Svartnäbbad islom, Vombsjön, 2 jan 2018. Foto: Mikael Arinder.

Svartnäbbad islom

Utbredningen omfattar hela barrskogsområdet i Nordamerika bort till Alaska samt Grönland och Island.

Arten hette fram till och med 1994 enbart islom, men därefter går den under namn svartnäbbad islom.

 

Förekomst i Sverige

Benfynd från svartnäbbad och vitnäbbad islom är uppenbarligen svåra att skilja åt och de behandlas därför tillsammans. De benfynd som hittats i Sverige är från Västergötland och Bohuslän och tidigast från Boreal tid, cirka 8000 före 0. Dessa fynd tros stamma från övervintrande individer och det anses troligt att åtminstone den svartnäbbade aldrig någonsin har häckat i Sverige (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Vi ska vara medvetna om att fynd av både svartnäbbade- och vitnäbbade islommar kan ha blandats samman och felbestämts i äldre tider. Detta gäller förmodligen långt in på 1900-talet och i viss mån än idag. Det som följer härefter är de fynd som redovisats för respektive art.

 

Det första daterade omnämnandet är från 1821 då arten anges som varande känd i Bohuslän sedan tidigare (Tyrberg 1993 och Nilsson 1821). Tidigt på våren 1832 ska ett exemplar ha skjutits vid Mannu (1 ½ mil från Karesuando). Arten är då namngiven som Eudytes glacialis (Carlsson 1894 och Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

Sven Nilsson nämner islom under det latinska namnet Colymbus glacialis. Han beskriver den som häckande på Island och havande svart näbb. Men förväxling med den vitnäbbade islommen kan kanske inte uteslutas för de av honom nämnda fynden från Göteborg, Tjörn och Lappland. Inga av dessa fynd är daterade (Nilsson 1858). Jägerskiöld & Kolthoff 1926 samt Curry-Lindahl 1963 presenterar 1800-talsfynd från Bohuslän 1841, Gotland 1851, Blekinge 1864, Öland 1890 samt Väster- och Östergötland 1899.

 

Under perioden 1961-1975 gjordes det ett tjugotal fynd i Sverige (SOF 1978).

Under perioden 1976-1988 gjordes cirka 90 fynd i Sverige (SOF 1990).

Under perioden 1989-1999 påträffades cirka 230 individer (SOF 2002).

Fram till 1992 när Fågelåret började ges ut anges totalt 179 fynd i Sverige. Följande årsfynd t.o.m. 2021 ses i figur 1, och här gäller de antal fåglar som redovisats i resp. årgångar av Fågelåret.

Arten är sedd i alla landskap utom Härjedalen, och under årets alla månader.

 

 

Tabell 1: Förstafynd av svartnäbbad islom i de svenska landskapen. Här finns några frågetecken, och förmodligen också några fynd som inte är godkända av resp. Rrk idag.

 

Landskap

Första fyndår

Källa

Skåne

1937

Curry-Lindahl

Blekinge

1864

Nilsson & Lundgren

Halland

1965?

VF 28:283

Småland

1958

Curry-Lindahl

Öland

1890

Curry-Lindahl

Gotland

1851

Jägerskiöld & Kolthoff

Bohuslän

1841

Curry-Lindahl

Västergötland

1899

Jägerskiöld & Kolthoff

Östergötland

1899

Curry-Lindahl

Dalsland

1964

VF 23:424

Värmland

1965

VF 27:350

Närke

1996

Fågelåret 1996

Sörmland

1963

VF 29:41

Västmanland

1960

VF 27:76

Uppland

1923

Jägerskiöld & Kolthoff

Dalarna

2003

Fågelåret 2003

Gästrikland

1985

Artportalen, godkänt?

Hälsingland

1989

Artportalen 

Härjedalen

–

–

Medelpad

1984

Hedvall & Hägglund

Jämtland

1996?

Fågelåret 1996

Ångermanland  

odaterat

Curry-Lindahl

V-botten

1924

Olsson & Wiklund

N-botten

<1990

SOF 1990

Lappland

1832

Jägerskiöld & Kolthoff

 

 

Figur 1: Årliga fynd av svartnäbbad islom (blå linje) och vitnäbbad islom (röd linje) 1992-2021.

 

 

Förekomst i Skåne

Det första fyndet handlar om en individ som fastnade i ett fiskegarn i Öresund, förmodligen i Helsingborgstrakten, i september 1898 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 36:321).

Fynd två var också ett fiskeoffer, nämligen en som fångades på fiskkrok av fiskare i Ivösjön i juni 1937. Fågeln monterades, och foto på den ses i figur 3 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 75:316).

 

Hur många som sågs fram till 1975 då Fåglar i Skåne är lite oklart – de jag finner är dessa:

  • ett dödfunnet ex vid Hallands Väderö 3 januari 1960 (Vår Fågelvärld 22:88)
  • ett starkt förruttnat ex vid Hovs Hallar 11 maj 1962 (Vår Fågelvärld 22:300).
  • ett oljeskadat ex i Åhus hamn 10-12 dec 1965 (Vår Fågelvärld 26:174).
  • ett dött ex vid Gråläge i nordväst 31 mars 1972 (Vår Fågelvärld 33:71).

Till och med 1991 anges att det gjorts 34 fynd i Skåne (Ekberg & Nilsson) men det antalet överensstämmer med fynden 1975-1991. Fynd före 1975 verkar således inte att ingå i den summeringen. Fyndbilden fr.o.m. 1975 ses i figur 2. Arten har setts i Skåne under årets alla månader men mest frekvent under perioden oktober t.o.m. januari.

 

Figur 2: Antal fynd i Skåne av de båda islomsarterna 1975-2021. Blå stapel = svartnäbbad, röd stapel = vitnäbbad (diverse Fåglar i Skåne).

 

 

Figur 3: Skånes andra fynd av svartnäbbad islom 1937 i uppstoppat skick (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 75:316).

 

 

Förekomst i Danmark (Islom)

Det första fyndet gäller en fågel som sköts vid Aalborg i november 1880. Ytterligare 25 fynd gjordes t.o.m. 1949 och det totala antalet fynd t.o.m. 2019 var 1 939 (Christensen m.fl. 2022).

 

Jakt, skydd och attityder

Alla lommar var fredlösa i Sverige fram till 1951. Då fördes de till andgruppen och fick allmän jakttid

1 augusti-15 november (Svensk Jakt 89:185). Med små justeringar för jaktstarten i augusti varade detta fram till 1968 då alla fågelarter utan specifik jakttid blev totalfredade (Vår Fågelvärld 27:96+). Detta gällde vid tillfället inte för små- och storlom ( de fredades inte förrän 1971 resp. 1974) och därför blev en del jägare oroliga. För att slippa riskera att skjuta på fredad art föreslogs nämligen att flera tillfälliga arter skulle få eller behålla allmän jakttid – det gällde rostand, rödhuvad dykand, vitögd dykand, praktejder, alförrädare, vitnackad svärta, strömand, islandsknipa, vit- och svartnäbbad islom, toppskarv och dvärgskarv (Svensk Jakt 5:1968). Förslaget vann inte gehör.

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades svartnäbbad islom som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 6 300 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen sårbar (VU).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
  • Hirschfeld, E. 2000. Tungviktare – svartnäbbad islom och vitnäbbad islom i Sverige. VF 59:6:6-14.
  • Holmström, C T m.fl. 1947. Våra Fåglar i Norden, Bd 4. Stockholm.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, S. 1817-21. Ornithologia Svecica 1-2. Köpenhamn.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
  • Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
  • SOF. 1949. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1970. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
  • SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
  • Tyrberg, T. 1993. Förstafynd i Sverige. Vår Fågelvärld 52:1:14-28.
  • Weir, D.N. m.fl. 1996. Effects of oil spills and shooting on Great Northern Divers which winter in Scotland. DOFT 90:29-33.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2022.