Svart rödstjärt

”Bullrande fabriker, stökiga hamnområden eller genuint trista industriområden har ofta sin egen särpräglade fauna. Fiskmåsar, strandskator och inte minst svarta rödstjärtar är exempel på arter som upptäckt fördelar i sådana områden” (Skånes Fågelatlas).

Arten är utbredd i så gott som hela Europa utom i de nordligaste delarna.

Förekomst i Sverige

Det finns inget som vare sig utesluter eller påvisar några förekomster före den moderna och kända. För Danmarks del anses dock att invandring var omöjlig ”före det att Medeltidens stora stenbyggnader var resta” (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Det första i Sverige iakttagna exemplaret var det som H. Ex. H:r Greve Trolle Wachtmeister ”för många år sedan” sköt vid Uppsala (Nilsson 1858). Preciserat till ”våren, före 1802” i Nilsson 1817.

Nästa fynd bör vara ett skånskt 1851 – se Skåne, och ett tredje den unga hanne som Konservator Mewes fångade under hösten 1854 i Stockholm (Nilsson 1858). Den senare sköts 9 november enligt Carlsson 1894. Men årtalet ska kanske vara 1856, åtminstone enligt denna källa (Jansson 1950). Ett annat tidigt fynd gäller en hanne som sjöng i Örebro den 6 juni 1857 (Jansson 1950).

Årtal för Sveriges första häckning är något oklart. Men den första uppgiften är från Linköping i Östergötland och slutet av 1880-talet. Där sägs arten ha häckat under en tegelpanna på en uthuslänga enligt uppgift av A. Toutin till R. Söderberg (Holmström 1944 och Söderberg 1951). Söderberg nämner också häckning i Skåne i slutet av 1880-talet. Troligen är det en felskrivning av honom eller en feltolkning av texten (jag har inte tillgång till källan). Några andra referenser till skånska häckningar under 1800-talet finns veterligen inte. De gängse uppgifterna om första häckning är från Skåne och runt år 1900 – se kapitlet om Skåne nedan.

Jag grottar inte ner mig i detaljer om första förekomster och första häckningar i de olika landskapen utan hänvisar till tabell 1. Dock citerar jag Gustaf Rudebecks text från omkring 1960: ”Är en nykomling i vår fauna, som invandrat sedan början av 1900-talet. Den är fortfarande sällsynt men har häckat på åtskilliga håll ända upp till Gästrikland. Regelbunden häckfågel är den emellertid blott i Skåne, Halland och antagligen på Öland. Beståndet i landet är gissningsvis ett femtiotal par ” (Rudebeck 1962).

I Svensk Fågelatlas (1999) beskrivs förekomst och status så här: ”Den stora expansionsvågen inleddes i slutet av 1940-talet. Under en 30-årsperiod spred sig arten över Götaland och Svealand för att i slutet av 1970-talet i princip ha nått sin nuvarande utbredningsgräns … Häckar upp till Dalsland, södra Värmland, Västmanland och nordligaste Uppland. Huvuddelen av fynden är koncentrerade till städer och samhällen, men undantagsvis häckar arten även på gårdar i ren landsbygdsmiljö, t.ex. på Öland och Gotland samt Uppland … Av allt att döma spred sig arten norrut och ökade i antal under 1970- och 1980-talen. Därefter har ökningstakten avstannat och i vissa områden i södra Sverige har arten troligen minskat till följd av allt mer välstädade och därför ogästvänliga häckningslokaler. En viss fortsatt spridning kan dock ses även efter 1980, främst längs Norrlandskusten (Svensson m.fl. 1999).

Expansionsvågen under 1940-talet kan paradoxalt nog ha gynnats av Andra världskriget och de sönderbombade städerna i kanske främst Tyskland. Reino Andersson har studerat ämnet och hans rön kan sammanfattas med detta citat: ”Andra världskrigets sönderbombade städer erbjöd av allt att döma optimala och synnerligen gynnsamma betingelser för svarta rödstjärten. Ogräsområden och ruderatmarker bredde ut sig, vilket gynnade födotillgången i form av insekter. Förekomsten av lämpliga boplatser var i det närmaste oändlig i de trasiga stadskärnorna” (Andersson 2015).

Svart rödstjärt är idag sedd i samtliga 25 svenska landskap och har hittats häckande i alla utom Norr- och Västerbotten (tabell 1). Arten har också setts under årets alla månader i alla landskap i Göta- och Svealand utom Dalsland (januarifynd finns), Närke (januari och februarifynd saknas) och Värmland (februarifynd saknas) samt med enstaka vinterfynd (dec-feb) i Gästrikland, Hälsingland och Västerbotten (Artportalen).

Den svenska populationen uppskattades till 600 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012) och Svensk Fågeltaxering bedömde också att den svenska populationen uppgick till 600 par 2022.

Trenden för både 20-årsperioden 2003-2022 och 10-årsperioden 2013-2022 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2024). Men till och från har det talats om minskningar i olika delar av landet och jag citerar två korta stycken ur Fågelåret: ”Tycks gå tillbaka i hela Sverige” (Fågelåret 1996) samt ”Tycks minska på västkusten men stabil eller svagt ökande norrut (Fågelåret 2002). Liknande tongångar har hörts under senare år (2020-talet) och arten hade varit värd att uppmärksammas via en rikstäckande inventering. Den nyaste statusuppgiften hämtas från Fågelåret 2022 och lyder ”176 häckningar (revir) utanför Skåne ger en rättvisande bild av populationsstorleken, och är i enlighet med de senaste årens bedömningar. Norrut finns arten upp till Hälsingland. Populationen verkar i huvudsak vara stabil, även om minskningar i Hallands län, Västra Götalands län (Göteborg) och Sörmlands län noterades. Från Östergötlands och Uppsala län rapporterades istället om rekordår” (Fågelåret 2022).

Personligen vill jag uttrycka en oro för en minskning även i Skåne, åtminstone i Malmöområdet och en likaså personlig fundering är om det kan handla om att den vanliga rödstjärten konkurrerar ut den svarta. Den förra har ju ökat starkt i Skåne m.fl. län under senare tid och den finns idag häckande i forna svart rödstjärtrevir i Malmö hamnområde.

Tabell 1: Årtal för förstafynd och första häckningar av svart rödstjärt i de olika landskapen. För några landskap är uppgifterna osäkra och jag kan inte utesluta att ytterligare årtal är felaktiga.

*För Gästrikland sägs första säkra fyndet ha gjorts 1962 (VF 30:217) och första häckning 1987 (VF 47:405). Uppgiften om häckning 1950 är kanske underkänd idag?

Andra underarter

Det finns en del observationer av både säkra och misstänkta individer av fjärran underarter. Genom Taxonomikommitténs rapport nr 11 i oktober 2020 fick underarterna semirufus, phoenicuroides, rufiventris och ochrurus de svenska namnen levantrödstjärt, turkestanrödstjärt, himalayarödstjärt respektive kaukasisk rödstjärt.

Två godkända fynd t.o.m. 2022 gäller turkestanrödstjärtar på Öland och i Västergötland 2021. Det finns också 28 fynd av obestämda underarter varav åtta vardera från Öland och Gotland (RK BirdLife Sverige). Identifiering av underarter i fält försvåras av att det också finns hybrider mellan rödstjärt och svart rödstjärt vilka kan vara mycket lika andra former. Det fanns ett sådant fall i Malmö 1994 som först godkändes som en Phoenicuroides/rufiventris (Olsson 1994 & Fåglar i Skåne 1994) men som senare har underkänts.

Förekomst i Skåne

Den första uppgiften om skånsk förekomst gäller en hona som engelsmannen H:r Wheelwright sköt vid Kullen i Skåne 1851 (Nilsson 1858). Övriga uppgifter från 1800-talet är få och dessutom oprecisa. Jägerskiöld & Kolthoff (1926) skriver ”… synes arten under 1890-talet och början av 1900-talet ha häckat flerstädes i Skåne, särskilt vid sockerbruken”. Referensen till påståendet är Westerlund 1905 – ett verk jag inte har tillgång till. En uppgift om skånsk häckning i slutet av 1880-talet (Ekberg & Nilsson 1994) tror jag beror på en feltolkning av källan. Det handlar sannolikt om uppgiften från Östergötland. De första väl dokumenterade häckningarna dateras istället 1900. Då häckade arten vid sockerfabrikerna i Svedala och Säbyholm (Borén 1903). Året efter gjordes bofynd vid Mörarp (1) och Säbyholm (3). Tillfälliga bosättningar har även rapporterats från Lomma 1933-35, Malmö, Svedala och Höganäs. ”För närvarande häckar han åtminstone i Hälsingborg sedan 1903 och vid Falsterbohus sedan 1942” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926, Sjöbeck 1922, Rendahl 1949). Andra orter som nämns som häckningsorter under första halvan av 1900-talet är Arlöv, Båstad och Lund (Curry-Lindahl 1963).

Utvecklingen under andra halvan av 1900-talet är svårare att följa, men vi kan vara säkra på att arten då var inne i en expansiv fas (se stycket om Sverige). Det verkar dock ha skett tillfälliga nedgångar i beståndet. I Vår Fågelvärld 28:287 skrevs: ”1966 noterades en kraftig nedgång av populationen i Malmö. SES meddelar två ensamma hannar vid Sjölunda och att häckningen uteblev på för arten kända lokaler i Malmö, Skanör och Falsterbo. GH rapporterar att inget par häckade i Malmö 1966 mot tio par 1965”. En liknande plötslig minskning kan ha skett 2024. På Artportalens karta för 2023 finns cirka 45 markeringar för säkra och troliga häckningsorter medan motsvarande för 2024 bara är 13 markeringar (utdrag 12 september). Att arten förekom sparsammare än vanligt i Malmö 2024 är jag personligen övertygad om.

Citat för 1981: ”Häckar numera i så gott som samtliga större skånska tätorter. På senare år har arten också setts vid bondgårdar, fabriker m.m. som ligger långt från sammanhängande bebyggelse. Exempel på detta är den gamla fabriken i Klagshamn och Vittskövle gods” (Fåglar i Skåne 1981). En annan intressant uppgift gäller en häckning i naturlig miljö, alltså i klippmiljö. Den lär ha ägt rum vid Hovs hallar 1973-1974 (Vår Fågelvärld 35:70).

Uppgifterna i de olika årgångarna av Fåglar i Skåne spretar rejält, vilket främst beror på spretande rapporteringsvilja. De främsta åren är följande: 1990 rapporterades 155 sjungande hannar, 2005 rapporterades minst 28 säkra och 95 möjliga/troliga häckningar. 2011 redovisas 14 säkra, 15 troliga, tre möjliga häckningar, 30 stationära hannar och 58 tillfälligt sjungande hannar. I andra änden finner vi 2003 då endast tio säkra eller troliga häckningar rapporterades. Det går således inte att konstatera någon trend via dessa uppgifter. Dessutom upphörde redovisningen av arten i Fåglar i Skåne fr.o.m. 2012.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (se figur 1) påvisade förekomst i 105 rutor, spritt i landskapet men med koncentration till tätortsområden och populationen uppskattades till drygt 400 par.

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (se figur 2) påvisade förekomst i 168 rutor och populationen uppskattades även då till 400 par (Andell & Nilsson 1987d & Bengtsson & Green 2013). Mellan dessa båda atlasinventeringar hann Skåne även med en riktad inventering 1998. Den visade på 304-470 par/hannar och av dessa bedömdes minst 188 ingå i häckande par (Nilsson 1999).