Foto: Mikael Arinder

Orre

”Ljudet förvillar, avståndet känns osäkert, fåglarna är försiktiga och vandringar längs fågelvägen är inte alltid möjliga i orrens trakter. Man kan uppleva på håll!” (Skånes Fågelatlas).

Utbredningen omfattar Sverige från Skåne norrut, Norge, Finland och i ett brett bälte österut till östra Sibirien, Mongoliet och Kina. Mindre bestånd finns i norra Tyskland, östra Polen och Vitryssland, Centraleuropa (Alperna) samt i norra England och Skottland.

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska benfyndet är från Bohuslän och Preborial tid, cirka 9000 före 0, men arten tros ha koloniserat södra Sverige redan under Senglacial tid, cirka 11 000 före 0. Förmodligen har de varmare tidsperioderna inneburit att arten tryckts tillbaka i många delar av sitt nuvarande utbredningsområde. De förhållandevis få fynden från Atlantisk tid är också gjorda i områden som förmodas ha varit glesare skogklädda under denna period. Från och med Subboreal tid, cirka 3000 före 0 ökar fynden i hela Sverige (Ericson & Tyrberg 2004) . Den första årsdateringen är från 1018 och lär emanera från Snorre Sturlassons ”Heimskringla”. Jag har inte noterat denna referens ursprung.

I äldre texter beskrivs förekomsten i Sverige ha omfattat alla landskap från Skåne till Lappland. Även på Öland och Gotland sades den ha varit bofast men för Gotlands del troddes den ha inplanteras under 1700-talet (Holmström 1947). Samma referens skriver även att: ”Det vill synas som om orren i mindre grad än tjädern haft förmågan att anpassa sig till de genom mänskliga ingripanden förändrade naturbetingelserna. De bägge arterna ha ju inte heller helt överensstämmande biotopanspråk. I varje fall verkar det som om orren gått ännu mer tillbaka än tjädern” (Holmström 1947).

Gällande Gotland beskrivs det aktuella läget 1865 samt berättas om artens ursprung på ön: ”Orren förekommer temligen talrikt på Gotland. Hvar och en af provinsens nittiotre landtsocknar har troligen hvarje år några kullar af denna fogelart inom sitt område. Denna fogelart tillhör ej öns infödingar. Han är ditplanterad för icke så lång tid sedan, såsom synes af följande, hvilket blifvit oss benäget meddeladt ur ”Gotländska Samlingar af P.A. Säve”: ”orrarne äro på 1770 eller 1780 talet först införda på Gotland af Landshöfdingen Friherre C. O. von Seebaden, kanske, såsom det ock berättas, genom en Artill.-Capten Grefve Cronstedt” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrifter 3:193). En annan källa beskriver fortsättningen: ”Ättlingar efter denna import levde kvar till långt in på 1800-talet och kanske ännu senare – men tillgången på orrar var dock obetydlig och utbytet av jakten under medelmåttan. I början av 1900-talet sökte man förbättra läget genom nya inplanteringar sedan orren i stort sett visat en allt mera fortgående tillbakagång, eventuellt beroende på markernas försämring. Bl.a. utsläpptes 1910 två tuppar och sex hönor i Rone och Heide socknar. Alldeles utan framgång har inplanteringsförsöken inte varit … 1928 fälldes 800 ex. och 1934 700 ex.”. Källan anger även avskjutningsuppgifter för 1948-49 då 211 tuppar sköts , 1949-50 med 209 tuppar, 1950-51 med 155 tuppar och 1955-56 med cirka 25 tuppar (Noréhn 1984).

Orren har häckat, och gör så fortfarande, i alla svenska landskap med undantag för Öland. Historiskt fanns den enligt uppgift där också men en sista obs av arten lär ha gjorts 1969 (SOF 2002). Det finns dock en godkänd obs av en tupp i Böda Kronopark 13 juni 1987 samt flera obsar av enstaka orrar i samma område 1994-1998 (Artportalen). Dessa bör ha stammat från ett misslyckat inplanteringsprojekt som enligt SOF 2002 skedde under 1990-talet. Tre nyare fynd, i samtliga fall gällande honor, är svårare att kategorisera, men utsättningar i privat regi har ju hänt förr. En hona sågs vid Stora Rör 4 april 2019, en annan vid Egby 17 oktober 2021 och en tredje vid Ottenby november-januari 2021-2022. (Artportalen).

Historiskt beskrivs förekomsterna som följer: ”Orren är långt mera allmän och kringspridd än tjädern. Han träffas i de flesta skogar från Skåne till Lappland, i synnerhet på sådana ställen där björkar växa. Även finns han på hedar beväxta med ljung, pors, kråkris eller enris” (Nilsson 1858).

”I Sverige finnes orren mer eller mindre allmänt öfver hela landet så långt mot norr som barrskog växer (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

”Häckar tämligen allmänt-sparsamt i bruten skogsmark och på hedar och mossar från Skåne till norra Lappland, på Gotland dock troligen aldrig ursprunglig men tidigt inplanterad” (SOF 1949).

En uppgift som förmodligen berör 1950-talet lyder så här: ”Orren har avtagit starkt i stora delar av landet. Orren delar samma periodicitet som tjädern, men orrens katastrofala minskning ser ut att vara permanent. Orsaken tros vara förstörelsen av kycklingbiotoper p.g.a. bete, röjningar och ”efterhållet” björkbestånd” (Rudebeck 1962). Orren blev också totalfredad från jakt under en period vid denna tid – se stycket om jakt.

Utvecklingen under 2000-talet kan följas bra genom Svensk Fågeltaxerings årsrapporter. Jag citerar valda delar.

2009: ”Visar statistiskt säkerställd ökning de senaste tolv åren, men det kan vara så att uppgångsperioden nu är avslutad”.
2011: ”Efter en topp 2008 har kurvorna både för standard- och sommarpunktrutterna vänt nedåt. I punktruttsmaterialet var 2011 års index det lägsta hittills. Trots nedgången de senaste åren visar standardrutterna alltjämnt på en ökning sett över hela perioden. Denna ökning kan numera helt tillskrivas norra Sverige”.
2013: ”Under de senaste tio åren minskade orren signifikant i Göta- och Svealand, men ökade i Norrland”.
2014: ”Efter en klar och tydlig uppgångsperiod under 2000-talets inledande del visar nu orren ett negativt mönster och tillhör alltså den grupp av hönsfåglar som det gått allra sämst för i sen tid”.
2017: ”Från 2016 till 2017 steg orrens index i alla tre delprogrammen … För perioden 1998-2017 har orren ökat i antal i norra Sverige medan den minskat i södra Sverige under samma period”.
2019: ”Långsiktigt har det gått ”sådär” för orren i Sverige, men de senaste 4-5 åren har siffrorna pekat rejält uppåt. Vinterindex 2018/2019 var med ett undantag (2010/2011) det högsta sedan 1997 och standardruttsindex för 2019 var det näst högsta hittills”.
2020: ”De senaste tio åren finns en signifikant ökning i Sverige totalt sett. Detta från en bottennivå för tiotalet år sedan. Den senaste toppen har helt inträffat i norra Sverige. I södra Sverige är mönstret ett annat även om en viss uppgång kan ses i det allra senaste. För perioden 2002-2020 finns dock en signifikant minskning söder om 60°N”. En räkneövning gav vid handen att antalet orrar i Sverige hade varierat mellan 129 000 och 232 000 par under de senaste årtiondena.
2021: ”Index vek nedåt från året före och därmed verkar den senaste toppen vara över för denna gång. Detta i alla fall enligt dataunderlaget från standardrutterna som också är det vi bör basera vår bild av antalsutvecklingen på. Prognosen är att vi nu går in i en period där antalen kommer att minska innan de förhoppningsvis vänder uppåt igen så att nästa topp inträffar i slutet av 2020-talet”.

Populationen i Sverige uppskattades till 180 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde däremot att den svenska populationen endast uppgick till 116 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2012-2021 som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2023).

Förekomst i Skåne

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

Orren har funnits i Skåne under lång tid och anges som sparsam häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Men redan på Sven Nilssons tid hördes det negativa tongångar. Om Skåne skrev han: ”I Skåne finnas väl numera inga egentliga orrlekar, blott ensligt spelande orrar…” (Nilsson 1858). Och från sydvästra delen och 1887 skrev Thott: ”För ungefär 10 år sedan förekom den vid Romeleklint och dess omgivningar och häckade fortfarande där; nu ser man den endast undantagsvis”(Thott 1892). Men orren har nog alltid pendlat i antal och 1895 skrevs detta: ”Tillgången (i Skåne) är rikligare än något föregående år och lemnar de bästa utsigter för en fortfarande ökning” (SJFT 34:206).

Jägaren Göthrick på Hovdala (strax söder om Hässleholm) sköt under åren 1833-1846 231 adulta orrar och hela 816 unga inom godsets gränser (Karlsson 1993). Det tyder på att arten var vanlig i området.

1877 beskrevs förekomsten i Skåne så här: ”Orrjagten var under året ganska klen och man hörde allmänt klagas öfver svaga kullar. Orren har nu alltmer undanträngts norrut genom de tilltagande odlingarna; och söder om Ringsjön lärer väl numera knapt finnas någon orrkull, om icke på Romeleklint” (SJFT 16:169).

1886 skrevs: ”Orrar, som under de sista tretti åren ej förekommit i Helsingborgstrakten, ha åter börjat visa sig der, så till vida som en kull på tre ungar der kläckts i år … Orrar finnes ej inom flere mils afstånd från den ort, der ungare kläckts” (SJFT 25:295).

Jag har fått intressanta uppgifter av Bengt Hertzman och han berättade följande om förhållandena på Söderåsen: ”Den intressantaste källan jag har är en dagbok förd av (tjuv)jägaren Janne Jönsson på torpet Salshult ovanför Maglaby på Söderåsen. Han förde dagbok 1904 – 1920 på allt han sköt och sålde och det var väldigt många orrar, framför allt de första åren. Man får ju anta att det fanns orrar i samma område i slutet av 1800-talet. Vid denna tid fanns det fortfarande en del öppna mossar, ängar, glesa betade skogar med rik förekomst av bärris som passade orrar bra. Kan också tillägga att Janne Jönsson även sköt en hel del tjäder i samma område och att jag ”kryssade” orre vid Salshult 1975. Efter det har bara någon enstaka obs gjorts i trakten.

En annan uppgift jag stött på via landskapshistorikern Mårten Sjöbeck var att man jagade orre och tjäder på fäladsmarkerna vid Åvarp, Hallabäcken, på 1940-talet. Intressant, kan ju vara en gammal förekomst.

En äldre man jag träffade på Jällabjär utanför Röstånga (numera naturreservat) för cirka fem år sedan berättade att både hans far och farfar jagade orre och tjäder på fäladsmarkerna på och omkring Jällabjär så sent som 1940-tal.

Till slut en uppgift jag stötte på i tidskriften Byahornet (Nr 2 2022) i en artikel som handlade om en jägare Thorvald Torp Nielsen anställd på Boserups gods vid Mölledammarna nära Ekeby/Billesholm. 1910 sköts det fyra orrar på ägorna (som sträckte sig uppåt Billesholms skog nära Söderåsen) och 1937 sköt man orre för sista gången. Man får anta att det fanns orrar innan 1910 i området.

Andra exempel på äldre skånska förekomster är följande:

1888: ”Från Helsingborgstrakten meddelas, att tjäder- och orrårgången, med afseende på de skånska förhållandena, varit lysande. Såsom exempel anföres, att i en orrkull räknats ända till 11 ungfåglar. Derjemte anföres att tjädern, går allt längre söderut; han finnes nu vid Klippan och troligen på Söderåsen” (SJFT 27:211).
1889: Två orrflockar ”ha förekommit” på Övedsklosters marker (SJFT 28:198). För 1891 skrevs ”4 kullar orre kläckta 1891, tyckes trifvas, sprider sig”. Samma år sköts fyra orrar vid Häckeberga och en vardera vid Sövdeborg och Toppeladugård (SJFT 30:188-189).
1894: För Trollenäs skrevs: ”Af orre finnes god stam, som årligen ökas på grund af strängt iakttaget sparande” (SJFT 33:223).
1895: För Trollenäs skrevs: ”Orre talrikare än någonsin” och för Fulltofta ”Orrtillgången är ökad; endast tuppar skjutne”. För Malmöhus län som helhet skrevs: ”Tillgången på orre är rikligare än något föregående år” (SJFT 34:205).
1897: Avser Malmöhus län: ”Tillgången ökad, och på grund af bättre omvårdnad men framför allt genom hönans fredande kan man glädja sig, att detta värdefulla vildt ytterligare skall sprida och öka sig” (SJFT 36:225).
1898: För Fulltofta skrivs: ”Af orre riklig tillgång, endast tuppar skjutas” (SJFT 37:225).
1900: ”Å Kopparmöllan i nordvästra Skåne var årets orrjakt i det stora hela taget rätt bra. Å Lärkesholm deremot var tillgången på orre mycket dålig” (SJFT 39:163).
1900: Att det fanns orrar på flera lokaler i södra Skåne runt sekelskiftet 1800-1900 framgår av avskjutningssiffror för tio skånska gods (tabell 1). Långaröd som nämns är ett sockennamn och i den ingår bl.a. Fjällmossen. På denna lokal fanns alltså orren sannolikt kontinuerligt fram till det bittra slutet 2016.

Tabell 1: Skjutna orrar, främst tuppar, på gods i södra Skåne under 17 av de 20 åren 1886-1905 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrifter 1887-1906). Tomma rutor behöver inte betyda att orrar saknades. Däremot saknas det uppgifter.

Orre	1886	87	88	90	91	92	94	95	96	97	98	99	1901	02	03	04	05	Total
Björnstorp														9	14	11		34
Fulltofta	18	19	15		21	17	27		17		43	22	30	20	12	16	13	290
Häckeberga					4													4
Knutstorp														42	49	43		134
Långaröd		15	11															26
Sövdeborg					1													1
Toppeladug.	1				1					1								3
Trolleholm			11	13	8	15		28	54	52	21	36	20	11	20	16	26	331
Trollenäs							3	8		14	17	7	4	4	0	5	2	64
Öved				1	1	2												4
Total	19	34	37	14	36	34	30	36	71	67	81	65	54	86	95	91	41

Orren fanns bevisligen även kvar i delar av sydvästra Skåne in på 1900-talet. En uppgift från 1886 berättar att: ”I Wombs och Skarrie skogar hafva 2 orrkullar kläckts och fortlevat, hvilket torde vara denna fogels sydligaste gräns inom landet (SJFT 25:206). År 1903 berättades: ”Under senhösten och vintern uppträdde ett flertal orrar, huvudsakligen tuppar, å Göddelöfs fälad (nära Genarp) och 14 sköts av Björnstorps gods. På Knutstorp sköts 49 orrar samma år (SJFT 42:203). Även följande år sköts det en hel del orrar i sydvästra och mellersta Skåne, nämligen Björnstorp 11, Trollenäs 5, Trolleholm 16, Knutstorp 43 och Fulltofta 16 (SJFT 43:192).

Att jakttrycket, både lagligt och illegalt, var hårt antyds av följande: ”På 1890- och 1920-talen sökte orren invandra på ljungmarker vid Jonstorp i nordvästra Skåne men blev båda gångerna utrotad genom hänsynslös förföljelse” (Holmström 1947). För häradet ifråga, Luggude, skrevs 1881: ”Orren, som på 1830-1840-talen förekom talrikt nog, är numera, så vidt fråga är om den ursprungliga stammen, försvunnen från denna trakt, hvartill odlingen af hag- och fäladsmarker mest bidragit. Längst höll han sig qvar i Allerums socken och det är väl icke mer än fem, sex år sedan sista orren sköts derstädes. Flere försök att åter inplantera denna präktiga fogel lära blifvit gjorda vid Kulla- Gunnarstorp och Kullaberg, men jag känner ej resultaten. Också vid Gedsholm ha likartade försök blifvit gjorda och lyckats” (Jönsson 1881).

1901: Gällande Malmöhus län: ”Någon ökning har ej kunnat iakttagas. Större utsigt till allmännare spridning synes detta vildbråd dock ej hafva på grund af den sig allt mera utbredande odlingen” (SJFT 40:254).
1902: ”Tillgången på ungfågel i allmänhet ringa på grund af ogynnsama väderleksförhållanden. Stammmen dock ej märkbart minskad” (SJFT 41:221).
1903: Trollenäs meddelade att: ” i aftagande, endast en kull fanns”. I näraliggande Trolleholm sköts 20 och i Knutstorp 49. Från Björnstorp meddelades att: ”Under senhösten och vintern uppträdde ett flertal orrar, hufvudsakligen tuppar, å Göddelöfs fälad” (SJFT 42:203).
1919: Från Simrishamnstrakten meddelades detta år att: ”Orren har börjat uppträda i de strax norr om staden belägna s.k. Gladsax hallar, där den förut varit okänd. En dag i år skulle 4 hafva skjutits (SJFT :378).

Uppgifter från 1930-talet berättar att orrar fortfarande fanns i delar av landskapet som verkar vara otänkbara idag. Jag ger följande exempel:

1935: Två tuppar sågs på Rönneholms mosse, nära Rönneåns mynning den 15 mars (Gustaf Rudebeck i personlig dagbok).
1935: En orrhöna vid Vombs kyrka (Gustaf Rudebeck i personlig dagbok).
1936: Gustaf Rudebeck nämner dessa observationer i sin dagbok: Rönneholms mosse: 13 ♂ och 4 ♀ 16 januari, 2 ♂ och 1 ♀ 21 april, Allmän på mossen 9 oktober. I tallskogen vid Äspet: Ett par orrhöns sågs 10 mars. Klostersågen: Orrspel nämns 24 april och kommenteras senare så här ”ty det var både första och sista gången, i varje fall sista, jag hörde sådant i Vombs fure”.
1939: Gustaf Rudebeck nämner dessa observationer i sin dagbok: Källstorps mosse, Svalöv: Orre spelade på avstånd 10 maj. Göingeholm: Orre spelade lite varstans 14 maj.
1945: En mycket förvånande observation av spelande orrar gjordes vid Fågelsång utanför Lund 1945. Det är veterligen det senaste fyndet av spelande orrar i sydvästra Skåne (Curry-Lindahl 1959). Men på ungefär samma breddgrad fast österut fanns det ”åtskilliga spelplatser i fäladsområdet (Andrarums socken)”. Detta skrevs 1949 (Fredriksson 1949).
1947: Sju spelande tuppar vid Hylstofta (Klippantrakten) 20 april (Sten Svensson, pers. dagbok).
1959 sammanfattades situationen i Skåne så här: ”I Skåne fanns han vid mitten av 1800-talet enligt Sundevall i nästan alla skogstrakter men torde nu i det stora hela ha sin sydgräns vid Ringsjön, där han har ett säkert tillhåll på Rönneholms mosse, samt på Söder- och Linderödsåsarna (Curry-Lindahl 1959).

Den sydligaste lokalen som höll ett bestånd av orrar ända in på 2000-talet var Fjällmossen på Linderödsåsen. Här uppges ett 30-tal tuppar ha funnits i början av 1960-talet (Johnsson 1979). Det finns också en uppgift från 1967 som nämner cirka 25 tuppar på Fjällmossen samt en flock på ca 70 ex 13 december (Vår Fågelvärld 28:133). En annan uppgift från 1965 är tristare och berättar att: ”Orren har minskat katastrofalt på Linderödsåsen” (rapport i Vår Fågelvärld 26:176). Utvecklingen på Fjällmossen under 2000-talet och fram till försvinnandet 2016 ses i figur 1.

Ett annat område som höll orrar långt in på 1900-talet var Söderåsen. Härifrån rapporterades ett försvinnande 1971, men också en återkomst 1991 då tolv tuppar rapporteras från Traneröds mosse (Ekberg & Nilsson). Idag lär orren återigen vara försvunnen från området men på Artportalen finns det uppgifter från Syrkhultasjön i Klippans kommun fram till 2011. Senare års skånska förekomster ses i följande stycke.

Figur 1: Rapporterade tuppar på Fjällmossen 2000-2023 (Fåglar i Skåne).

Inventeringar i Skåne

För att på ett ungefär åskådliggöra utbredningen i slutet av 1800-talet har jag fixat till en fiktiv atlaskarta (figur 2). Den bygger på kända förekomster vid den tiden samt på de förekomster som de olika inventeringarna under 1900-talet visade. Därtill kanske några prickar som kändes säkra. Kartan ska alltså ses som ungefärlig beskrivning av förekomsten på, låt oss säga andra halvan av 1800-talet.

Figur 2: Hypotetisk atlaskarta över utbredningen av orre i Skåne under 1800-talet.

Under den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 3) påvisades förekomst av orre i 109 av 506 rutor. Inga antalsuppgifter gavs (Bengtsson & Green 2013). Vid en inventering av skånska mossar 1977-1978 besöktes 39 lokaler. Orrspel noterades på 33 av dessa och totalt handlade det om 213 tuppar (Johnsson 1979). Andra områden som hyggen, åker- och ängsmarker höll sannolikt ytterligare tuppar vid denna tid.

Orren inventerades även 2002 och då hittades 145 tuppar på 48 lokaler (Fåglar i Skåne 2002). I denna summering saknades dock uppgifter från Örkelljunga kommun. Men där inventerades beståndet 1998-1999 och då hittades 46 tuppar båda åren (Johansson & Carlsson 2001). Det är rimligt att anta att flertalet av dessa tuppar var kvar 2002 – trots att trenden rapporterades vara negativ. I så fall bör det ha rört sig om cirka 190 tuppar i Skåne 2002.

2006 inventerades samma mossar som 1977-1978 och för orrens del hade besatta mossar minskat från 33 till 21 och antalet upptäckta tuppar var 64-87. Det fanns dock några mossar med icke könsbestämda orrar samt några där endast spillning hittades. Detta gör att antalet tuppar förmodligen var något fler än de nämnda. Jämfört med förra mossinventeringen hade alltså antalet besatta mossar och spelande tuppar minskat rejält (Thorner 2006).

Under den andra atlasinventeringen 2003-2009 (figur 4) påvisades förekomster av orre i 55 av 517 rutor. Det ska jämföras med 109 rutor i den förra atlasen. Trenden beskrevs också som starkt minskande och populationen uppskattades till 75 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 3. Resultatet av den första atlasinventeringen av orre 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 4. Resultatet av den andra atlasinventeringen av orre 2003-2009.

Den senaste inventeringen gjordes 2018 och på 34 lokaler hittades 166 spelande tuppar varav hela 125 i Osby kommun. Övriga kommuner som höll spelande tuppar var Hässleholm (11), Perstorp (4), Ängelholm (1), Örkelljunga (19) och Östra Göinge (6). Slutsatsen var att orrens utbredningsområde hade minskat och att bestånden i Hässleholm och Örkelljunga hade minskat kraftigt. Däremot var antalet tuppar i Osby kommun fler än väntat (Ottvall 2018). Det uppskattade totalbeståndet om 75 ”par” efter Atlas II bör alltså ha varit en underskattning.

Förekomst i Danmark

Orren invandrade förmodligen till Danmark under järnåldern. En tillbakagång skedde redan från 1830-talet som följd av jakt och efter 1864 som följd av uppodling av mark. Beståndet ökade igen i början av 1900-talet fram till mitten av 1930-talet. Från 1940-talet skedde en gradvis tillbakagång till följd av igenväxning. Orren var dessutom en populär jaktart som blev fredad först 1972. Officiella beståndsuppskattningar är: 2 400 fåglar 1942, 1 100 fåglar 1963-1966, 400 fåglar 1973, 100 fåglar 1978 och 35 fåglar 1991. Det senaste säkra häckningsfyndet är från Kongenhus Hede i Nordjylland 1991 då tio årsungar sågs och den sista observationen överhuvudtaget gjordes i april 1999 då en tupp sågs i Tihøje orreservat i Västjylland (Christensen m.fl. 2022). Det finns också en uppgift om en tupp och tre hönor på Kongenshus Hede i Nordjylland 1998 och häckning där kan kanske inte helt uteslutas (Christensen m.fl. 2022 & Dinesen 2016). Orren förklarades utdöd i Danmark 1999 (Christensen m.fl. 2022.

Andra noteringar gällande Danmark är: ” I Danmark var han förr mycket talrik på Jylland, men har blifvit nära utrotad af kulturen, hedebränning och oförståndigt jagande. På sista tiden ha försök att åter inplantera orren flerstädes företagits med, som det synes, god framgång” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). 1925 skrevs: ”… skall orrfågeln på olika ställen i Jylland vara, tack vare totalförbud under en längre tid, i rätt så kraftig utbredning. Enligt flera jägares åsikt skulle där finnas ett så stort antal tuppar, att en utgallring skulle vara av nöden” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 63:317).

Jakt, skydd och attityder

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

1808: Ingick i ”Lilla jakten” enligt 1808 års jaktstadga och var fridlyst 16 mars – 1 aug (SJFT 62:129).
1858: Jakt och fångst: Flera olika metoder beskrivs (Nilsson 1858).
1862: Avser Dalarna: ”Tillgången på orre tyckes hafva minskats år ifrån år; äfven till detta förhållande torde krypskyttet vara orsak, ty så snart en bonde har något skogsarbete såsom kolning, fällning af milved och dylikt, så utsätter han en betydlig mängd snaror och giller på den trakt det han vistas och detta sker såväl om våren, som de öfriga årtstiderna, undantagandes snövintrar” (SJFT 1:119).
1864: Fredad 16 mar-10 aug, enligt ny jaktstadga (SJFT 2:206-213).
1868: ”Tillgången i Skåne mindre i följd af otjenligare väder” (SJFT 9:87).
1869: ”Kan hända något ökadt antal, men äfven detta år utsatt för ogynsam väderlek” (SJFT 9:88).
1874: ”Senare årens erfarenhet lemnar intet tvifvel öfrigt om det sorgliga faktum, att våra värderika skogsfoglar, Tjädern och Orren, äro i starkt aftagande, och de höga pris, som under vintern betalts för dylikt vildt, ha säkerligen verkat till ifrig förföljelse af den sedan förra året qvarblifna, allt för fåtaliga stammen. Många samverkande anledningar förklara uppkomsten af nu rådande fogelbrist. Så ha räf och hök inom flere delar af landet, der landstingen ej anslagit skottpenningar för deras utrotande, numera fritt spelrum; skogarnes uthuggning har äfven sin anpart uti skogsfogelns aftagande, hvartill komma flera på varandra följande, för kläckningen ofördelaktiga vårar och slutligen den ofantliga ökningen af jägarnes antal” … Jag kan inte låta bli att också citera slutklämmen i texten: ”Såsom näringsfång kan den (jakten) ej betraktas, ty jagten föder ej sin man och de bönder och drängar, som fått smak för jagt och att springa med bössan, äro icke sådana mönster för arbetsduglighet och flit att en inskränkning i deras antal skulle åstadkomma saknad” (SJFT 12:42-43).
1880: Fredad 15 feb-10 aug (SJFT 17:243).
1883: Tillgången på skogsfågel i Småland är i år så riklig, att erfarne handlande med vildt ej kunna minnas något dermed jemförligt. Det är ingalunda sällsynt att bönder kunna till torgdagen medföra hela säckar med orrar och tjädrar. Rastlöse uppköpare upphandla all skogsfågel de komma öfver för att sedermera till Stockholm, Göteborg och i synnerhet Malmö skicka försändningar af det småländska vildbrådet (SJFT 21:254).
1912: Uppgifter från ungefär halva Skåne berättar att det sköts 1 309 orrar under året (SJFT 51:184).
1913: Tupp fredad 1 jan-20 aug, höna fredad 16 okt-20 aug, (SJFT 1912:338-339).
1914: ”Fäldt mattnyttigt vildt”: 1 758 orrar i de båda Skånelänen (SJFT 53:184).
1916: ”Fäldt mattnyttigt vildt”: 957 orrar i de båda Skånelänen (SJFT 56:142).
1917: ”Fäldt mattnyttigt vildt”: 1 124 orrar i de båda Skånelänen (SJFT 56:142).
1917 skrev Svenska Jägarförbundet till Konungen och bad underdånigt om inskränkningar i jakttider för orre och tjäder i samtliga län utom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands. Orsaken var att skogsfågelstammen under en följd av år visat betydande tillbakagång och att synnerligast tillgången å orrfågel allestädes minskats i sådan grad, att detta villebråd utan kraftig hjälp hotades med total undergång”. Ogynnsam väderlek i kombination med fortsatt stor beskattning av stammarna angavs som orsak (SJFT 55:141-145).
1938: Fredad 16 sep-20 aug (tupp dock lovlig i dec) enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
1941: Höna helårsfredad. Tupp oförändrad. SFS 1941, nr 441-443 (Svensk Jakt 79:289-291).
1951: Oförändrat (Svensk Jakt 89:244).
1952: Totalfredad i hela landet tillsvidare (Svensk jakt 90:191).
1953: För närvarande fridlyst under hela året (Rosenberg 1953 i Skånes Natur 1953).
1954: Helårsfredad utom i Norrbottens och Västerbottens län (Svensk Natur 92:251).
1955-56: Jakttid i flera län, totalfredad i Skåne (Jakttabeller).
1957-62: Tupp lovlig i Skåne 1-5 dec (Jakttabeller).
1963-67: Tupp lovlig i Skåne 1-7 dec (Jakttabeller).
1968-73: Tupp lovlig i Skåne 1-15 sep samt 1-15 dec (Jakttabeller).
1974-88: Tupp lovlig i Skåne 1-15 sep samt 10-20 jan (Jakttabeller).
1989-91: Tupp lovlig i Skåne 1-15 sep samt 10-31 jan (Jakttabeller).
1992-20: Tupp lovlig i Skåne 1-15 sep samt 1-31 jan (Jakttabeller).
Ett riktigt bottennapp i attityd måste följande från 2008 vara: ”En spelande orrtupp. Vilket härligt jaktobjekt det kunde varit” (Jaktjournalen nr.5:2008).
2021-xx: Tupp lovlig i Skåne 1-15 sep samt 1-31 jan (SFS2021-334).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades orren som livskraftig (LC) men med en okänd trend och ett bestånd i Europa uppskattat till 3 000 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En svenskmärkt orre sköts efter 6 år och 2 månader och en lettisk hittades död efter 8 år och 11 månader (RCs hemsida www.nrm.se & European bird ringing).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Billberg, G. 1809. Utkast till en Fauna Gottlandica. K. Vet. Akad. Handl. 1809.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden. Natur och kultur, Stockholm.
Dehlin, L. 2003. Skogshönsen i Skåne. Ett försök till kartläggning genomförd år 2002. A 42:99-102.
Dinesen, L. m.fl. 2016. Udviklingen i antallet af ynglefugle i Danmark 1800-2012. DOFT 110:201-206.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Ekman, S. 1922. Djurvärldens utbredningshistoria på Skandinaviska halvön. Stockholm.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Fredriksson, A. 1949. Fågelfaunan i Andrarums socken. FoF 44:242-254.
Hansen, P. 1946. Den danska orrfågelns tragedi. SJ 84:299-301.
Hjort, I. 1966. Vädrets inverkan på orrens spelaktivitet. VF 25:289-314.
Hjort, I. 1967. Fortplantningsbeteenden inom hönsfågelfamiljen Tetraonidae. VF 26:193-243.
Holmström, C T m.fl. 1947. Våra Fåglar i Norden. Stockholm.
Johansson, J. & Carlsson, P. 2001. Orren i Örkelljunga kommun – ett prekärt läge. A 40:201-207.
Johnsson, P. 1916. Jakt på orre och tjäder i Göingebygden för femtio år sedan. SJFT 54:27-33.
Johnsson, T. 1979. Häckfågelfaunan på de skånska mossarna. Anser 18:109-128.
Johnsson, T. 2018. Inventering av spelande orrar i Hässleholms kommun 2018. natur i Göinge 49:3-9.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson, G. 1881. Jagtzoologiska underrättelser från Luggude härad i Skåne. SJFT 19:236-243.
Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Karlsson, T. 1993. Jägaren Göthrick på Hovdala. V Göinge Hembygdsför. Skriftserie XLI.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Mild, K. 1992. Hönor av tjäder och orre – något om att skilja dem åt i fält. VF 51:2:42-47.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Noréhn, N. 1984. Gotlands vertebrater – en zoogeografisk studie. Lst i Gotlands län, manus.
Notini, G. 1944. Om flyttande tjäder och orre. SJ 82:178-182.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Ottvall, R. 2018. Orren i Skåne 2018. A 57:4:7-13.
Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
SJFT. 1913. Orrens förekomst i Danmark. SJFT 51:294-302.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Ulfstrand, S. 2012. Orren trivs bäst på hemmaplan. VF 71:2:22-24. Referat om forskning.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2023.