Foto: Mikael Arinder

Rapphöna

Rapphönan förekommer naturligt i stora delar av Europa och västra Asien. Den är dessutom introducerad i Nordamerika. Vidare påstår källan frankt att bestånden i Norge, Sverige och i Danmark öster om Stora Bält stammar från fåglar utsatta för jakt (Christensen m.fl. 2022).

Förekomst i Sverige

De tidigaste benfynden är från Öland och Gotland och det förra är daterat till år 400-700 (se också år 500 nedan). Det finns också fynd från Skåne och Västergötland från perioden 1100-1500. För danskt vidkommande menar Løppenthin att arten invandrade till landet söderifrån och att detta gjordes under medeltiden, d.v.s. någon gång under 1100-1500-talen. Han lutar också åt att de svenska ö-fynden kan förklaras på annat sätt än naturlig förekomst vid resp. tidpunkter. Utsättningar är gjorda i Danmark under 1500-talet och författaren lutar nog åt att människan ligger bakom artens förekomst i Sverige. Artens historia är uppenbart svårbeskriven (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

I det följande redovisar jag vad äldre källor har skrivit om arten helt allmänt samt om de olika teorierna om artens ursprung som florerar. Referensen SJFT = Svenska Jägarsällskapets Nya Tidskrift.

Ca 500: Rapphönans ursprung har alltså diskuterats. Subfossila benrester daterade till 400-550 e.Kr. är funna på Gotland. Dock föreligger viss osäkerhet i dateringen. De äldsta benfynden på fastlandet är gjorda under medeltiden (Skåne och Lödöse vid Göta älv 1100-1400). Handelsvägar och klimatförhållanden diskuteras. Slutsats: Om rapphönan invandrat från Danmark, måste detta ha skett i början av eller under mitten av 1400-talet. Eventuell tidigare förekomst av arten i Sverige är troligtvis orsakad av människan (Dahlgren 1988).
1432: Nämns av Pietro Quirini under hans resa genom Sverige (Holmström 1947).
1475: Känd i Sverige (Bernström 1956-76).
15??: Gustaf Vasa införde rapphöns från Tyskland och utplanterade dessa – möjligen på Djurgården som han 1527 lade under kronan (Samzelius 1915).
1579: Ett brev från Johan III innehåller uppgifter om att åtta rapphöns erhållits från Tyskland. Han hade önskat sig betydligt fler (SJFT 13:51). ”Utdrag ur K. Johan III:s Bref till Ståthållaren på Kalmar, dat. Svartsjö d. 29 Mars 1579: ”The otte stycken Raphönns som j schriffue om, atth j frå Tydzlandh bestäldt och bekommitt haffwe, måge j sende hijtt vp, efter the icke äre flere, Och hade wij heller seedt, att j hade j thenn stadh bestellt Oss till änn Ottehundrede stycke aff thett slagh. Wele fördenschuldh ännu hafue eder befallett, att j medh thet förste måge hundrede stycker ther aff bestelle, och förskaffe ehwadh the då helst kåste kunne, effther wij hafue ther behagh och lusth till”. (KVAÖ 6 1849).
1582: Hertig Karl, sedermera Karl IX, försökte erhålla rapphöns (fälthöns) och korpar från Tyskland (SJFT 1909:16). Han vände sig till Elisabeth af Mecklenburg och planterade dessutom ut tyska harar enligt Samzelius 1915.
1600: Under slutet av 1500- och början av 1600-talet fördes rapphöns in i åtminstone viss mån från Tyskland. Rapphönsen vårdades väl på många orter och planterades ut på bland annat Öland. Åkerhöns antas vara detsamma som ljungpipare, och i underlagen nämns såväl åker- som rapphöns. Karl IX (1604-1611) försökte freda rapphöna och ”trappegås” i början av 1600-talet (Red 1896).
1609: Påbud från Karl IX om fångst av bland annat rapphöns i Skaratrakten. Rapphönsen skulle sändas levande till Stockholm (SJFT 1909:19).
1647: Ur jaktstadgan 1647 ”Rapp- och åkerhöns, som icke länge sedan i Rijket införde, skole för allom, som icke priviligerade äro, vara befredade” (SJFT 13:51).
1789: I ett jaktlexikon utgivet detta år skriver M.H. Brunner ”Desse välsmaklige och tillika vackre foglar äro meddelst Högstsalig Konung Gustaf 1:s försorg införskrivne från Tyskland och härstädes planterade” (SJFT 13:51). Gustaf den 1:e (Gustaf Vasa) regerade 1523-1560.
1800: Förekomst i Ångermanland se (SJFT 1929 sid 210).
1820: ”Liksom orren ha äfven rapphönsen i senare tider blifvit planterade på Gotland. Genom Landshöfdingen Frih. Jacob Cederströms försorg hitfördes på våren år 1820 från H. K. H. Kronprins Oscars öfversteboställe, Bäckaskog, nio par Rapphöns hvilka af d.v. Major Clas Lagerstråle fördes ut till Öja prestgård i landets sydligaste och skoglösa trakt, der Prosten Ramdahl under en 14 dagar förvarade foglarne i bur, hvarefter Prosten lät i en säck föra dem ut på Österrum vid Unghanse, hvarest de då släpptes på fältet. Man påstår, att året derpå redan ungkullar af dem syntes vid Wisby” (SJFT 3:194).
1856: Förespråkas att arten har kommit till Sverige på naturlig väg före 1500-talet (Sundevall 1856).
1858: ”Rapphönsen äro icke infödingar i vår nord; de sägas vara inplanterade i Sverige för omkring 350 år sedan … Från Skånes stora, sädesbärande slättbygder, där de förr varit talrikast, har de spritt sig uppåt … ända upp till övre delen av Uppland och Gästrikland. Förhållandet att rapphönsen förekom talrikast på Skånes slättbygd har ändrats i senare åren, då rapphönsen betydligt ökat i skogs- och busktrakterna, där de har mer skydd och fred, och däremot starkt avtagit på skånska slättbygden; vartill flera sammanverkande orsaker finnas: 1. Enskiftet, varigenom gårdarna nu är spridda över fälten och är ständigt besökta av arbetare och vallhjon, varigenom fåglarna oroas och en mängd ungar och ägg förstörs. 2. Klöverodlingen, som i senare åren starkt tilltagit. Rapphönsen lägger gärna sina ägg i klöverland; men då klövern hugges innan hönan kläckt sina ägg, så förstörs dessa och någon gång händer det att även hönan träffas av lien. 3. Kattor, som från de spridda gårdarna ständigt strövar ut över fälten, och smyga sig på och döda många rapphöns och deras ungar. Detta sista kan dock lätt förekommas, om man skär öronen av kattorna, varigenom de hålla sig hemma vid gårdarna. 4. Krypskytte eller tjuvskytte. I Skåne utdog rapphönsen under vintern 1814-15 och sådant inträffade även under vintern 1829-30. År 1840-41 inföll åter en svår vinter så att rapphönsen dog ut. Följande sommar 1841 var mycket våt och kall; år 1842 fanns på flera kvadratmil i södra Skåne ingen enda rapphönsflock. Sedan ha de småningom förökat sig” (Nilsson 1858).
1860: Ännu en svår vinter 1859-60 ”den svåraste man på sednare tider känner till” (Holmgren 1870). I en uppsats 1868 berättas om artens senare historia i Sverige. Bl.a. nämns flera upp- och nedgångar beroende på vintrarnas hårdhet (SJFT 6:183-191).
1862: ”En ornitologisk notis … meddelades af tidningarna i vintras, nämligen att rapphöns blifvit sedde norr om Haparanda. Denna märkliga underrättelse har blifvit bekräftad genom benäget meddelande från öfverjägmästaren Ennes, som lemnat red. intyg derom att en flock rapphöns, ungefär ett dussin till antalet, under vintern varit sedde på en nyodling vid Gyljens bruk, beläget i Öfver-Kalix socken, på 66 grader 15 minuter nordlig bredd. Från nyodlingen hade rapphönsen dragit sig till bruksträdgården, hvarest de dagligen matades och visade sig ganska trygga. En af dem lärer hafva blifvit skjuten… Man har ej någon anledning att antaga, att rapphöns blifvit planterade i den högnordiska nejd, der de nu visat sig” (SJFT 1:190).
1886: ”Rapphöns förekomma här i norra Ångermanland. I Sehltjerns by af Anundsjö socken, 6-7 mil från kusten, sköts en i slutet af sistlidne april (SJFT 24:188).
1894: ”Synes alltmera utbreda sig mot norden. Man tror, att denna fågel i medlet av 1500-talet blivit hit införd från Tyskland” (Carlsson 1894). Invandring till- och häckningar i Norrland under 1800-talet beskrivs väl i Ekman 1922. T.ex. lär det ha skett en större invandring till Härjedalen på 1870-talet samt flera häckningar i mycket nordliga trakter redovisas runt år 1900.
1900 cirka: Om återinvandring till Ångermanland (SJFT 67:210-213).
1926: ”I södra och mellersta Sverige är hon i goda år mycket talrik. Även på Gotland är hon vanlig. Mot norr har hon spritt sig långt, men är där mycket sparsammare”. Nilssons påstående att arten blivit införd kommenteras: ”Sannolikare och mer i överensstämmelse med förhållandena i Finland, dit rapphönan icke inplanterats, förefaller då Sundevalls påstående, att hon frivilligt invandrat, fastän efter hårda vintrar eller annars svår medfart stammen förminskats eller nästan dött ut. Säkerligen har man även fordom sökt förbättra tillgången genom inplantering av utländska höns” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
1949: Häckar allmänt-sparsamt i odlad bygd från Skåne till Norrbotten och södra Lappland, troligen ej numera i Härjedalen. Har spritt sig betydligt sedan slutet av 1800-talet, delvis stödd av de inplanteringar som gjorts alltsedan 1500-talet, och genom vilken den möjligen från början inkommit; kalla vintrar kunna dock orsaka tillfällig, markerad nedgång av beståndet” (SOF 1949).
1953: ”En påfallande minskning har ägt rum under 1952 och många röster höjs för fridlysning av fågeln, innan den alldeles försvinner. Även förslag om inplanteringar har kommit. En orsak till minskningen är övergången från höslåtter omkring midsommar till tidig skörd av vallarna för ensilering” (Sveriges Natur nr 2:1953, sid 58).
1970: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt i odlad bygd från Skåne till Norrbotten, numera endast tillfälligt i Värmland, Gästrikland, Härjedalen, Medelpad, Jämtland samt Lycksele och Åseles lappmarker Påtaglig minskning under senare år i de trakter i södra Sverige, där tidigare de tätaste populationerna förekommit” (SOF 1970).
1978: Här har minskningen i norr tagit rejäl fart och förutom förekomster i södra och mellersta Sverige nämns bara ett litet kvarlevande bestånd i Tornedalen i Norrbotten. Dessa fåglar tros härstamma från Finland och tillhöra underarten lucida (SOF 1978). Förekomsten i Tornedalen sägs dock ha försvunnit redan i mitten av 1960-talet (SOF 1990).

För Norrland och åren 1980-2023 hittar jag följande rapporter om rapphöns på Artportalen:

Gästrikland: Uppgifter om få ex under åren 2003, 2005-2010, 2012, 2014-2015, 2020-2021. Flera kommentarer om troliga utsättningar görs.
Hälsingland: Uppgifter om enstaka upp till tio ex åren 1984, 1999, 2001, 2003-2005, 2007, 2009-2011, 2014, 2018 och 2023.
Härjedalen: En obs av två ex vid Fjällnäs 18 maj 1995. De kommenteras som troligen förrymda.
Jämtland: Uppgifter om få upp till tolv ex åren 1988, 1992, 1996, 2007, 2009-2011, 2020-2023. De tolv individerna (2009) kommenteras med ”troligen utsatta för hundträning”. Obsen 1988 avser tio ex och det nämns att det var första fyndet i landskapet på flera årtionden (Vår Fågelvärld 48:394).
Lappland: För Lule lappmark finns en validerad uppgift om ett ex i Gällivare 2012 plus ytterligare ett ovaliderat ex samma år. För Lycksele lappmark finns fynd av 1-4 individer 1999, 2009 och 2022, För Pite lappmark finns fem validerade rapporter om 1-2 ex 2007, 2008 och 2011, samtliga i Arvidsjaur. För Torne lappmark finns ett fynd av ett ex i Kiruna 11 november 2007. Fågeln sades ha rymt från en gård i grannskapet som har rapphönor. För Åsele lappmark finns inga fynd under aktuell period.
Medelpad: Det finns 14 validerade fynd om 1-3 ex för åren 1981, 1990, 1992, 2008-2009, 2014-2015, 2017 och 2022. Kommentar om trolig utsättning finns.
Norrbotten: Det finns 28 rapporter om 1-3 fåglar åren 1990, 1998, 1999, 2000, 2005-2007, 2010, 2012, 2015, 2018 och 2020. 15 av dessa rapporter gäller en tupp på samma lokal vintern 1999-2000. Fyndet om tre ex 16 augusti 2020 är validerat och avser pull!
Västerbotten. Det finns 48 rapporter om 1-13 ex åren 1995-1996, 1999-2000, 2003-2006, 2008-2017, 2019, samt 2021-2023. Flera kommentarer om utsättningar.
Ångermanland: Det finns 21 rapporter om 1-7 ex åren 2004, 2006, 2007-2008, 2010-2012, 2016-2018, 2020-2021 och 2023. Flera kommentarer om utsättningar.

Slutsatsen blir alltså att det, förutom fyndet i Norrbotten 2020, inte finns några säkra häckningar i Norrland under perioden 1980-2023 som rapporterats till Artportalen.

För Svealands del och samma period samt sökningar på säkra häckningar eller häckningsförsök gäller följande: Dalarna – två validerade fynd 2007 och 2021. Närke – ett dussintal fynd, senast 2015. Sörmland- flera fynd, senast 2021 (misslyckat). Uppland – flera fynd, senast 2013. Värmland – två ovaliderade fynd 2022 och 2023, de första på mycket länge enligt kommentar. Västmanland – flera fynd, senast 2015. Allt detta enligt Artportalen vilket innebär att man får ta uppgifterna med en nypa salt. Allt rapporteras ju inte och ibland blir det fel. Men signalen är tydlig – rapphönan är sannolikt försvunnen från Norrland och beståndet i Svealand verkar vara lägre än vad uppskattningarna från 2008 berättar – se följande stycke.

Den svenska populationen bedömdes 2008 bestå av 14 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Antalet bedömda par i resp. besatt landskap visas i tabell 1.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 13 600 par 2021. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som ökande (Wirdheim & Green 2023).

Tabell 1: Bedömt antal par av rapphöna i de landskap där arten bedömdes finnas 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

Skåne	4 000
Blekinge	100
Halland	300
Småland	500
Öland	3 500
Gotland	3 000
Bohuslän	150
Västergötland	850
Östergötland	500
Dalsland	0
Värmland	0
Närke	70
Sörmland	400
Västmanland	130
Uppland	120
Dalarna	15

Rapphönans beståndsutveckling följs inte så bra genom Svensk Fågeltaxering, men från några årsrapporter finns följande:

2009: ”Mycket få rapphöns inräknas i de ingående systemen i Svensk Fågeltaxering. Vi vet otroligt lite om utvecklingen hos denna art”.
2014: ”Arten observerades återigen på standardrutterna efter tre års frånvaro i det systemet. Med nattrutterna som grund kan vi beräkna en trend för de senaste fem åren. Materialet är litet och perioden kort men det visar på en säkerställd och kraftig minskning”.
2015: ”Antalet observerade rapphöns på nattrutterna ökade något 2015. Därmed försvann den signifikanta minskningen även om korttidsmönstret är fortsatt starkt negativ. Inga rapphöns noterades på standardrutterna 2015”.
2018: ”Arten är inte talrik i något av våra delprogram. Flest fåglar har noterats på vinterpunktrutterna, där långtidstrenden är klart negativ. Under häckningstid kommer arten med hyfsat på nattrutterna, där den 2018 hade det högsta indexet hittills (av nio år). I det korta perspektivet har rapphönan möjligen klarat sig ganska väl. Den något längre (men skakiga) tidsserien på standardrutterna pekar likt vinterrutterna tydligt nedåt. I sistnämnda delprogram observeras arten inte längre årligen. Hur skulle rapphönan klara sig utan alla de utsättningar som görs?”.

Rapphönsbeståndet har varierat stort år för år beroende på väderförhållande. Stränga vintrar, framförallt flera sådana i rad, decimerar bestånden, men arten har klarat, åtminstone förr, att komma igen och nå nya höjder. Mer om detta i stycket om Skåne och i stycket om jakt (se bl.a. 1877).

Förekomst i Skåne

Den första årsdaterade förekomsten är från trakten av Kävlinge där ett bo med 29 ägg varav över 20 kläcktes, hittades 1840 (Cronsjö i Ekberg 2015). Vid ungefär samma tid angavs rapphönan som en allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). 1865 angavs arten som förekommande på ön Hven i Öresund (SJFT 3:210). Mer om denna troliga inplantering hittar jag inte och känner därför inte till under vilken period rapphönan fanns på ön.

Men rapphönan var förmodligen en mycket allmän fågel i odlingsbygd över hela Skåne under hela 1800-talet. Det visas bl.a. av avskjutningsstatistik från 28 sydskånska gods (norrut till Knutstorp, Trolleholm och Fulltofta) under åren 1874-1905. Statistiken är inte heltäckande för alla godsen under alla åren, men det går ändå ganska bra att följa den troliga populationsutvecklingen genom siffrorna. Hårda vintrar tog nämligen hårt på stammarna och påverkade därmed antalet skjutna året eller åren efter. Ett citat från 1888 beskriver detta: ”Rapphönsen blefvo af förra årets vinter så hårdt medtaga, att de torde dröja 3-4 år, innan de kunna repa sig igen och bli så talrika som de voro år 1887” (SJFT 27:168). Jag har plockat ut uppgifter från tre gods (Börringe, Skabersjö och Trolleholm) som, med undantag för tre år, lämnat uppgifter för åren 1879-1905 – se figur 1. Här framgår tydligt att situationen 1888 var besvärlig och de flesta godsen avstod därför från jakt. Dock fann Trolleholm det nödvändigt att skjuta tio ex, vilket knappt syns i diagrammet.

Figur 1: Skjutna rapphöns på de tre godsen Börringe, Skabersjö och Trolleholm 1879-1905. Uppgifter saknas för åren 1886, 1892 och 1900. För året 1888 gäller tio ex.

Men det fanns mer än väderförhållande som påverkade bestånden – se t.ex. Sven Nilsson i stycket om Sverige. I en text från Simrishamnstrakten 1919 meddelas ännu en hotfaktor: ”Rapphönsen hafva avgjort minskat i antal under de senaste åren, detta förmodas dels vara en följd af att snart hvarje dräng börjar föra bössa med sig vid arbetet och bristen på ordnade jaktförhållanden i trakten, dels den allt mer tilltagande klöfverodlingen, hvilket lockar hönsen till äggläggning i klöfvervallarna, hvilka slås innan äggen blifvit kläckta” (SJFT 57:379).

Rapphönsstammarna har alltså varierat kraftigt under åren och det är bl.a. hårda vintrar som styr förhållandet. Ett exempel för år 1888 är nämnt ovan och ett annat är situationen efter krigsvintrarna under början av 1940-talet. Så här skrevs det 1944 och 1949: ” Stammen minskade kraftigt p.g.a. en serie stränga vintrar, bl.a. berättas att 90 % av västskånes rapphöns dog under vintern 1941-42” (Holmström 1944). Från Andrarums socken i östra Skåne lät det så här ”Dog fullständigt ut under de hårda vintrarna kring 1940 och var försvunnen till 1945, då åtminstone en kull kläcktes i mellersta delen av socknen (Andrarum). Därefter har stammen stadigt ökat men är fortfarande svag (Fredriksson 1949).

Detta förhållande med upp- och nedgångar fortsatte förmodligen under 1950-talet och följande decennier, men jag har inga konkreta uppgifter härifrån. Men arten var fortfarande spridd i landskapet och ett exempel är att det t.o.m. fanns ett häckande bestånd i Malmö hamnområdet under 1970-talet. Detta område var vid den tiden under utfyllnad och rikt på ruderatmarker. Den 13 januari 1974 räknade jag 14-17 ex i nuvarande Mellersta hamnen. Den populationen är numera utgången sedan länge.

En kraftigare och nog mer stadig nedgång skedde under slutet av 1900-talet. När vi inventerade Burlövs kommun 1991 hittade vi 39 par, eller kanske rättare, ropande tuppar. År 2000 handlade det om färre än tio par och arten försvann helt från kommunen omkring 2010. På Spillepengsområdet inkl. Tågarps hed och Alnarps fälader fanns det nio par 1992 men bara ett 2004 – och sen var det slut för gott. Den sista obsen i området överhuvudtaget gjordes i oktober 2005. Det handlade då om en flock på 15 ex som sågs vid ett tillfälle. Eftersom det var första obsen sedan maj 2004 är det nog rimligt att anta att det handlade om utplanterade fåglar, kanske vid Alnarp.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (se figur 2) påvisade förekomst i 283 rutor, varav 164 med säkerställd häckning. För den andra atlasen 2003-2009 (se figur 3) gäller 261 rutor varav 95 med säker häckning. En kraftig minskning med säkerställda häckningar hade alltså skett. Trenden bedömdes som minskande och antalet häckande par 2008 uppskattades till 4 000 (Bengtsson & Green 2013). Hur många av dessa par som var utplanterade är givetvis ovisst. En uppgift utan känd källa från 2000 menade att: ”Bedömning av stammens storlek försvåras genom det faktum att rapphöns i ökande omfattning sätts ut för jaktliga syften” (?). Personligen tror jag att antalet ”naturliga” par var betydligt färre än 4 000 år 2008 och är än säkrare på att det idag handlar om ett betydligt lägre antal. Kanske finns det inte kvar några naturliga stammar eftersom utsättningarna har ökat kraftigt under senare decennier.

Figur 2. Resultatet av den första atlasinventeringen av rapphöna 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 3. Resultatet av den andra atlasinventeringen av rapphöna 2003-2009.

Förekomst i Danmark (Agerhøne)

För danskt vidkommande menar Løppenthin att arten invandrade till Jylland och Fyn söderifrån och att detta gjordes under Medeltiden, d.v.s. någon gång under 1100-1500-talen. Utsättningar är gjorda i Danmark under 1500-talet (Løppenthin 1967). Dessa utsättningar preciseras att ha skett på Själland från 1561 (Malling Olsen 1992).

Rapphönan har gått kraftigt tillbaka i Danmark från mitten av 1900-talet med ett fall från cirka 100 000 par till omkring 20 000-30 000 par i slutet av 1980-talet och arten är i fortsatt nedgång. Idag beskrivs arten som en ganska allmän häckfågel och beståndet uppskattades 2019 till 4 700 par spridda i hela landet. Flest par finns föga överraskade i områden där det sker utsättningar för jakt. Tidigare sattes 20 000-70 000 fåglar ut för jakt men under senare år har det ”bara” handlat om 5 000-8 000 fåglar (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för rapphönans del en måttlig minskning ur både långtidperspektivet 1976-2020 och för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

1808: Ingick i ”Lilla jakten” enligt 1808 års jaktstadga och var fridlyst 1 nov – 31 jul (SJFT 62:129).
1834: ”Rapphöns hafva här (Kristianstad) funnits i mängd; men de senaste stränga vintrarna hafva mycket förminskat dem, hvartill krypskytten, genom skjutning på snö, äfven till en god del bidragit” (SJFT 1834).
1858: Jakt och fångst: Antingen skjuter man dem för rapphönshund, eller fångar dem i drivgarn. Nytta: Köttet är, som bekant, förträffligt och sunt. Rapphönsen är som bäst och fetast från augusti månads slut till vinterns början. Därefter blir de magrare (Nilsson 1858).
1862: Avser Dalarna: ”Sedan 1860 hafva rapphönsen åter börjat blifva talrikare; men deras förökande fortgår långsamt, emedan i det olagliga fångandet, som under 1859-60 års vinter i så stor skala praktiserades, fortfarande pågår” (SJFT 1:119).
1864: Fredad 1 nov-10 aug, enligt ny jaktstadga (SJFT 2:206-213).
1869: Fredad 1 nov-31 aug (SJFT 7:46).
1870: ”Hon är en ibland de förträffligaste jagtbara foglar, som vi någonsin kunnat tillegna oss: härdig mot klimatet, behaglig att se ute på fältet och läcker på bordet (Holmgren 1870).
1870: ”Att rapphönan, om hon blifver störd, flyttar sina ägg till en annan rede, är en känd sak. Hon bär då äggen under de kupiga vingarna” (Holmgren 1870).
1875: Fredad 11 nov-10 sep (SJFT 13:191).
1877: ”De i förra häftets slutord yttrade farhogorna för rapphönsens öde ha beklagligen alltför mycket bekräftats. Från många trakter i mellersta Sverige liksom från åtskilliga orter nedåt landet spörjes att intet eller så godt som intet återstår af den rapphönsstam, större eller mindre, som i höstas var i behåll (anledning var svår senvinter). För rapphönsstammens upphjelpande återstår dessutom en utväg, på hvilken vi i tid fästa våra läsares uppmärksamhet, nämligen utplantering af foglar, anskaffade från bättre lottade orter. Att Skåne denna höst skall kunna hafva ett ej obetydligt öfverskott att aflåta, är all anledning att antaga. Vid större egendomar derstädes är, såsom bekant, gammalt bruk att om hösten infånga rapphöns” (SJFT 15:116).
1912: Uppgifter från ungefär halva Skåne berättar att det sköts 15 588 rapphöns under året (SJFT 51:184).
1913: Fredad 16 nov-15 sep (SJFT 50:338-339).
1914: ”Fäldt mattnyttigt vildt”: 21 345 rapphöns i de båda Skånelänen (SJFT 53:184).
1917: ”Fäldt mattnyttigt vildt”: 16 961 rapphöns i de båda Skånelänen (SJFT 56:142).
1928: Svenska Jägarförbundet meddelade detta år att de tjeckiska försäljarna av levande rapphöns meddelat att kläckningen slagit fel och att det därför bara kunde levereras ett begränsat antal höns. Priset skulle dock bli som föregående år, eller omkring 40 kronor per par (SJFT 66:318).
1938-42: Jakttid 16 sep-15 nov enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
1943-46: Okända jakttider.
1947: Jakttid 16 sep-31 okt (sedan år tillbaka – när ändrades?) (Svensk Jakt 85:248).
1947-55: Jakttid 16 sep-31 okt (SFS 1953:469 i Skånes Natur 1953 + jakttabeller).
1956-88: Jakttid 16 sep-15 okt (Jakttabeller).
1989: Förlängd jakttid (Anser 28:69).
1989-20: Jakttid 16 sep-31 okt (Jakttabeller).
1988: Rapphönan är på nedgång överallt i Europa och liksom i Sverige sker minskningen i takt med jordbrukets utveckling. Om inte rapphönan skall sällas till den långa listan på sällsynta arter i Sverige, måste vi med hjälp av ökade resurser till forskningen söka finna en kompromiss mellan rapphönans livskrav och jordbrukets arbetsmetoder (Dahlgren 1988).
1992: Utsågs till kommunfågel för Kävlinge kommun (SkOF 1992, Danielson & Blom 1992).
2021-xx: Jakttid hela landet 16 sep-30 nov (SFS2021-334).

Rödlistning Sverige

Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
Rödlistad 2015: Nära hotad (NT)
Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades rapphönan som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 2 820 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En rapphöna ringmärkt i Tjeckien kontrollerades vid en ålder av 6 år (Eurpoean bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bernström, J. 1956-76. Ett flertal artiklar om fåglar i Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid, Bd 1-20. Malmö.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Dahlgren, J. 1988. Rapphöna. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:159-166.
Danielson, J. & Blom, A. 1992. En liten skånsk fågelbok. SkOF & Kristianstadsbladet.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Ekberg, B. 2015. Jag tyckte mig se en swart stork. Ellerströms förlag, Lund. Ur Anders Cronsjös dagbok 1833-1847.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
Flensted, K.N. 2003. Naturen udsættes for vildt. Fugle i felten 2003:4:58-59. Jägarnas utsättning av fasaner, gräsänder och rapphöns är ett stort problem för de vilda fåglarna och naturen.
Fredriksson, A. 1949. Fågelfaunan i Andrarums socken. FoF 44:242-254.
Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
Holmström, C T m.fl. 1947. Våra Fåglar i Norden, Bd 4. Stockholm.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
KVAÖ 6, 1849:402.
Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Ramel, O. 1939. Huru skall den svenska rapphönsstammen kunna förbättras? SJFT 77:137-146.
Red. 1875. Rapphönan. SJFT 13:49-59.
Red. 1896. Till rapphönas historia. SJFT 34:33-37.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag. Stockholm.
Samzelius, H. 1915. Jägeristaten, sidan 12-14. Stockholm.
SJFT. 1834. Rapphönsjakt. Tidskrift för Jägare och Naturforskare, sidorna 696-722 i nyutgivning av Richard Bergström 1894. Stockholm.
SkOF. 1992. Skånes ”kommunfåglar” utsedda. A 31:155-156.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
Steenfeldt, S. m.fl. 1991. Food selection in a population of Partridge Perdix perdix in Danish arable farmland. DOFT 85:67-76.
Sundevall, C.J. 1856. Svenska Foglarna. Stockholm.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2023.