Svarthakedopping

Förekommer från Island, via Skandinavien, Baltikum genom Ryssland till Kamtjatka. En annan ras häckar i Alaska österut till nordvästra USA.

Förekomst i Sverige

Det finns fynd från Bohuslän från Atlantisk tid, cirka 7000 före 0. Fynden är dock få och osäkerheten är stor när arten invandrade. Fynd från Öland påvisar dock förekomst från Järnåldern, cirka 500 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Den första årsdaterade förekomsten är 1524 då arten nämns som känd i Sverige (Olaus Magnus 1555). Därefter är den noterad från Uppland under 1790-talet och från Gotland 1847 (Artportalen). Häckningar på Öland och Gotland sägs ha förekommit från omkring 1850 (Ericson & Tyrberg 2004) och det finns en uppgift om en äggkull från Öland 1856 (Curry-Lindahl 1959). En ung hona ska också ha skjutits vid Malmö 11 december 1852 och tre fynd nämns från Ystad under perioden 1867-1879 (Carlsson 1894). Övriga uppgifter om förekomster i de olika landskapen under 1800-talet är följande: Västerbotten 1870-talet (Olsson & Wiklund 1999), Jämtland 1870-talet (Curry-Lindahl 1959), Västergötland 1886 (Artportalen), Västmanland 1892 (Artportalen), Södermanland och Hälsingland 1896 (Artportalen), Norrbotten 1896 (Curry-Lindahl 1959) och Ångermanland 1897 (Artportalen).

Från mitten av 1900-talet nämns att arten häckade ”sparsamt, enstaka eller i små kolonier, i träsksjöar och kärr dels i Skåne, Öland, Gotland, Västergötland, Östergötland, Uppland, dels i Jämtland och Västerbotten. Har häckat i Småland, Härjedalen, Ångermanland och troligen i Gästrikland och Hälsingland” (SOF 1949). Gustaf Rudebeck beskrev 1962 utbredningen enligt följande: ”Har under senare årtiondena mycket starkt ökat sin utbredning i Sverige. I mitten av 1800-talet var den endast känd som häckfågel på Öland och Gotland. På fastlandet påträffades den häckande först omkring 1910, då den rapporterades från Jämtland och Härjedalen samt från Tåkern och Hjälstaviken. Några årtionden senare tog spridningen fart, och numera är den ställvis rätt vanlig på lämpliga lokaler. Dess utbredning på fastlandet är emellertid begränsad till två olika områden, ett sydligt och ett nordligt. Det sydliga området sträcker sig från Skåne och upp till Västergötland, Närke och Uppland” (Rudebeck 1962).

Svarthakedoppingen har inventerats vid flera tillfällen och första gången 1969. Inventeringen var inte heltäckande och resultatet blev 1162 par varav två i Skåne. En ny inventering 1972, som även denna hade sina brister, visade på 863 par varav ett i Skåne. Men det uppskattades att beståndet bestod av 1900-2500 par (Regnell 1981). En ny inventering 1996 resulterade i 1150-1250 häckande par och det slogs fast att arten hade minskat på riksnivå. Minskningen var störst i mellersta Sverige medan beståndet hade ökat i delar av Norrland (Douhan 1998). Under en ny inventering 2011 påvisades en ökning till omkring 2000 par med ett intervall på 1812-2386 par (Norevik 2014).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 2 000 par 2018. Trendriktningen var positiv utan att vara statistiskt säkerställd för 20-årsperioden 2001-2020 medan endast små förändringar skett under10-årsperioden 2011-2020 (Wirdheim & Green 2022).

Tabell 1: För mig kända debutår för förekomst och häckningar. De förkortade källorna är: C.L. = Curry Lindahl, FÅ = Fågelåret, VF = Vår Fågelvärld.

Förekomst i Skåne

Skånes första fynd gjordes genom en skjuten ung hona vid Malmö 11 december 1852. Därefter finns det tre fynd vid Ystad – 3 juni 1867, september 1871 och januari 1879  (Carlsson 1894).

Första beviset för häckning utgörs av en äggkull från Eriksflo väster om Vitemölla 1918 (Curry-Lindahl 1959). På samma plats sköts en individ 1924 och 1928 upptäcktes en häckning i näraliggande Kristinehof (Karlsson & Kjellén 1984). Häckningar därefter kan sammanfattas enligt följande:

• 1935: Minst ett par i Lågedammen, Hörby. 1936 sågs minst nio individer i april och arten fanns kvar till åtminstone 1945 då minst sex par häckade (Karlsson & Kjellén 1984).
• 1940: Ett bo hittades vid Bosjökloster (Karlsson & Kjellén 1984).
• 1947: I en bok utgiven detta år nämns att svarthakedoppingen har häckat ett stycke söder om Vejla sjö i Kristianstadsområdet (Nordqvist i Hanström 1947).
• Under perioden 1961-1982 redovisas 23 möjliga häckningar i Skåne (Karlsson & Kjellén 1984).men här nöjer vi oss med att nämna de konstaterade.
• 1960-talet: Häckningar noterade i Stavröds mosse, Eslöv under årtiondet (Karlsson & Kjellén 1984).
• Curry-Lindahl (1959) nämner även denna lokal så häckningar bör ha skett här även under tidigare år.
• 1967: Ett par häckade vid Sjököp på Linderödsåsen (Vår Fågelvärld 28:133).
• 1973: Ett par häckade i Angseröddssjön, Östra Göinge t.o.m. 1976. Trolig häckning även åren 1972 och 1977 (Fåglar i Skåne diverse år).
• 1975: Ett par häckade i Lågedammen, Hörby (Fåglar i Skåne 1975).
• 1977: Ett par häckade i Herkulesdammarna, Kristianstad (Fåglar i Skåne 1977).
• 1978: Ett par Hörja, Hässleholm (Fåglar i Skåne 1978). Det finns också en uppgift från Grundsjön detta år som inte nämns i Fåglar i Skåne. Sjön lär ligga vid Ryssberget (Karlsson & Kjellén 1984).
• 1982: Ett par Kärravången, Borrestad, Kristianstad. Misslyckad häckning i Karpalund, Kristianstad (Fåglar i Skåne 1982).
• 1986: Ett par i Store mosse, Sösdala, Hässleholm (Fåglar i Skåne 1986).
• 1987: Ett par häckade i Bårsnen som är en gränssjö till Småland (Fåglar i Skåne 1987).
• 2016: Ett par i Sote mosse, Trelleborg (Fåglar i Skåne 2016).
• 2017: Ett par vid Fågelsång, Klippan (Fåglar i Skåne 2017).

Arten ses regelbundet i Skåne varje år och mest under sträckperioderna vår och höst. Den påträffas också sparsamt utmed kusterna under vintrarna. Det högsta antalet rastande fåglar är de 95 som räknades vid Stenkrossen, Norra Häljaröd, Höganäs 17 oktober 2008 (Fåglar i Skåne 2008). Från ostkusten finns också en mycket hög siffra, nämligen 86 ex mellan Juleboda och Friseboda 15 januari 2022 (Artportalen).

Förekomst i Danmark (Nordisk Lappedykker)

Arten häckade sparsamt i nordvästra Jylland fram till cirka 1856. Senaste fyndet under häckningstid gjordes i Thy just 1856. Under perioden 1860-1970 gjordes bara ett häckningsfynd – på Vejlerne i Nordjylland 1934. Därefter har häckningsfynd gjorts 1974 (Aalborg, Nordjylland), 1990 (Hanstholm, Nordjylland), 1996 (Nordjylland), 2006 (Östjylland) och 2013 (Filsø, Västjylland). Häckningsförsök har också noterats 1988 (Själland) och 2014 (södra Fyn och Filsø).

Arten har noterats i landet under årets alla månader men i störst antal under oktober-november. Totalt redovisas 9 894 individer t.o.m. 2019 (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

Arten var fredlös fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Lite om attityderna då får vi veta genom Erik Rosenbergs berättelse från ett besök i östra Skåne 1928:

”Till vår häpnad och förargelse berättade en inföding, att man brukade skjuta bort sådana där doppingar för att gynna änderna” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 67:106).

Likt alla de andra som tidigare saknat skydd i form av fridlysning, och som inte hade fasta allmänna jakttider, blev svarthakedoppingen totalfredad från jakt fr.o.m. 1 januari 1968 (Vår fågelvärld 27:96+). Tidigare och från 1928 gällde istället att dessa arter var fredade 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2015: Nej

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades svarthakedoppingen som livskraftig (LC), men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 16 100 vuxna fåglar.

Maxålder 

En isländsk individ blev 9 år (se RCs hemsida).