Råka

Råkan häckar i stora delar av Europa – dock inte i Spanien, Portugal och Italien, åtminstone inte i nämnvärda antal. Nordgränsen går vid Skottland, södra Norge och Finland samt mellersta Sverige. Österut finns den bort till Stillahavskusten.

Förekomst i Sverige

Inledningsvis ska sägas att jag planerar en mycket omfattande text om råkan. Därför blir den här arttexten av mer rudimentär form.

Det äldsta svenska benfyndet är från Öland och cirka 400-750 efter 0. Från Lund i Skåne föreligger ett som är daterat till 1020-1050 efter 0. Råkan kan möjligtvis ha existerat i vårt område under Senglacial tid, men det råder stor osäkerhet. Längre än till Preborial tid, omkring 8000 före 0 kan denna förekomst dock inte ha varat. Därefter bör det ha dröjt till omkring år 0 innan arten åter fann acceptabla förhållanden hos oss och det öländska alvaret tros ha varit ett av de första lämpliga områdena i Sverige. Ett benfynd från Danmark och Atlantisk tid, perioden 7000-3800 före 0, anses mycket förvånande (Ericson & Tyrberg 2004).

Den första något så när daterade uppgiften är från cirka 1330 och meddelar att arten var känd i Sverige (Bernström 1956-76). Från 1800-talet beskrevs arten så här: ”Hos oss förekommer hon mest på södra Skånes vidöppna slätter och har sitt stamhåll i de stora almar och askar, som där finnas vid byar och gårdar eller i skogslundarna. Även förekommer han och häckar i skogslundarna på Öland och Gotland” (Nilsson 1858). Det finns också en tidig uppgift från nordligare nejder: ”Omtalas från Stockholm i J.E. Wikströms Stockholms flora 1840” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926 tillägg). Några andra uppgifter från 1800-talet är dessa:

• 1868: ”Koloni vid Ottenby på Öland med 30-40 bon” (Meves 1868).
• 1876: ”Råkan har under senhösten ifjor och nu under vintern förekommit på så många ställen i mellersta Sverige, att en större utvandring synes hava egt rum”. Orter som nämns är Örebro län, nordligaste Värmland, Halland, Motala, Västerås, Uppsala, Enköping, Gävle och Nora (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 14:44). Senare samma år meddelades flera fynd från Dalarna (dito 14:104).
• 1884: Häckade en koloni av över 100 par vid Onsala i Halland (Carlsson 1894).

Råkans huvudsakliga hemvist är, och har i långa tider varit, Skåne. Men den har häckat i flera andra landskap, inte minst i Halland där den under senare tid etablerat starka bestånd. Övriga landskap med ständig förekomst, dock med onödigt få par i flera av dem (förföljelse), är Västergötland, Östergötland, Uppland, Småland, Öland och Gotland. Råkan har under senare tid även etablerat sig i västra Blekinge (sedan 1995) och tillfälliga häckningar har skett i Jämtland (1981-1991). Det finns också uppgifter om tillfälliga häckningar eller häckningsförsök i Dalarna, Närke, Sörmland, Västerbotten, Västmanland, och möjligen Hälsingland, Norrbotten och norra Lappland. Detta kommer att redas ut i min längre beskrivning av arten.

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 48 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 48 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2003-2022 och 10-årsperioden 2013-2022 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2024).

Förekomst i Skåne

Det finns hur mycket som helst skrivet om råkans förekomst i Skåne och jag håller mig mycket kort i denna text. Den äldsta uppgiften gäller ett fynd av ett råkben från tiden 1020-1050  i Lund (Malmberg 1969). Råkan nämns också av Linné i samband med hans skånska resa 1749 (Linné 1751). Under 1800-talet talar allt för att arten var mycket talrik i landskapet, men det finns få nedtecknade uppgifter. Det var först i samband med Torsten Malmbergs inventeringar, tillsammans med hustrun Aimée, under 1950-1960-talen, som vi fick precisa uppgifter om populationens storlek (Malmberg 1971). Och det var trista uppgifter. Vid denna tid pågick förgiftningen av många fåglar via betat utsäde och råkstammen minskade katastrofalt. Råkan har därefter inventerats i landskapet vid flera tillfällen och i några kommuner årligen sedan 1980-talet. I figur 1 ses den kända utvecklingen 1957-2024 tillsammans med uppskattade populationer 1790 och 1900. I figur 2 ses utvecklingen i sju kommuner 2010-2024 och i figur 3 antalet sträckande fåglar vid Falsterbo 1973-2024. Som synes har beståndet varit mycket stabilt sedan cirka 2010, detta efter en stark tillväxt under 1990- och 00-talen.

Figur 1: Förmodat antal häckande par av råka i Skåne 1790 och 1900, inventerade bestånd 1957-2014, beräknat bestånd 2024.

Figur 2: Utvecklingen för råka i Burlöv, Landskrona, Lomma, Lund, Malmö, Skurup och Vellinge 210-2024.

Figur 3: Antalet sträckande råkor i Falsterbo 1973-2024 (Falsterbo Fågelstation).

Råkan har under senare tid till stor del övergivit landsbygden och istället etablerat starka bestånd i många städer och tätorter. Ett av de första exemplen på denna strategi är från Malmö 1929 där en innerstadskoloni fanns vid Uppsalapromenaden intill Malmö kanal, nära Centralstationen ”sedan åtskilliga år” (Rosenius i Bengtsson 2018). Att det gick långsamt med stadsetableringar i början anas kanske av två exkursionsrapporter från Helsingborg och Lund i maj 1945. Här saknas råkan i artlistan för båda städerna (Vår Fågelvärld 4:147). Men idag häckar alltså väldigt många råkor i vår omedelbara närhet och givetvis finns det delade meningar om fenomenet. Det finns dock domar som talar till råkornas fördel – domar som kommit efter klagomål från framförallt privatpersoner (Bengtsson 2012b). Ett för råkorna mycket positivt beslut kom 2021. Då togs nämligen möjligheten till så kallad skyddsjakt på råkungar 10 maj-10 juni bort. Den allmänna jakttiden justerades samtidigt till 21 juli-31 jan (SFS2021-334).

Idag finns det häckande råkor i 29 av Skånes 33 kommuner. Sist ut var Hässleholm där den första kolonin hittades i Vinslöv 2016 (Winqvist 2016). De kommuner där råkan saknas som häckfågel är Osby, Perstorp, Örkelljunga och Östra Göinge

Den första atlasinventeringen 1974-1984, se figur 4, påvisade förekomst i 275 rutor varav säker häckning i 207. Populationen uppskattades till 18 000 par (Andell & Nilsson 1988b). Den andra atlasen 2003-2009, se figur 5, påvisade förekomst i 303 rutor varav säker häckning i 255 rutor och populationen uppskattades till 45 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 4. Resultatet av den första atlasinventeringen av råka 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 5. Resultatet av den andra atlasinventeringen av råka 2003-2009.