Foto: Mikael Arinder

Turkduva

Om turkduvans historia i Skåne och lite om den svenska

 

Turkduvans expansion genom Europa under 1900-talet är väl beskriven av Ullman (2010). I korthet spred sig arten från ursprungsområdet på Indiska halvön via Turkiet och sydöstra Europa och nådde under 1940-talet Polen och Tyskland. Nästa steg blev Danmark (1948) och sedan Sverige (1949).

I denna text koncentrerar vi oss på förloppet i Sverige och en hel del tyder på att inflödet till Sverige kom via Danmark. Där noterades arten för första gången 1948. Då noterades arten på flera platser och så långt upp som till Skagen. Det förekommer obekräftade uppgifter om häckning i Danmark 1949 men den första belagda är från Skagen 1950. Bland andra tidiga danska fyndorter kan nämnas Bornholm 1951 (Løppenthin 1967).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för turkduvans del en minskande trend ur både långtidperspektivet 1979-2020 och för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Det första svenska fyndet

Det första officiella fyndet i Sverige var en adult hanne som upptäcktes av Victor Hasselblad på Råö i Onsala socken i Halland den 16 maj 1949. Duvan sköts för säker bestämning och det är väl rimligt att den hade kommit från Danmark (Fontaine 1951).

 

Den tidiga historien i Skåne

För Skånes del finns en obekräftad uppgift om en häckning av turkduva på Vellinge kyrkogård i slutet av 1940-talet. Lika obekräftad är uppgiften om att händelsen skall ha publicerats av en dansk (Anton Nilsson opubl.). Först ut blev istället Harlösa där turkduvor setts redan under sommaren 1950 och året efter konstaterades två par häcka i ett granbestånd. Uppgiften nämns av Gunnar Strömberg som själv såg duvorna först i september 1952. Det året hade turkduvornas häckning störts av skator (Strömberg 1952 & 1955). Uppgifterna om turkduvorna i Harlösa 1950 och 1951 anses säkerställda och därmed gjordes alltså Skånes första både fynd och häckningsfynd där. Fortsättningen för detta bestånd är oklar men i en uppsats från 1972 antyds att de ”försvann på grund av olaglig jakt” (Blomquist & Persson 1972). Duvor fanns dock kvar på orten åtminstone till 1957 då den sista observationen gjordes 25 augusti (Mathiasson 1959). I denna text nämns också att flera turkduvor skjutits av människor p.g.a. ”oljud”. Kattor hade också noterats som avdagatagare.

 

Det finns ytterligare ett fynd av en turkduva i Skåne 1950. Den handlar om en individ som fångats i Malmö av en privatperson 15 oktober och som sedan hölls i ett duvslag tillsammans med skrattduvor till våren 1951. Då togs duvan över av Nils Noréhn, en känd ornitolog på den tiden. Det hela är beskrivet i Fauna & Flora (Noréhn 1952).

 

Fortsättningen i Sverige och Skåne

I SOFs förteckningar över Sveriges fåglar nämns fynd i Halland och Östergötland 1952 samt Öland 1953. I upplagan från 1957 nämns häckningar i Landskrona och Varberg 1956 (se Reuterwall 1956) samt att fynd även gjorts i Blekinge, Göteborg, Gotland, Sörmland och Uppland. I upplagan från 1962 nämns att beståndet i Varberg uppgick till ca 100 par 1961 samt att nya landskapsfynd gjorts i Småland, Blekinge, Bohuslän, Västergötland, Dalsland, Värmland och Närke. För Skånes del nämns förekomster i Helsingborg, Kristianstad, Simrishamn och Trelleborg. När upplagan för 1970 kom ut hade arten erövrat i princip hela Sverige. Fynd hade då gjorts ända upp till Lycksele lappmark och häckningar hade noterats åtminstone upp till Dalarna. För Skånes del hade orterna Hässleholm, Höganäs, Lund, Malmö och Ängelholm tillkommit. Längs sträckan Viken-Mölle anges arten ha varit allmän under sommaren 1968 (SOFs förteckningar). De första häckningarna i detta område ägde rum i Helsingborg 1958 och Ängelholm 1959 (Jönsson 1990). En tillsynes heltäckande genomgång av skånska fynd fram till 1959 finns i Skånes Naturs Årsskrift för 1959  (Mathiasson 1959). Där nämns häckningar i Helsingborg, Simrishamn och Trelleborg 1958.

 

1960-talet

Det är uppenbart att väldigt mycket hände under detta decennium men det är ont om hårda fakta. I exkursionsrapporter i Meddelande från Skånes Ornitologiska Förening nämns observationer i Helsingborg, Trelleborg och Ystad och i en rapport från Falsterbo Fågelstation berättas att stationens tre första turkduvor ringmärktes 21 maj 1968.

 

Men det finns en uppsats som informerar lite mer och då från Malmö. Här berättas att arten etablerade sig på allvar i början på decenniet och att den inleddes med förekomster i Bunkeflo. Här fanns redan under vintrarna 1963-64 och 1964-65  en vinterflock på hundratalet fåglar. Under senhösten 1969 sägs det ha funnits mer än tvåtusen turkduvor i Malmö – detta efter en förmodat omfattande inflyttning under våren . Turkduvorna höll till i stadens parker och fann rikligt med mat vid spannmålsmagasin i hamnområdet. Under följande hårda vinter decimerades beståndet rejält och när uppsatsen skrevs 1972 hade nivån från 1969 ännu inte uppnåtts. Men det fanns ändå tillräckligt med turkduvor för att frågan om decimering skulle uppstå. Malmöpolisen lär ha begärt att få skjuta tusen turkduvor för att reducera ”de olägenheter som en viss kategori av människor erfar i den trevliga lilla duvans sällskap”. Liknande ansökningar skulle komma från flera håll under år som följde men mer om det senare i texten (Blomquist & Persson 1972).

 
1970-talet

En riksomfattande inventering 1974-75 ledde till en uppskattning om 6000-8000 häckande par i Sverige varav 3500-5000 par i Skåne (Risberg 1978). En annan inventering berättade om 1850 turkduvor i Malmö under vintern 1976-77 (Hallin 1979). En liknande inventering i Helsingborg vintern 1978-79 påvisade 250-350 individer. Det var betydligt färre än de 1100-1200 duvor som lär ha funnits vintern 1973-74 (Stjernfeldt 1979). Helsingborgs kommun hade 1972 hävdat att det fanns 4000-5000 turkduvor i staden och skälet var, som vi återkommer till, begäran om skyddsjakt.

 
1980-talet

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 187 av Skånes 506 atlasrutor, se figur 1 (Andell & Nilsson 1987c). Någon uppskattning av antalet par gjordes inte. Men i den svenska slutrapporten, som utkom först 1999, sägs att artens glanshistoria på riksplanet var under 1970-talet och att en viss nedgång kunde märkas redan i slutet av detta decennium. Denna minskning fortsatte sedan under 1980-90-talen. Atlaskartan för hela Sverige (med uppgifter från 1974-84) visar föga överraskande att artens bestånd var tätast i Götaland, något glesare i Svealand och blott fläckvis i Norrland. Men det redovisades häckande par ändå upp till Luleå och Kiruna (Svensson m.fl. 1999). Den beskrivna minskningen för det svenska beståndet gällde förmodligen även för det skånska. En inventering i januari 1985 tyder också på det. Den visade på 1783 individer och ledde till en uppskattning om 1000-1500 häckande par i Skåne (Kjellén 1986).

 

 

Figur 1. Förekomsten av turkduva enligt den första atlasinventeringen 1974-1984

 

Figur 2. Förekomsten av turkduva enligt den andra atlasinventeringen 2003-2009.

 

 

1990-talet

Svensk Fågelatlas, som i bokform publicerades först 1999, uppskattade det svenska beståndet till 2000-3000 par under senare del av 1990-talet (Svensson m.fl. 1999). Tecken på minskning även i Skåne får vi genom två inventeringar. Den första gjordes i Ystad 1996 och påvisade 27 revir. Motsvarande antal i samma område 1974 var 94 revir (Axelsson 1996). Den andra utfördes 1998 i form av en riksinventering som för Skånes del resulterade i 1000-1250 häckande par (Axelsson 1999; Risberg 1999).

 

2000-talet

Det finns inte många uppgifter från detta decennium, men vi kan ta en titt på utvecklingen i Burlövs kommun. Hela kommunen inventerades på alla arter 1991 och för turkduvans del resulterade det i 30 häckande par (Bengtsson & Larsson 1991). Vissa uppföljningar gjordes 1998 och 2000 och då hittades 34 par (Bengtsson opubl.). Beståndet verkar alltså ha hållit sig stabilt under 1990-talet och in på 2000-talet. Men sedan har förmodligen en minskning skett ganska snart – dels ”känns det så”, dels talar senare uppgifter för detta.

 

Ett liknande resultat visas av en inventering i nordvästra Skåne 2005. Den summerar att beståndet var absolut störst under 1970-talet men att inga större förändringar antas ha skett mellan riksinventeringen 1998 och en annan inventering 2005 (Strid & Peterz 2006).

 

Skånes andra atlasinventering utfördes 2003-2009 och resulterade i en oväntad bild av förekomsten (se figur 2) jämfört med den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 1). Turkduvan noterades nämligen i 251 av 517 atlasrutor och det var fler än i Atlas 1. Samtidigt tyder allt på att antalet individer var betydligt fler under den första atlasinventeringen. I boken Skånes fågelatlas beskrevs utvecklingen så här: ”Kartan efter A2 ger en omedelbar bild av en art i framgång. Såväl antalet rutor med förekomst som säkerställd häckning var markant högre under A2. Men stämmer bilden? Den spridning som ses efter A2 gäller i huvudsak sydvästra och sydöstra Skåne samt Kristianstadsområdet. Däremot anas en tillbakagång i nordvästligaste Skåne. Utbredningsmässigt bör alltså en spridning ha ägt rum sedan A1. Däremot tyder andra inventeringar på en antalsmässig tillbakagång under senare decennier. Den typiska bilden under A2 var att arten förekom i de flesta samhällena i utbredningsområdet – från de minsta byarna till de största städerna – men så gott som alltid i låga tätheter. Turkduvans spridningsförmåga är välkänd och bekräftas återigen av A2. Däremot tycks de olika delpopulationerna stabilisera sig på tämligen låga nivåer efterhand. Den skånska populationen uppskattades till 1300 par 2008” (Bengtsson & Green 2013).

 

2010-20-talen

Vi får söka oss till år 2019 för att hitta skånska uppgifter för detta decennium. Då genomförde SkOF en landskapstäckande inventering som antydde att populationen nu underskred 1000 par (Bengtsson 2020). För Burlövs del (som nämns ovan) påvisades en märkbar minskning från millennieskiftets 34 par till blott elva par (Bengtsson 2020). En opublicerad inventering 2021 visade på en liten uppgång till 15 par i kommunen.

 

För riksplanet bedömde Svensk Fågeltaxering att den svenska populationen uppgick till 3 100 par 2018. Trenden angavs till stabil under ett 20-årsperspektiv och okänd ur ett 10-års (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Danmark

Det första fyndet i landet gjordes i Skagen under hösten 1948 och möjligen häckade arten där 1949. Det första säkra häckningsfyndet gjordes i Västjylland 1950 och redan 1951 häckade arten på flera ställen i Jylland. Turkduvan ökade därefter starkt men har under senare tid, liksom i Sverige, åter minskat. Beståndet beräknades till 29 000 par 2019 vilket är en kraftig nedgång sedan 1993-1996 då antalet par beräknades till 48 500 (Christensen m.fl. 2022).

 

Rödlistning

Kriterierna för rödlistning handlar inte bara om ovanlighet utan också om minskningstakt. En art som minskar starkt kan rödlistas även om den är tämligen talrik. Detta skedde med turkduvan under de inledande åren på 00-talet. I listan från 2005 klassades den som sårbar (VU) och 2010 som nära hotad (NT). Men i utgåvorna för 2015 och 2020 var den inte med som listad. Det beror då på att minskningstakten anses ha avtagit och därmed bedöms populationen att vara stabil, även om den förmodligen var på lägre nivå än för 15-20 år sedan.

 

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades turkduvan som livskraftig (LC) och med ett uppskattat stabilt bestånd om 25 500 000 vuxna fåglar.

 

Varför har turkduvan minskat?

Kärva vintrar är sannolikt en viktig faktor, men under glansperioden på 1970-talet och de första åren på 1980-talet förekom både tillståndsgivna skyddsjakter och sannolikt också en hel del illegal okynnesjakt. Andra tänkbara begränsningsfaktorer kan vara effektivare hantering av spannmål (mindre spill) samt att urbana sparvhökar efterhand och i ökad omfattning utnyttjat arten som byte.

 

Förföljelse

I Sverige har turkduvan aldrig haft allmän jakttid. Den blev t.o.m. totalfredad, d.v.s. fridlyst tillsvidare fr.o.m. 1 juli 1958 (VF 17:269). Vid den tiden och fram t.o.m. 1967 var alla icke fridlysta arter lovliga att döda under perioden september t.o.m. februari. Trots denna fridlysning och senare skydd genom avsaknad av allmän jakttid sköts åtskilliga under f.f.a. artens glansperiod på 1970-talet. I Danmark hade arten däremot allmän jakttid fram till 2020 då den fredades i landet (Fugle og Natur 2:2020).

 

Som vi ska se i det följande utsattes de skånska turkduvorna för en omfattande och i flera fall mycket överdriven förföljelse under åtminstone åren 1967 till 1983. Vad var det då som ledde fram till denna, i många fall hatiska, inställning till en egentligen mycket from fågel? Jo det var nog dess trestaviga läte som förvisso kan upprepas i det oändliga – åtminstone tyckte en del folk det. Kanske stördes morgonsömnen? Ett exempel på ett regelrätt hat är följande skrivelse till Hälsovårdsnämnden i Helsingborg 1973 efter ett avslag från Naturvårdsverket om skyddsjakt. Kvinnan skrev: ”Jag lät förra året förfärdiga en slangbåge, som jag flitigt nyttjade. Jag kommer i år att förbättra den utrustningen och – med risk för att skada människor, vilket ju tycks spela mindre roll – kommer jag att göra mitt absolut yttersta för att medelst mitt vapen förpassa de olidliga ”turkduvorna” till sällare jaktmarker, ty om naturvårdsverket fridlyser djur, som för människan är en sanitär olägenhet, då må naturvårdsverket säga vad de vill, om man tar avlivandet i sina egna händer” (Anser 13:129). Jordbruksdepartementet menade senare att tillstånd borde ha getts för november 1973 (Anser 14:58).

 

Här följer de notiser om skyddsjakt jag hittat i SkOFs äldre tidskrifter.

  • 1967: Hälsovårdsnämnden i Ystad ansökte om tillstånd att decimera stammen (M SkOF 6:60).
  • 1973: Helsingborgs hälsovårdnämnd ansöker om tillstånd att avliva turkduvor (Anser 13:51).
  • 1975: Bjuv ansöker om tillstånd att skjuta turkduvor (Anser 14:283).Begäran avslogs (Anser 15:89).
  • 1977: Malmö kommun fick tillstånd att skjuta 200 turkduvor i januari 1977. Beståndet uppskattas av SkOF till 2000 individer (Anser 16:158).
  • 1979: ”Allt fler kommuner har fått för sig att turkduvor vållar avsevärd sanitär olägenhet”. Kristianstad sökte om att få skjuta 1000 ex och Lomma 200. Stammarna i de båda kommunerna var enligt SkOF 284 ex resp. 25 par (Anser 18:157).
  • 1980: Flera kommuner, bl.a. Helsingborg, Malmö och Ystad anställde omfattande skyddsjakt på arten under 1980-talets första år (Se t.ex. Anser 22:67).
  • 1980: Malmö stad fick av SNV tillstånd att under perioden 1 oktober-31 januari, under tre vintrar, alltså t.o.m. vintern 1982-83, årligen skjuta 700 turkduvor (Anser 19:266).
  • 1983: Ystads kommun ansökte om att få skjuta 200 turkduvor. SkOFs inventering påvisade maximalt 150 individer i Ystad (Anser 22:67).
  • 1983: Helsingborgs kommun ansökte om att årligen få skjuta 400 turkduvor. Vintern 82/83 sköts 225 turkduvor i staden; och, sades det ”genom naturvårdsverkets benägna tillstånd har nämnden i samtliga fall kunnat undanröja de sanitära problemen” (Anser 22:68).
  • 1983: Malmö kommun ansökte om att årligen t.o.m. 1986 få fälla 700 turkduvor. Säsongen 82/83 fälldes 490 individer (Anser 22:120).
  • 1983: Länsstyrelsen beslutade enligt följande: Malmö 400, Helsingborg 80 och Ystad 50 turkduvor (Anser 22:267)
  • 1985: Lst återkallar Ystads kn:s tillstånd att skyddsjaga arten (Skånes Natur nr 4:1985).

Därefter tycks förföljelsen har klingat av, jag hittar åtminstone inte fler notiser om denna trista verksamhet. Åsikten om de ”olidliga” turkduvorna ersattes förhoppningsvis av acceptans.

 

 

Ringmärkning

Lennarth Blomquist i Malmö hade unika möjligheter att ringmärka turkduvor under många år. Han jobbade som fågelskötare i Pildammsparken och kunde då fånga massvis med fåglar för ringmärkning, bl.a. turkduvor. Under åren 1963-2006 blev i runda svängar 3000 turkduvor märkta av Lennarth och av dem finns det minst 195 återfynd. Det ger en återfyndsprocent på drygt 6 %. Både andelen återfynd och procenttalet är betydligt högre än motsvarande för hela Sverige. I Ringmärkningscentralens årsrapport för 2018 (den senaste) anges totalsumman 8092 ringmärkta och 249 återfynd. I detta material ingår givetvis Lennarths duvor och återfyndsprocenten blir nu bara 3.1 %.

 

Varför har då Lennarth så mycket bättre procent än resterande märkare i Sverige? En förklaring är nog att han till stor del ringmärkte lokala och stationära fåglar. Av de 195 återfynden kommer 144 från Malmö men bara 13 från övriga Skåne och blott åtta från övriga Sverige. Resten kommer från Danmark (22), Tyskland (3) och Norge (5). De svenska utomskånska fynden är väl spridda i södra delen av landet – Skummeslövstrand i Halland, Göteborg, Hjo, Hjälmseryd och Mönsterås i Småland, Linköping, Sala och Tierp.

 

Lennarths nordligaste fynd är från Bodö i Norge – en fyraårig fågel som trafikdödades 1255 km från märkplatsen. Sydligaste fyndet är från Tyskland. Den ringmärktes som adult i juli 2006 och hittades död i Dresden i maj året efter.

 

Vem har då ringmärkt Sveriges äldsta kända turkduva? Jo, även här handlar det om Lennarth. Den ringmärktes som 2K+ i december 1982 och hittades färskdöd i Malmö i november 1995 – då minst 14 år och fyra månader gammal. Europas äldsta kända turkduva är från Storbritannien och den blev 17 år och åtta månader.

 

Referenser och övrig littertaur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
  • Axelsson, P. 1996. Turkduvan i Ystad 1996. A 35:271-274.
  • Axelsson, P. 1999. Turkduvan i Skåne 1998. A 38:231-239.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bengtsson, K. & Larsson, P. 1992. Inventering av häckfågelfaunan i Burlövs kommun 1991. Anser 31:17-26.
  • Bengtsson, K. 2019. Turkduvan förr och nu – en kort historik. A 58:1:65-66.
  • Bengtsson, K. 2020. Turkduvan i Skåne 2019. A 59:1:20-22.
  • Bentz, P-G. 1982. Dödsorsaker, dödlighet och livslängd hos turkduvorna i Malmö. A 21:93-104.
  • Blomquist, L. & Persson, C. 1972. Turkduvan i Malmö. M SkOF 11:89-93.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Ekberg, B. 2020. Turkduvan i Lund. A 59:1:23-29.
  • Eskildsen D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Fontaine, V. 1951. Turkduvan en för Sverige ny fågelart. VF 10:124-126.
  • Hallin, S. 1979. Inventering av turkduva i Malmö stad vintern 1976-1977. A 18:54-55.
  • Jönsson  m.fl. 1990. Nordvästskånska fåglar. Helsingborg.
  • Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
  • Kjellén, N. 1986. Inventering av turkduva i Skåne, januari 1985. A 25:127-130.
  • Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Mathiasson, S. 1959. Turkduvan – en nykomling i skånsk fågelfauna. SkNat 1959:89-110.
  • Möllersten, C. 1998. Turkduvan på Öland 1998. Calidris 27:100-104.
  • Noréhn, N. 1952. Turkduva fångad i Skåne. FoF 47:129-132.
  • Otterlind, G. 1951. Turkduvan, en fågelart på frammarsch. VF 10:126-132.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Reuterwall, O.F. 1956. Turkduvan häckfågel i Varberg. VF 15:262-268.
  • Risberg, L. 1978. Turkduvan i Sverige 1974-75. VF 37:193-208.
  • Risberg, L. & Axelsson, P. 1999. Turkduvan i Sverige; Riksinventeringen 1998. VF 58:8:6-13.
  • Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • Salomonsen, F. 1963. Nordens fåglar i färg, sjunde bandet. Allhems förlag, Malmö 1967.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
  • Stjernfeldt, S. 1979. Turkduvans förekomst i Helsingborg vintrarna 1973-74 och 1978-79. A 18:197-200.
  • Stolt, B-O. & Risberg, L. 1971. Turkduvan i Uppsala 1959-1969, förekomst och vinterbiologi. VF 30:194-200.
  • Strid, C. & Peterz, M. 2006. Vinterpopulationen av turkduva i nordvästra Skåne 2005. A 45:83-89.
  • Strömberg, G. 1952. Turkduvan svensk häckfågel. VF 11:177-179.
  • Strömberg, G. 1955. Turkduvorna i Harlösa 1952-54. VF 14:116.
  • Svanede, S. 2013. Turkduvorna i brödkorgen. A 52:3:36-37. Häckning på balkong i Hammenhög.
  • Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.
  • Ullman, M. 2010. Europakartan ritas om: Turkduva. VF 69:6:26-28. Om artens spridning.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2022