Ringduva. ”Såsom byggmästare är hon ganska oskicklig, och boet består blott af illa hopfogade pinnar och ris” (Holmgren 1870). Foto: Brita Berbig

Ringduva

Utbredningsorådet omfattar nästan hela Europa och vidare österut genom Asien till Stilla havet.

Förekomst i Sverige

Det saknas svenska benfynd från perioder före Subboreal och det äldsta är från Östergötland och cirka 3000 före 0. Men det finns tidigare fynd i Danmark och det antas att arten kan ha funnits hos oss sedan Boreal tid, cirka 7500 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Den första årsdaterade förekomsten är från 1639 men berättar bara att arten var känd i Sverige (SAOB). Utvecklingen från 1800-talet och framåt beskrivs väl i Svensson & Tjernberg 1999 (S&T 99) och jag tar mig friheten att använda deras ord i det följande. I mitten av 1800-talet var ringduvan en utpräglad och relativt sparsamt förekommande skogsfågel, som mest förekom i täta barr- och blandskogsområden, nordligast upp till Jämtland. Under den andra halvan av 1800-talet inträffade en första förändring i sydligaste Sverige, då läplanteringar av tall och gran från början av 1800-talet hade vuxit upp och blivit täta. Detta ledde till en mycket snabb ökning av det häckande beståndet. I en text från 1878 står det också att det från olika håll i Sverige påstods att ”Ringduvans mängd ha ökats”. Samtidigt sades skogsduvan ha minskat (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1879:17:226-227). Sven Nilsson hade dessförinnan skrivit angående skogsduvan att: ” Denna duva är den allmännaste hos oss” (Nilsson 1858).

En andra förändring inträffade under 1800-talets sista decennier, då man på flera håll på kontinenten började observera hur arten etablerade sig i parker och trädgårdar. Denna vana spred sig norrut och i Danmark etablerade sig arten i tätortsmiljö strax efter sekelskiftet. Den första svenska uppgiften om häckning nära människan är från 1918 då det skrevs att ”Denna skygga fågel har flera år häckat i en trädgård vid Palsgård i Hovs socken i Östergötland” (Fries 1919). Vid denna tid beskrevs förekomsten bl.a. så här: ”I södra och mellersta Sverige samt på Gotland är ringduvan en allmän fågel, som häckar tämligen talrikt från och med Skåne, där hon dock liksom på Öland finnes tämligen sparsamt, och upp till något över 64°N. Ringduvans egentliga hem hos oss är barrskogen. I Skåne, liksom i Bohuslän, häckar hon likväl i lövskog (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Etableringar i ren stadsbebyggelse började etableras i Malmö 1934 – se mer om detta i stycket om Skåne – och var spridda till Uppsala 1943, Nyköping 1945 och Västergötland 1946. Den storskaliga invandringen till tätorterna dröjde dock betydligt längre. I Halland skedde det först under 1970-talet, i Blekinge på 1980-talet, och i norra Sverige är (1999) arten på många håll alldeles ny som stadsfågel (S&T 1999). Förekomsterna i städer beskrivs träffande av Rosenberg: ”På senare tid ha ringduvor på kontinentalt manér börjat uppträda i de sydsvenska städerna, de gå på gångarna i parkerna lika orädda som stadsduvorna och häcka i träden ostörda av den bullrande gatutrafiken” (Rosenberg 1953).

Ökningen som inleddes under andra halvan av 1800-talet förflyttade under få decennier nordgränsen från Jämtland till södra Västerbotten. I Norrbottens kustland sågs arten för första gången 1932 men det dröjde till 1947 innan den första häckningen konstaterades. Till Norrlands inland kom arten på 1950-talet, och i de nordligaste lappmarkerna gjordes de första fynden på 1960-talet (S&T 1999).

Idag häckar ringduvan i alla svenska landskap och är dessutom spridd i allehanda miljöer utanför själva fjällkedjan. Populationen i Sverige bedömdes 2008 uppgå till 980 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till likaledes 980 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2023).

Förekomst i Skåne

I mitten av 1800-talet angavs ringduvan som sällsynt häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Att arten inte var särskilt talrik i Skåne vid denna tid framgår också av Sven Nilssons text: ”Är flyttfågel och infinner sig här i Skåne redan i slutet av mars eller i början av april (År 1832 infann hon sig i södra Skåne den 23 mars). Få par stanna kvar i Skåne över sommaren; dock häckar hon stundom även i Skånes lövskogar s.s. vid Silvåkra, Övedskloster m.m. Även häckar hon sparsamt i nordöstra Skåne. Nilsson skriver också angående skogsduvan att: ” Denna duva är den allmännaste hos oss” (Nilsson 1858). Att skogsduvan då var allmännare än ringduvan är lite svårt att förstå idag.

Lite senare under 1800-talet och från sydvästra Skåne lät det: ”Häckar allmänt. Medan höstgenomsträcket pågår besöker stora skaror Skånes fält. De år då ek- och bokollon finns stannar ringduvan i skogarna och en ringa mängd övervintrar då” (Thott 1892).

Från att ha varit tämligen sparsam i Skåne, och alltså fåtaligare än skogsduvan (Kolthoff & Jägerskiöld 1898), expanderade arten både antalsmässigt och geografiskt under framförallt 1900-talet. Från att ha varit en mycket skygg, främst barrskogslevande, fågel tog den sakta men säkert steg mot andra miljöer, inte minst sådana nära eller intill oss människor. En tidig notering om denna strategi är från 1871 och lyder: ”Ringdufvor, ett vildt som varit känt för sin skygghet, synes hafva öfvervunnit densamma då så väl i fjor, som i år deras bosättning varit observerad vid Uddarp (vid Nävlingeåsen), tillhörigt Grefve Christian Dücker; förra året funnos tvenne par, som byggt omkring 150 alnar från gården och i år finnes ett par, på annat håll, som slagit ned sina bopålar i en gran tätt invid ett boningshus. I parken vid Skarhult har Baron von Schwerin äfven bemärkt dessa foglar bosättning (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 9:180). Samma tidskrift noterade 1873 för Skånes del också att: ”ha genom bosättning närmare bebyggda ställen visat mindre skygghet” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 11:153).

Rena stadshäckningar skulle dock dröja och i slutet av 1800-talet beskrevs förekomsten så här: ”Har mest sitt tillhåll i barrskogar … mera sällan i rena lövskogar, utom här och där i Skåne. Utöver Nilssons häckningsorter nämns Häckeberga, Räften vid Lund, V Vram, Vittsjö m.fl. ställen (Carlsson 1894).

Den första kända uppgiften om stadshäckande ringduvor är från Slottsparken i Malmö 1934 (Wingstrand 1949). Men sen gick det nog fort och för 1949 sades att ringduvan häckar i Malmös och Lunds parker (Wingstrand 1949) samt för 1952 att den i Malmö nått ”en revirtäthet som knappast har någon motsvarighet på de naturliga häckplatserna” (Mattsson 1952). För 1952 finns också en uppgift om matning av en unge i ett bo i Landskrona den 1 november (Vår Fågelvärld 12:33).

Idag är ringduvan en mycket spridd art i många miljöer i Skåne, inte minst i städer och andra tätorter. Där har den på ett förunderligt sätt mist all rädsla för människan. De bygger bo i små träd i centrala delar av t.ex. Malmö och de traskar runt oss människor i våra bostadsområden utan att visa nämnvärd oro. Dock har ringduvorna till allra största delen behållit vanan att bygga sina bon i träd. Men det förekommer också udda bosättningar på nischer i fastigheter, i balkonglådor och på liknande ställen.

När den första atlasinventeringen genomfördes 1974-1984 hade ringduvan redan erövrat hela landskapet. Då påvisades förekomst i 499 av 506 rutor och den skånska populationen bedömdes uppgå till 100 000 par (Andell & Nilsson 1987c). Den andra atlasen 2003-2009, visade förekomst i 505 av 517 rutor. Båda atlaskartorna är således i princip helt fyllda och visas därför inte. Trenden bedömdes som stabil efter Atlas II och populationen uppskattades till 80 00 par (Bengtsson & Green 2013).

Att det gått bra för ringduvorna under senare år anas också via sträcksiffrorna i Falsterbo 1973-2023 (Figur 1). De absolut främsta åren har inträffat från 2013 och framåt. Som mest räknades 999 920 duvor hösten 2019 och som minst 98 222 hösten 1985.

Figur 1. Sträckuppgifter för ringduva i Falsterbo 1973-2023 (Falsterbo Fågelstation).

Tidiga och sena häckningar

Det finns flera uppgifter om bobyggande, ruvande, matande adulta, samt om nyss flygga ungar, i november och december på Artportalen. De flesta är dock svårtolkade, bl.a. bör det i ett fall handla om stadsduvor. En uppgift om bobygge i Lund 19 november 2011 verkar trolig och en nedfallen outvecklad unge i Hässleholm 7 november 2009 bedömer jag som absolut säker (Artportalen). En äldre, men också trovärdig uppgift, gäller matning i bo i Landskrona 1 november 1952 (Vår Fågelvärld 12:32).

Jag har stor personlig erfarenhet av ringduvors leverne i Malmöområdet, men hittills har jag inte funnit några pågående häckningar i november. Däremot har jag hört rykten om häckningar under årets alla månader. Dessa uppgifter tar jag dock med en stor nypa salt, inte minst eftersom förväxling med stadsduvor, som kan häcka året runt, ofta sker.

Förberedelser till häckningar (främst bobygge) i januari och februari finns det en del rapporter om på Artportalen. I några fall nämns också ruvande fåglar, men trovärdigheten är som regel låg. Men att ruvning kan påbörjas redan i januari har jag personig erfarenhet av. Det gäller en cirka fyra veckor gammal unge som hittades utanför boet i Malmö 8 mars 2020. Räknat på 18 dagars ruvning bör ägget ha lagts omkring 23 januari.

Förekomst i Danmark (Ringdue)

Ringduvan anges som en mycket allmän häckfågel och den är föga överraskande spridd i hela landet inklusive alla öarna. Beståndet uppskattades 2019 till knappt 320 000 par (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för ringduvans del en måttlig ökning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en måttlig minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift

1858: Jakt: I södra Skåne skjuta vi ringduvor mest om hösten, då de i större eller mindre flockar beta på åkerstubben. Nytta och skada: Ungarna stekta är möra och läckra; de gamla däremot mer sega och torra. På säden göra de i vissa trakter stor skada; även därigenom att de uppäta de utsådda råg- och vetekornen (Nilsson 1858).
1879: Ökning sägs orsaka stora problem, bl.a. i England där de ”äro ett odrägligt ondt” (SJFT 17-226).
1913: Fredlös året om (SJFT 1912:337).
1918: Redaktionell kommentar: ”Vi är ense med förf., att ringdufvan är en särdeles vacker fågel och rolig att se, men från ekonomisk synpunkt får man nog i våra sädesproducerande landskap hålla henne inom gränser. Hon har på senare år ökats mycket i antal och om en flock ringdufvor dag efter dag slår ned på sädesåkrarne, minskas nog afkastningen, ty en ringdufva har en ganska vid kräfva” (Fauna & Flora 14:231).
1928: Fredad 1 jan – 31 juli enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).
1938-55: Fredad 1 jan-31 juli enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
1945: Uppmärksammar att sena kullar inte är ovanliga, manar till försiktighet vid jakt (Haglund 1945).
1953-55: Jakttid 1 aug-31 dec (Svensk Jakt 91:256 + jakttabeller).
1956-62: Jakttid 1 aug-28 feb (Jakttabeller).
1963: Jakttid 1 jul-15 apr (Jakttabell).
1964-94: Jakttid 1 aug-15 apr (Jakttabeller).
1995: Jakttid 1 sep-15 mar (Jakttabell).
1996-2011: Jakttid 1 sep-28 feb (Jakttabeller).
2003: Skyddsjakt möjlig i yrkesmässiga odlingar 1/3-31/8 i Blekinge, Halland och Skåne fr.o.m. detta år (Jakttabell 2003).
2012-2020: Jakttid 16 aug-28 feb (Bengtsson 2012 + Jakttabeller).
2021-xx: Allmän jakttid i Skåne m.fl. län 16 aug – 31 dec. Möjlighet till skyddsjakt 1 jan – 15 aug (SFS2021-334).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades ringduvan som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 48 400 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En svenskmärkt ringduva sköts som 15 år och 2 månader och en som ringmärktes i Storbritannien var 17 år och 8 månader när den kontrollerades (se RCs hemsida samt European bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Alerstam, T. & Ulfstrand, S. 1974. A radar study of the autumn migration of Wood Pigeons Columba palumbus in southern Scandinavia. Ibis 116: 522-542.
Alerstam, T. 1977. Hur många ringduvor lämnar Sydsverige om hösten? VF 36:14-20.
Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
Bengtsson, K. 1991. Mera om ringduvor: häckningstäthet och udda boplatser. A 30:290.
Bengtsson, K. 1993. Varför kuttrade ringduvan annandag jul? A 32:53-54.
Bengtsson, K. 1998. Sent häckande ringduvor. A 37:263-264.
Bengtsson, K. 2001. Vilka ringduvekullar genererar ungar? OS 11:99-101.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. 2009. Tidig grågåskull i Malmö. A 48:102. Uppgift även om tidig ringduvekull.
Bengtsson, K. 2012. Förlängd jakttid på ringduva under häckningstid. A 51:3:43.
Bengtsson, K. 2013. En dag – tre livserfarenheter. A 52:2:44. Bo av ståltråd.
Bengtsson, K. 2013. Är det acceptabelt med omfattande ringduvejakt under häckningstid? A 52:4:62-63.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bengtsson, K. 2016. Ringduvans långa häckningssäsong. A 55:1:6-10.
Bengtsson, K. 2019. Abnorm ringduva. A 58:1:50-51. Stor abscess i bröstet.
Bengtsson, K. 2019. Bokollon – spelar de någon roll? A 58:4:48.
Bengtsson, K. 2020. Kraftigt utbrott av gulknopp hos ringduvor hösten. A 59:1:42.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
Fries, C. 1919. Ringdufvan som trädgårdsfågel i Sverige. FoF 14:228-231.
Haglund, B. 1945. Jakttiden på vildduvor. SJ 83:304-308.
Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Källander, H. & Svensson, S. 1983. Vinterförekomsten av bergfink och ringduva i förhållande till skörden av bokollon. VF 42:434-435. Kommentar i VF 43:241.
Larsson, P.G. 2002. Sträckbevakning på gågatan i Malmö. A 41:254. Cityhäckande ringduva.
Lerner, H. & Nordenfelt, L. 2008. Late breeding of Wood Pigeon Columba palumbus at Linköping, southern Sweden. OS 18:127-128. Kläckning I oktober.
Ljunggren, L. 1964. Aktuellt om ringduvans fortplantning. Skånska Jägarsällskapets årsbok 1962-63.
Ljunggren, L. 1971. Ringduvans urbanisering i Skåne. FoF 66:111-117.
Ljunggren, L. 1971. Stresstendenser hos ringduvor. VF 30:232-235.
Ljunggren, L. 1988. Ringduva. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:201-208.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Mathiasson, S. 1967. Studier av ringduvans näring och födosöksbeteende i sydvästra Sverige. VF 26:297-347.
Mattsson, H. 1952. Ringduvan i Malmö. FoF 47:172 (se också sid 127).
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Red. 1872. Ringdufvan. SJFT 10:255-256.
Red. 1879. Ringdufvans växande antal. SJFT 17:226-227.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
Søndergaard, K. 1996. Om danske Ringduers ynglebiologi. DOFT 90:109-114.
Søndergaard, K. 1996. Jagtudbytte og bestandsudvickling hos Ringdue gennem 50 år. DOFT 90:175-177.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wingstrand, K.G. 1949. Ringduvan och kulturbebyggelsen. FoF 44:47-48.
Winter, R. (sign. Regulus). 1906. Fågelkåserier. Beijers bokförlag. Stockholm.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2023.