Storspov

Storspoven är utbredd i norra och centrala Europa och vidare österut genom Ryssland och Centralasien till norra Mongoliet och norra Kina.

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska benfyndet är från Bohuslän och Subboreal tid, cirka 3800-1000 före 0. Den koloniserade förmodligen Sverige ganska tidigt och Boreal tid, cirka 8000-7000 före 0 föreslås. Förekomsten var sannolikt sparsam under de varmare tidsperioderna (Ericson & Tyrberg 2004). När arten började utnyttja människoröjd mark är okänt, men det antas ha skett relativt sent och Løppenthin (1967) gissar på Medeltiden, cirka 1000 efter 0. Løppenthin tror inte att det finns grund för antagande att arten funnits i vårt område under tidigare tidsperioder. Den första uppgiften om känd förekomst i Sverige är från sommaren 1695 och gäller Norrbotten/Lappland (Rudbeck 1968).

En annan tidig uppgift låter som följer: ”Storspovens uppträdande vid övre Norrlands kuster är inte av igår. Redan Linné såg honom i Västerbotten under Lapplandsresan 1732, och i sin utredning 1927 om artens tidigare förekomst längs denna del av Bottenhavet drar O. Holm bl.a. fram en förut förbisedd litteraturuppgift, enligt vilken J.W. Zetterstedt på färd mellan Innertavle och Sävar i Umeå landsförsamling den 3 maj 1821 antecknat storspoven som en av de på nära håll iakttagna fåglarna (Curry-Lindahl 1960).

Sven Nilsson beskrev förekomsten så här: ”Är en tämligen allmän fågel i de södra och mellersta delarna av landet; även träffas han tämligen långt upp i norra Sverige” (Nilson 1858).

I början av 1900-talet lät det så här: ”I Sverige är storspoven på sina trakter rätt allmän från och med Skåne, Öland och Gotland på vissa ställen ända upp till Pajala, men han saknas i Lappland” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). I mitten av seklet skrevs: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt på mossar, ängar och hedar från Skåne till Jämtland, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten; har dock ej veterligt häckat i Bohuslän och Härjedalen. Har häckat i norra Lappland. Har ökat och spritt sig betydligt sedan mitten av 1800-talet (SOF 1949).

En annan bild av förekomst och utveckling får vi genom ett långt citat (hela stycket) som innehåller egna citat: ”Storspoven var känd (för Sv. Nilsson 1858) som häckfågel till och med norra Uppland och Dalarna. 1898 visste man, att han häckade i Sundsvallstrakten. Redan i början av 1890-talet var han dock bofast i Neder-Luleå, fastän faunisterna ej kände till detta. Kuststräckan mellan Sundsvall och Neder-Luleå torde därför kanske redan då varit bebodd av storspoven. Numera veta vi, att han häckar efter Bottenhavets hela östra kust samt går långt upp i Pajala. Jag är mycket tveksam om den stora ökning i storspovens utbredning efter 1858, som vår karta visar (finns i källan, min anm.), motsvarar det verkliga förhållandet. A. E. Holmgren (Skandinaviens fåglar 2, s. 796) säger nämligen om honom: »I det inre av landet går han dock föga längre mot norden än till den 64:de breddgraden» (något norr om Umeå), »men längs ostkusten deremot ännu längre». Var denna uppgift verkligen riktig, när Holmgren skrev sin bok (1867), så är storspovens framträngande norrut efter 1858 högst avsevärt mindre än kartan visar. Att ökning i hans häckningsområde dock verkligen ägt rum håller jag för ytterst sannolikt. Trakterna kring vårt lands östra gräns höra till dem som jämförelsevis tidigt blivit undersökta och därifrån saknas, så vitt jag kunnat finna, äldre uppgifter om storspovens förekomst. I Norge har han dock länge varit bofast upp till Porsangerfjorden” (Jägerskiöld 1919).

När de första häckningarna i Bohuslän och Härjedalen konstaterades vet jag inte men det bör ha skett före mitten av 1970-talet. Så här beskrevs utbredningen då: ”Storspoven häckar tämligen allmänt till sparsamt på mossar, ängar och hedar, numera även på åkermark i södra och mellersta Sverige upp till sydöstra Härjedalen, dock blott lokalt eller sällsynt i Blekinge och Bohuslän. En stark stam finns vidare utefter Bottniska vikens hela kustland samt en glesare längs Torne älv upp till Vittangi i Torne lappmark. I Norrlands inland häckar storspoven också i Jämtland och Ångermanland. I Åsele lappmark konstaterades arten för första gången häcka i början av 1970-talet, i Lycksele lappmark 1963 samt i Pite lappmark 1964. Hur länge den funnits i nämnda lappmarker är dock okänt. Storspoven har under de senaste decennierna minskat i antal i jordbruksbygderna i Göta- och Svealand liksom i Medelpad” (SOF 1978).

Här läser vi för första gången om en minskande stam och det blir tyvärr ett signum i framtida rapporter, i synnerhet för sydliga delar av landet. Så här beskrevs läget i slutet av 1900-talet: ”Storspoven har minskat kraftigt i södra Sverige i slutet av 1900-talet, den har försvunnit från flera lokaler i Västmanland och Uppland. Den mest förskräckande nedgången finns rapporterad från Ölands alvar, där beståndet gick ned från ca 550 par i början av 1980-talet till endast 55 par 1997. Bestånden i Norrland har länge hållit sig tämligen stabila, eller t.o.m. ökat något fram till 1970-talet. Under de senaste decennierna har en viss nedgång kunnat skönjas även i de forna kärnområdena i ladriket i Norrlands kustland (Svensson m.fl. 1999).

Under nyare tid kan vi följa utvecklingen genom Svensk Fågeltaxerings årsrapporter och jag ger några exempel.

• 2008: ”Att storspoven minskat på södra Sveriges jordbruksmarker har varit väl känt. Visserligen hade arten en återhämtning under början av 1990-talet, men sedan har utvecklingen åter varit negativ. Att standardrutterna bekräftar denna utveckling under senare år är bekymmersamt eftersom de i större utsträckning täcker de nordsvenska förekomsterna. Det innebär att nedgången sker även på de relativt opåverkade myrmarkerna i norr”.
• 2009: ”Arten hade under 2009 sina lägsta sommarindex sedan inventeringarna startade 1975”.
• 2010: ”Vi skrev i tidigare rapporter att den negativa trenden i standardruttsmaterialet antyder att det numera inte endast är i jordbrukslandskapet i söder som det går dåligt för storspoven. Årets mer detaljerade analys visar på en kraftig nedgång i Göta- och Svealand, men bara en tendens till minskning i norra delen av landet”.
• 2011: ”Årets uppdelning av standardruttsdata ger ännu lite mer kunskap om var minskningarna skett under de senaste dryga tio åren. Uppenbarligen har den största minskningen skett i östra delen av södra Sverige. Negativa tendenser finns även i västra södra Sverige samt i södra delarna av norra Sverige”.
• 2018: ”Det går inte bra för storspoven i Sverige. Under 2018 nåddes nya lägsta-index såväl på standard- som punktrutterna. Trenden är ordentligt negativ även i nattrutterna. Minskningen har under senare år tagit ny fart efter en period av någorlunda stabilitet i början av 2000-talet. Detta illustreras bl.a. av att trenden för de senaste tio åren är tydligt och signifikant negativ. Storspoven minskar både i norr och i söder, även om minskningstakten är betydligt högre i söder”.
• 2020: ”Hur länge till har vi häckande storspovar i södra Sverige? Frågan motiveras av den kraftiga nedgång som synts i standardrutterna söder om 60°N. Där har antalet storspovar minskat med mer än 65 % sedan 2002. Nationellt ser det inte riktigt lika illa ut eftersom minskningstakten i norr inte är lika hög”.
• 2022: ”Det finns tyvärr inga tecken på att den långsiktiga minskningen på sommarpunktrutter och standardrutter avtar. På nattrutterna, med start 2010, är minskningen ännu mer negativ. Trenden för perioden 2002-2022 är starkt negativ söder om 60°N, men endast svagt negativ norr därom”.

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 9 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 6 100 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2003-2022 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2013-2022 som stabil (Wirdheim & Green 2024).

En mycket hög sträcksiffra kan nämnas och det handlar om 7 425 individer som sträckte vid Ottenby 18 april 2022 (Artportalen).

Övervintring

Under senare tid har arten börjat övervintra i Sverige. En av de första uppgifterna finns i SOF 1978 och låter: ”Arten har övervintrat de flesta vintrarna under 1970-talet i Skåne, samt en gång på Gotland 1975-1976 (Vår Fågelvärld 35:318) och tre gånger i Halland” (SOF 1978).

På Artportalen hittar jag idag vinterfynd (dec-feb) i alla landskap i Götaland samt i Sörmland, Gästrikland och Medelpad.

Förekomst i Skåne

Den första årsdaterade uppgiften är från 1749 och gäller en fågel som sköts av Linné vid Vegeholm (Linné 1751). Artens bestånd under 1800-talet är något svårtolkad. Den nämns som en tämligen allmän häckfågel i nordöstra Skåne i mitten av seklet (Wallengren 1849), men nämns inte från landskapet under Meves resa 1867. Däremot nämner han arten från Småland och Öland (Meves 1868). Från sydväst och 1887 lät det så här: ”Häckar inte längre här i trakten; senast sedd på en åker i Börringe 1878. Allmän under höstgenomsträcket” (Thott 1892). Och nådastöten delades ut 1919 då Jägerskiöld skrev att arten var försvunnen som häckfågel i Skåne. Det nämns i inledningen till hans långa text om förändringar i Sveriges fågelvärld de senaste 75 åren och jag citerar en del: ” Bland de minskningar vår fågelvärld undergått äro många beroende på människans omedelbara eller medelbara inflytande. Direkt förföljelse, okynnesskytte, ofta av rent misstag, följder av utdikningar och torrläggningar, allt detta är orsaker till oersättliga förluster i vår fågelvärd. Kungsörnens försvinnande som häckfågel från södra Sverige, och senast från Gotska sandön, havsörnens till utrotning gränsande avtagande, gladans minskning, den svarta storkens utrotning, storspovens försvinnande som häckfågel från Skåne …” (Jägerskiöld 1919). Men om detta påstående var helt korrekt vet jag inte. Det finns mig veterligen inga andra uppgifter som stödjer uttalandet. Jämför dock med situationen i Danmark vid samma tid – se nedan.

I Kolthoff & Jägerskiöld 1898 står ”I Sverige är han allmän från och med Skåne …” och i Jägerskiöld & Kolthoff 1926 så här: ”I Sverige är storspoven på sina trakter rätt allmän från och med Skåne …”.

Faktum är att det inte nämns något specifikt om artens förekomst i Skåne (mer än att den förekommer) i de äldre traditionella verken från början och mitten av 1900-talet. Däremot kunde storspoven ses i stora antal under vårflyttningen och ett exempel finns i Gustaf Rudebecks dagboksanteckningar, t.ex. från Sjölunda 28 mars 1935: ”Storspoven fenomenalt allmän, över 450 räknades in i grundvattnet nedanför den lilla fiskarstugan”. I en kommentar från 1985 skrev han ”Spovarnas antal är imponerande. Så stora flockar ser man aldrig numera”. Gustaf nämner även arten i sin bok Dagbok 1938 som berättar om exkursioner under just detta år, samt i andra anteckningar från 1939.  Och här blir det intressant! Jag ger några exempel-

• 6 april 1938, Vombområdet: ”Mycket allmännare än förut. Flock på över 20 ex vid Hjälmaröd”.
• 22 april 1938, Krankesjön: ” Allmän”.
• 23 april 1938: Karup. ”Mycket allmän, spelade”.
• 29 april 1938: ”Sjöholmen: ”Hördes drilla ute på mossen”.
• 25 maj 1938, Vombs ängar: ”Mycket allmän, och spelet var också ovanligt livligt”.
• 26 maj 1938, Sövdeområdet: ”Fanns vid Frihult och hördes spela uppåt Bläntarps kyrka”.

Så långt noteringar från 1938. Men det mest intressanta kom 1939 och vi börjar den 30 april då Gustaf var vid Revingehed och skrev: ”På kvällen flöjtade storspoven lite varstädes”. Dagen efter, alltså 1 maj 1939, gjorde Gustaf tillsammans med vänner en långvandring från Krankesjön, via Vomb, Klostersågen, Klingavälsån, Sövde och slutligen till Snogeholmssjön. Först nämns helt kort om storspov och tofsvipa att ”de sågs lite överallt”. Men senare i texten fördjupar han och skriver: ”Det är alldeles kolossalt vad dessa arter, ej minst storspoven, är allmänna utefter Klingavälsån. Intressant är att se, att storspoven blir tydligt fåtaligare på den allra våtaste biten vid Karup. Men mellan Klostersågen och Karup är den mycket allmän. Jag undrar hur många par det finns av dessa båda arter, det måste vara hundratals, åtminstone några hundratal”. Om arten verkligen var utgången 1919 (vilket jag betvivlar) hade det onekligen skett en snabb återinvandring.

Den första Atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 260 rutor och man uppskattade det skånska beståndet till cirka 300 par (Andell mfl 1987b). Den andra atlasen 2003-2009 påvisade bara förekomst i 188 rutor. Trenden bedömdes som minskande och beståndet uppskattades till 250 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av storspov 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av storspov 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

En riksinventering 1999 gav för Skånes del minst 300 par och beståndet beräknades till 360-380 par (Green & Ottvall 2000). Det finns anledning att citera några stycken ur rapporten: ”Något förvånande är resultatet från 1999 i samma storleksordning, eller t.o.m. något högre än tidigare uppskattningar. Man kan då fråga sig om storspoven alls minskat i Skåne under de senaste decennierna? Jodå, det har den alldeles säkert. Samstämmiga uppgifter från olika landskapsdelar visar att minskningen har varit stor även under senare år och att den alltjämt pågår … Sammantaget är mönstret tydligt, en kraftig minskning i det öppna jordbrukslandskapet och stabila nivåer eller en viss ökning i större områden med våtängar/betesmarker i inlandet. På havsstrandängarna kring Öresund har spovarna försvunnit. Slutsatsen av detta måste därför bli att tidigare uppskattningar har varit för låga”. Deras framtidsperspektiv var trist och har tyvärr också visat sig stämma. Jag citerar: ”Fortsätter den negativa trenden kommer vi av allt att döma inom en relativt snar framtid bara ha häckande spovar kvar i ett ganska begränsat antal områden”. Här nämns Kristianstads Vattenrike, Rönneåns dalgång, Revingehed-Klingavälsområdet, Kabusa-Ingelstorps ängar samt Öja-Herrestads mosse. Texten fortsätter ”Det är därmed av yttersta vikt att kärnområdena sköts på rätt sätt om vi i framtiden ska kunna njuta av storspovarnas vårdrillar … Nyskapande av våtmarker och en ökad satsning på småskaligt jordbruk och betesdrift skulle kunna vara andra sätt att öka spovarnas möjligheter till lyckade häckningar”.

En ny inventering 2021-2022 gav 97 häckande par vilket rundades av till 100. Det var en minskning med 150 par sedan uppskattningen för 2008 i samband med atlasinventeringen och farhågorna från 1999 bekräftades alltså. Slutklämmen i rapporten lät så här: ”Storspoven återfinns egentligen enbart på marker med någon slags jordbruksstöd och ofta i områden som är skyddade. I det konventionella jordbruket finns det ingen plats för storspoven” (Ottvall 2023). SkOF uppmärksammade arten 2024 och bad folk att rapportera förekomster på Artportalen. Gensvaret blev nog inte optimalt, men resulterade dock i en hel del rapporter om möjliga och troliga häckningar (inga säkra). Antalet verkligt häckande par är dock svårt att läsa ut ur materialet och det försök som gjorts ses i tabell 1. Här ses också resultaten för inventeringarna 1999 och 2022.

Tabell 1. Resultat från inventeringarna 1999 och 2022 samt tolkningar av uppgifter om möjliga och troliga häckningar på Artportalen 2024 (det fanns inga säkra häckningar rapporterade). För Kristianstad och 2021-22 rapporterades även 14 möjliga par (Ottvall 2023).

Rastande och sträckande fåglar

Det finns uppgifter om 1 200 resp. 1 300 rastande storspovar vid Äspet 23 april 2001. Det lär vara Skånes största rastande flock. Den högsta sträcksiffran är 1 616 sträckande förbi Kåseberga 18 april 2023 (Artportalen).

Övervintring

Det finns få uppgifter om övervintrande storspovar i äldre ornitologisk litteratur. Förklaringen till detta är förmodligen att arten var sällsynt som övervintrare då. Mer finns att hämta från och med 1975. Genom att ta del av materialet finner vi att arten har ökat som skånsk övervintrare.

Gustaf Rudebeck förde noggrann dagbok och mycket finns renskrivet och sparat. Gustaf exkurerade en hel del vid Sjölunda (dagens Spillepeng) och givetvis i Falsterbo från 1930-talet och framåt. Från hans exkursioner i januari under 1930-talet finns en observation av storspov i dagböckerna. Det hände sig vid Sjölunda den 17 januari 1936 och Gustaf skrev så här: ”Norr om Segeåns mynning. När jag bekikade de väldiga andflockarna, kom plötsligt en storspov från höger flygande in i synfältet, betydligt närmare än änderna. Jag följde den, kunde se både näbben och den ljusa bakryggen osv. Den slog ned snart och stod i grunt vatten. Tur! Intressant fynd”.

I Kai Curry-Lindahls stora verk Våra Fåglar i Norden från 1959 nämns att sena eftersläntrare ses nära nog årligen i Skåne så sent som i oktober och här nämns också en övervintring i Halland. Denna finns beskriven i Vår Fågelvärld 1955 (Reuterwall). Jag citerar: ”Ett exemplar uppehåller sig i vinter i Getteröviken. Senaste observationsdatum f.n. är den 9.1.1955. Konditionen synes god och vid enstaka tillfällen låter den höra sin vårliga drill”. Mer om vinterobservationer står inte i detta verk.

I Ansers föregångare, Meddelande från Skånes Ornitologiska Förening, redovisade Berith Persson de skånska vinterfynd av vadare som hade kommit in till Rapportkommittén för Skåne under vintrarna 1963/64 – 1970/71. För storspovens del och månaderna december-januari rapporterades följande:

• 1967 – 68: 2 ex i nordväst och ett ex i Klagshamn.
• 1968 – 69: 2 ex i nordväst, upp till 13 ex i Salviken-Barsebäck.
• 1969 – 70: 2 ex i nordväst.
• 1970 – 71: Upp till 6 ex i nordväst.

Mer än så hittar jag inte om övervintrande storspovar i Skåne från äldre tider. Men fr.o.m. 1975 kom årsskriften Fåglar i Skåne ut och då blir det lättare att följa utvecklingen. Storspovens vinterförekomster beskrivs väl i dessa skrifter t.o.m. 1996. Därefter nämns arten knappt. Men då har vi istället Artportalen och dess föregångare Svalan att ta till.

Jag har tagit del av uppgifterna för januari under åren 1975 – 2018 och finner en intressant utveckling. Från att ha varit en i princip årlig men förhållandevis sparsam vintergäst fram till 1990, har utvecklingen skenat iväg, och idag är det nog ingen som höjer på ögonbrynen inför en storspov i januari. Om man skådar på den skånska västkusten vill säga. För det är här de finns, från Skälderviken i norr, via Lundåkrabukten, Salviken och södra Lommabukten till Falsterbohalvön inkluderande strandängarna upp mot Malmö. Längs syd- och ostkusten är arten ovanlig i januari och än ovanligare är den i inlandet. I tabell 1 redovisas de högsta antalen som rapporterats under januari under åren 1975 – 2018. Här ska nämnas att lokalerna är klumpade enligt följande:

• Alla lokaler i Skälderviken ned till Helsingborg benämns nordväst.
• Lundåkrabukten inkluderar Landskrona ned till Barsebäck.
• Salviken inkluderar Vikhög och Löddesnäs.
• Lommabukten avser Lomma och Spillepeng.
• Sydväst handlar om området Klagshamn-Falsterbohalvön.

Jag har hämtat de högsta uppgifterna för resp. område vilket innebär att det kan ha funnits fler individer i aktuellt område (tabell 2) eftersom några spovar kan ha stått på en annan lokal än den som hyste flest. Det ska också sägas att totalsiffrorna kan vara i överkant. Några individer kan givetvis ha rört sig från ett område till ett annat under månaden. Men diagrammet i figur 3 bör dock visa en trovärdig trend – alltså att förekomsten successivt ökade fram till 2008 för att sedan plana ut.

Under perioden saknas arten blott ett år, nämligen 1982. Denna januarimånad var kall och snörik. Andra januarimånader med besvärligt vinterklimat inföll 1979, 1985 – 87, 1997, 2004, 2006 samt 2011 – 12. Vi ser också tämligen kraftiga dippar i antalet övervintrande storspovar under 1997 samt 2011, medan vintrarna 2004 och 2006 uppenbarligen inte störde spovarna nämnvärt. Dippen 2001 – 2002 är mera svårförklarlig men kan bero på svagare rapportering.

Tabell 2: Övervintrande storspovar i fem delområden 1968-2018.

Den största rapporterade ansamlingen är från Sandön vid Utvälinge i nordväst den 9 januari 2010. Då rapporterade Karl G Nilsson hela 128 individer. Från sydväst är 94 ex som Magnus och Uno Unger räknade på Skanörs revlar den 1 januari 2009 det högsta antalet. Övriga Skåne är lätt avklarat. För sydkustens del finns fyra uppgifter – tre ex 1998 samt ett ex. vardera under åren 2006, -09 och -14. Från Skånes inland finns rapporter om ett ex. vid Vomb 2000 och tre ex 2007 samt ett ex vid Näsbyholmssjön 2014. Nordöstra Skåne har något fler fynd och toppar med åtta ex. 2007.

Figur 3: Antalet övervintrande storspovar längs skånska västkusten 1975-2018.

Summa summarum ses storspoven numera i Skåne under året alla månader och antalet övervintrande par har ökat under senare tid. Efter att denna text skrevs har en ny högstanotering under vintertid gjorts och det gäller 182 rastande ex i Lundåkrabukten 17 februari 2019. En annan hög siffra härifrån är 145 ex 29 januari 2021 (Artportalen).”