverne mellan 1942 och 1948. Det visade sig att dessa ugglor varit välkända på fyra angränsande gårdar och att folket på gårdarna kunde skilja dem från kattugglor. Åtskilliga spybollar hittades och en mycket trolig häckplats i en gammal alm kunde lokaliseras. Gårdsfolket kunde också berätta att de sett såväl vuxna ugglor som ungar under flera år.

I ett brev (om råkor) till Torsten Malmberg 1949 skriver Hallenborg så här: ”Minervas uggla som häckat här 1939-40-41 och försvann sen vintern 1942 har häckat sedan dess i Örja socken och regelbundet iakttagits alla år ända tills hanen sköts i mars 1948. Jag har ej sedan kunnat finna spår av dem, trots efterforskningar, men har svårt tänka mig att pålägget (?) skulle varit så klent att de inte finnas någonstans”. Hallenborg tycks således vara tämligen säker på att arten häckade i trakten under i princip alla år mellan 1939 och 1948.

Den sista rapporten om minervaugglor i detta område stammar från hösten 1950, då tre individer sågs i en holk på Rosenhäll (Arvid Hallenborg i brev till Stig Lundberg, förmodligen daterat 1955 eller 1956 (VF16:16)). Denna observation gjordes uppenbarligen efter att artikeln till Sveriges Natur skrivits och den verkar inte vara publicerad någonstans. De få referenserna som finns leder till Vår Fågelvärld årgång 16 (1957) och brevet till Stig Lundberg. Den senare skriver också följande, förmodligen baserat på brevväxlingen med Hallenborg:

”Flera misstänkta observationer föreligger från senare tid och möjligen finns arten fortfarande kvar någonstans i Skåne”.

Vilka de misstänkta observationerna var förblir sannolikt okänt (se dock nedan). Jag kan inte finna några noteringar om sådana. Men allt publicerades givetvis inte (minns uppgiften om häckningen 1915) utan stannade istället vid samtal person till person, eller som opublicerade noteringar i dagböcker, brev eller minnesanteckningar.

Möjligt i Hörby

Efter 1950 var det alltså över för minervaugglan som skånsk häckfågel. Eller? En spännande sidokommentar dök nämligen upp i en rapport om tornugglor som överlämnades till SkOF 1958. Det var Lennart Otterhags företrädare, tullöverinspektör Walter Hermansson, som efter att ha sett sin första tornuggla flyga vid Börringesjöns strand (Skyttanäbbet) mitt på dagen den 25 mars 1951, blev så fascinerad av ugglan att han började ett inventeringsarbete som pågick i åtta år och som sedan följdes upp av Otterhags arbete i ytterligare åtta år.

I rapporten som lämnades till SkOF skriver Hermansson så här angående ett besök vid Sextorps gård (mellan Fogdarp och Osbyholm i Hörby kommun) den 26 maj 1953:”Enl. fågelkunnig trädgårdsarb. pärluggla i hål i bok i parken 1949 – ungar observerade. Kan det ha varit Minervas uggla??! Pärluggla har veterligen inte häckat sydligare än Göingehäraderna”. Detta följs upp av en kort kommentar året därpå, 1954:

”25/5 Sextorp. Ugglor i parken. Art? Se vidare 26/5 1953!”.

Det är förvisso inte mycket att gå på, men om vi tolkar uppgifterna från Härslöv-Örja på sådant sätt att häckningar förekommit under fler år än 1939, så är det väl inte helt omöjligt att avkommor spridit sig österut. Avståndet mellan Härslöv och Sextorp är 45 km och om arten spridit sig i österled bör skogligare trakter norr om linjen Härslöv-Sextorp ha fungerat som en spridningsgräns. Så helt omöjligt är det kanske inte att minervaugglor drev österut och häckade vid Sextorp 1949. Kanske klarade de även att hanka sig fram till 1954?

Slutfynd i dubbel bemärkelse

Det senaste kända fyndet gjordes i Malmö den 29 november 1981. Fyndet beskrivs i korthet i Fåglar i Skåne 1981 men något fylligare i Vår Fågelvärld 43:548. Så här står det i den senare: ”Fågeln, som troligen flugit mot ett fönster, hittades några dagar efter en av höstens värsta väststormar. Den finns uppstoppad hos en privatperson i Malmö och har uppvisats för Lokala rapportkommittén. Dräkten visar inga spår av vistelse i fångenskap”. Ytterligare information om fyndet får vi muntligen via Paul Eric Jönsson, en av dem som för Lrk:s räkning bestämde ugglan 1981. Så här berättar Paul Eric: ”Ugglan hade hittats av en hund i buskarna i en av stadens parker och hundens husse/matte hade lämnat in ugglan för uppstoppning. Konservatorn hade då bestämt den till pärluggla! En fågelintresserad biologstuderande hade blivit förevisad ugglan av en elev när hon undervisade på Komvux i Malmö. Hon tyckte inte att det såg ut som en pärluggla och bad Nils Kjellén och mig att komma och titta på den. En solklar Minerva! Ägaren ville dock vara anonym eftersom ugglan kanske var olagligt stoppad, och tyvärr tog vi nog inga foton på den”. Om den stoppade individen från Malmö fortfarande existerar är det ingen utom ägarna som vet. Och vem de är vet inte vi.

Därefter finns intet vad gäller minervaobservationer i Skåne. Och något stort hopp om nya fynd eller ny invandring finns inte. Det går nämligen dåligt för arten i grannlandet Danmark (se utförligare nedan). 

Slutligen ska sägas att minervaugglans historia i Skåne är densamma som hela Sveriges historia. Ett påstått fynd i Kalixtrakten 1954 (VF 16:14) togs senare tillbaka (VF 16:290). För övrigt finns inga uppsvenska fynd publicerade.