Näktergal

”Hvar det näktergalen? Hvar det alltsammans? (August Strindberg).

”Man kan naturligtvis tycka att det är otacksamt att jämra sig över näktergalssång, men visst kan man få mycket av det goda, sa han som välte dynglasset över huvudet. Och det är ju inte så dumt att få sova en timme ibland också …” (Gunnar Brusewitz i Fåglalåt 1969).

Näktergalen är utbredd i östra Europa, sydliga Skandinavien och Finland samt vidare österut till Bajkalsjön.

Förekomst i Sverige

Näktergalen anses ha kunnat invandra under Atlantisk tid, cirka 7000 före 0, men knappast mycket tidigare. Det enda svenska benfyndet är ungt och kommer från Öland och Medeltiden, strax efter år 1000 (Ericson & Tyrberg 2004). Det första ungefärligt daterade året är 1250 då den genom en runsten var känd i gamla Lödöse, Västergötland cirka detta år (Runinskrift Vg 243). Källan är inte vidare känd.

Under 1700-talet var näktergalen känd från södra Sverige upp till Mälardalen. Av okänd anledning minskade den kraftigt under 1800-talet, och i mitten av seklet fanns den endast i Skåne, Blekinge samt på Öland och sydligaste Gotland (Svensson & Tjernberg 1999).

Sven Nilsson (1858) kallade arten för nordlig näktergal och skrev bl.a. att den ”är i Sverige den allmännaste och kanske numera enda näktergalen”. Orsaken till detta antagande är att han också nämner ”Sydlig Näktergal … som hos oss är sällsynt, om den numera verkligen finnes”. Gällande näktergalen skrev Nilsson: ”Förekommer hos oss i alla sydliga och östra trakter av landet … Finns i hela Skåne, på somliga ställen i mängd. I västra delen av landet överstiga de aldrig eller högst sällan Hallandsås” (Nilsson 1858).

Då och då drabbas arten av tillfälliga bakslag, förmodligen på grund av problem under flyttning, och ett sådant år tycks 1867 ha varit. Meves skrev följande om sin resa på Öland och i Skåne detta år: ”Träffades vid Borgholm, Horn, Karlskrona, Börringe och Stehag, men överallt hörde man klagomål över det ringa antalet näktergalar i år” (Meves 1868).

”Under senare hälften av 1800-talet och under 1900-talets inledning spred sig arten långsamt norrut och fram till cirka 1925 hade näktergalen etablerat sig i Halland, längs östkusten upp till Stockholmstrakten samt på södra halvan av Gotland. Efter 1925 ökade arten kraftigt i antal – under 1940-talet var utvecklingen explosionsartad i Bråviken och i skärgården utanför Norrköping samtidigt som nya etableringar fortlöpande upptäcktes lokalt i södra Sveriges inland. 1950-talet innebar en expansionsuppbromsning med i princip ett stabilt bestånd och en konsolidering av 1940-talets expansion. Under 1960-talet tog spridningen emellertid åter fart vilket ledde till att näktergalen etablerade sig på många ställen i det inre av Götaland och Svealand samt längs Norrlandskusten ända upp till Västerbotten, där den första häckningen konstaterades redan 1963. Efter mitten av 1960-talet och fortfarande under större delen av 1980-talet ökade arten i Mellansverige” (Svensson & Tjernberg 1999).

Populationen i Sverige uppskattades till 37 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Därefter tycks en stadig minskning ha ägt rum och ur Svensk Fågeltaxerings årsrapporter hämtas följande:

• 2009: ”Lägsta punktruttsvärdet någonsin förlänger den långa vikande trenden. Arten har gått tillbaka även vid Ottenby fågelstation, d.v.s. två olika räkningsmetoder ger samma bild. Trenden är lika negativ i Danmark. Vad som orsakat denna minskning är inte känt”.
• 2022: ”En av flera svenska arter som varit i stadig minskning sedan våra räkningar startade 1975. Trenden är densamma i Danmark medan den började minska i Finland först runt 2010. På våra svenska nattrutter har dock arten ökat signifikant sedan 2010. Detta är naturligtvis glädjande, men också förvånande. Vi har i skrivande stund ingen bra förklaring”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 27 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023).

Näktergalar har påträffats i alla svenska landskap men det dröjde rätt länge innan de nordligaste nåddes. De årtal jag hittat är dessa: Västerbotten 1949 (Olsson & Wiklund 1999), Hälsingland 1964 (Artportalen), Medelpad 1965 (Hedvall & Hägglund 1989), Ångermanland 1969 (Artportalen), Norrbotten 1975 (Artportalen), Lappland 1980 (Bildström 2022), Jämtland 1981 (Artportalen) och Härjedalen 1992 (Fågelåret 1992). Årtal hämtade från Artportalen är inte säkra förstafyndsår. Arten har häckat i alla landskap utom veterligen Härjedalen, Jämtland, Lappland och Norrbotten.

Förekomst i Skåne

Den första uppgiften är från 1749 då den nämns från Araslöv av (Linné 1751). I mitten av 1800-talet gällde följande: ”Finns i hela Skåne, på somliga ställen i mängd. I västra delen av landet överstiga de aldrig eller högst sällan Hallandsås” (Nilsson 1858). För sydvästra Skåne och 1887 nämns: ”Häckar allmänt, har de senaste åren avtagit” (Thott 1892).

Utvecklingen under 1900-talet bör överensstämma med den svenska så jag hänvisar till det stycket.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 430 rutor, väl spritt i hela landskapet förutom de nordligaste skogsbygderna, se figur 1. Populationen uppskattades till minst 10 000 par (Andell & Nilsson 1987d). Den andra atlasen 2003-2009 påvisade förekomst i något färre rutor (400), se figur 2. Antalet häckande par angavs till 12 000 och trenden ansågs vara minskande (Bengtsson & Green 2013).

Ringmärkningssiffrorna i Falsterbo är ganska modesta. Under åren 1980-2023 har 529 ringmärkts under vårarna, 228 under höstarna samt 19 i Flommen under höstarna. Antalet individer har minskat under senare decennier (Falsterbo Fågelstation).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av näktergal 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av näktergal 2003-2009.

Fenologi Skåne

Det tidigaste vårfyndet gjordes i Olseröd 23 april 2018  och det senaste höstfyndet i Alnarp 3 november 1990 (Fåglar i Skåne).

Förekomst i Danmark (Nattergal)

Näktergalen anges som en allmän häckfågel. Antalet häckande par anges till cirka 40 000 år 2018 men det nämns också en uppskattning av färre än 7 500 par 2019. Kan det vara en nolla för mycket i den första uppgiften? Trenden var markant positiv fram till början av 1990-talet men därefter negativ. Arten finns i huvudsak på öarna och i östra Jylland. Det tätaste beståndet sägs finnas på Bornholm (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för näktergalens del en måttlig minskning ur såväl långtidperspektivet 1976-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

• 1878: ”En man vid namn Olof Hansson i Inglastorp, Bleking, har i omkring tjugo år sysselsatt sig med att fånga och uppföda näktergalar och har under dessa år afyttrat många par, mest till Stockholm och Göteborg” (SJFT 16:39).
• 1897: Förekommer hvarje år i Sydhalland. Vissa år har han uppehållit sig i mellersta Halland i Snärtarps och Grimmetens socknar (1888). Hans uppträdande der har dock ej helsats med välbehag, ty fogeln har dragit till sig en mängd beundrare, hvilka nattetid tillställt orgier, som t.o.m. slutat med mord. Detta inträffade för några år sedan i Grimmetens prestgård, hvarför innehafvaren deraf förklarade, att komme fogeln ännu en gång dit, så måste han i husfridens namn döda honom (SJFT 35:34).
• 1905: Fredad under tiden 1 mars-15 september (SJFT 1905:221-224).
• 1928: Fredad 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (SJFT 65:bilaga).
• 1968: Totalfredad fr.o.m. 1 januari (Vår Fågelvärld 27:96+).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades näktergalen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 11 100 000 vuxna fåglar. 

Maxålder 

En fågel märkt i Sverige kontrollerades som 8 år och 10 månader och en tysk avlästes vid en ålder av 9 år och 10 månaders ålder (RCs hemsida www.nrm.se & European bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
• Asteling, R. & Strandberg, A. 1998. Age of first breeding in the Thrusch Nightingale Luscinia luscinia – a comment of the information given in BWP. OS 8:179-182.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bergström, U. 1940. Näktergalen som häckfågel i Mellansverige. FoF 35:253-274.
• Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
• Bjärvall, A. 1965. En inventering av näktergalens förekomst i Stockholmstrakten. VF 24:294-300.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Göransson, G., Högstedt, G., Karlsson, J., Källander, H. & Ulfstrand, S. 1974. Sångens roll för revirhållandet hos näktergal Luscinia luscinia – några experiment med play-back-teknik. VF 33: 201-209.
• Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
• Holmbring, J-Å. 1972. Näktergalens invandring och spridning i Östergötland. VF 31:16-19.
• Jägerskiöld, L A. 1919. Om förändringar i Sveriges fågelvärld under de senaste 75 åren. Sveriges Natur, årsskrift 1919:47-73.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Karvik, N-G. 1952. Näktergalen i Dalsland. VF 11:76-80.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Linné, C v. 1751. Skånska Resa på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad år 1749. Stockholm.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ohlsson, A. 2022. Ljuvlig är näktergalens natt. A 61:2:3-6. Betraktelse.
• Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i oktober 2023.