Pilfink

Utbredd i hela Europa – dock ej på Island – samt vidare österut till Stilla havet, Japan och Sydostasien.

Förekomst i Sverige

Artens tidiga historia är dåligt känd, men det antas att den dykt upp i Sverige mycket sent, kanske först efter år 0 (Ericson & Tyrberg 2004). För danskt vidkommande utesluts dock inte förekomst under sen Subboreal tid, cirka 2000 före 0 (Løppenthin 1967). Den första något sånär daterade förekomsten är 1694/1710 då den angavs som varande känd i Sverige (Rudbeck 1971).

I juni 1821 upptäcker Johan Wilhelm Zetterstedt en isolerad och svårförklarlig samling pilfinkar i Jukkasjärvi i Torne lappmark. Zetterstedt var bl.a. forskningsresande med bas i Lund under Anders Johan Retzius (Bergengren 2007). Detta är faktiskt det första årsdaterade fyndet jag hittar och det är ju märkligt eftersom förekomsterna i norra Sverige för övrigt är av ganska sena datum.

I slutet av 1800-talet beskrevs förekomsten så här: ”I Sverige är han allmän upp till norra Uppland, avtar norrut i antal. Häckar ej på Gotland (Koltofff & Jägerskiöld 1898). I mitten av 1900-talet lät det så här: ”Häckar allmänt-tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige ungefär till Siljan i Dalarna och Gävletrakten i Gästrikland. Längre norrut samt på Öland och Gotland förekommer han mera lokalt och mestadels sparsamt”. Norrländska landskap som nämns är Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. I Jämtland sägs den vara försvunnen efter att tidigare ha haft ett isolerat bestånd vid Storsjön. För Härjedalens del fanns inga kända fynd. Lappland och Norrbotten återkommer vi till (Curry-Lindahl 1963). I Västerbotten konstaterades häckning 1968, i Medelpad skedde en etablering under 1970-talet och i Ångermanland under 1980-talet (SOF 2002).

Förekomsterna på Gotland och i nordligaste Sverige är intressanta att följa. På Gotland var arten länge frånvarande eller ovanlig och så här lät det i en text från mitten av 1950-talet (Noréhn 1984): Med undantag av en uppgift om tillfällig häckning på ”Klinteby ägor” i Klinte socken på 1800-talet, ansågs arten icke tillhöra öns bofasta fåglar förrän (Durango 1935) konstaterade, att pilfinken i stort antal, sedan åtminstone 1922, häckade i Visby östra ringmur”. Noréhn fortsatte: ”Även om utbredningsområdet på Gotland har en mycket begränsad omfattning, finns pilfinken nu (omkring 1955) som talrik häckfågel i diverse hål och springor runt hela ringmuren med flera platser i Visbyområdet”. Sen räknas ett fåtal platser med ett fåtal par upp från andra platser på Gotland 1945-1954 (Noréhn 1984).

För nordligaste Sverige finns uppgiften från 1821 – se ovan. Det nämns också några förekomster från mycket nordliga områden fram till början av 1900-talet. Därefter berättas att: Söder om Övertorneå hade pilfinken över huvud taget inte observerats i Norrbotten och Lappland förrän 1950, då han tillfälligt sågs i Pite lappmark. Fynd gjordes också i Lule lappmark 1953 och i Luleå 1954. Inga fynd hade gjorts i Härjedalen och Åsele lappmark (Curry-Lindahl 1963). För Härjedalens del finns ovaliderade fynd 1973 och 1978 samt det första validerade fyndet 1980. Den första uppgiften om häckning i Härjedalen som jag hittar är från 2003 (Artportalen). I SOF 1990 sägs pilfinken uppträda årligen i Norrbotten och tillfälliga häckningar meddelas från landskapet, samt i Lycksele- och Torne lappmarker. En bra sammanfattning för södra Lappland med omgivningar är följande: ”Pilfinkarna har dragit fram mycket snabbt i våra kuststäder. Så sent som 1980 fanns Västerbottens första häckning i Umeå och 1988 häckade arten för första gången i Skellefteå. Redan 1997 beräknades det finnas flera tusen par i Umeå och arten hade då med råge passerat gråsparvarna i antal. I inlandet har vi ändå fått vänta på en riktig etablering. Sporadiskt började enstaka eller mindre flockar ses på flera olika ställen redan under 1970-talet, men det skulle dröja innan den stora vågen kom. Under början och mitten av 2000-talet, sågs pilfinkar övervintra i både Lycksele och Malå. Den stora ökningen började i samband med de första häckningarna i Malå 2006. Ett par häckade också i Lycksele 2007… Pilfinken lär sakna motstycke i södra Lappland, när det gäller att etablera sig snabbt. Från 2005 och tio år framåt ökade populationen av pilfink lavinartat och arten täcker idag större delen av våra lappmarker (Bildström 2022). Här ska tilläggas att Bildström har missat uppgiften om en häckning i Umeå redan 1968. Denna verkade dock vara högst tillfällig och det dröjde till 1980 innan arten blev bofast i landskapet (Olsson & Wiklund 1999).

Populationen i Sverige bedömdes 2008 uppgå till 420 000 par. De ”fattigaste” landskapen var Lappland med 220 par spridda i alla fem lappmarkerna, Härjedalen med 1 500 par och Norrbotten med 2 500 par (Ottosson m.fl. 2012). Gotland bedömdes då ha 7 500 par.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 423 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023).

Förekomst i Skåne

Uppgifter från 1800-talet berättar att pilfinken var en allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och generellt gällde: ”I Skåne ser man honom överallt i trädgårdarna, i buskarna och häckarna vid åkerfälten, i skogsbrynen och i de vid vägarna planterade pilträden. Vid byarna och i städerna förekommer han även (Nilsson 1858). Ett besök i Skåne 1867 gav anledning att skriva: ”Var särdeles allmän i Skåne” (Meves 1868). Och från sydvästra Skåne 1887 lät det kort och gott – ”Talrik” (Thott 1892).

Den första atlasinventeringen 1974-1984  påvisade förekomst i 497 rutor och den andra 2003-2009 i 470 rutor. Minskningen av antalet rutor beror i huvudsak på luckor i nordostligaste Skåne – se figur 1 och 2. Trenden för landskapet bedömdes som stabil och populationen 2008 uppgavs till 85 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av pilfink 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av pilfink 2003-2009.