Videsparv, Limhamn, 9 okt 2021. Foto: Mikael Arinder.

Videsparv

Häckfågel i norra Sverige, Finland och österut bort till östra Sibirien.

Förekomst i Sverige

Det finns inga uppgifter om tidigare förekomster än de historiskt kända och det antas att arten är en nyligen och från öster invandrad art (Ericson & Tyrberg 2004).

Det första fyndet i Sverige handlar om ett par som sköts vid Haparanda i maj 1821 (Nilsson 1858, Zetterstedt 1822). Carlsson 1894 skriver att endast honan sköts och att detta gjordes den 20 maj. Holmgren 1870 meddelar att en fågel fälldes vid gästgivargården i Haparanda 20 maj av professor B Fries. Nästa (?) fynd gäller observationer i Åsele lappmark 1832 där även häckning ska ha skett (Bildström 2022). Vidare sköts en ungfågel vid Luleå 6 september 1835 (Nilsson 1858). Nilsson fortsätter med att berätta: ”Under senare år har även denna spritt sig mera långt åt väster och blivit en innevånare i Skandinavien. Han synes häcka i Lappland, där D:r Sahlberg skall ha skjutit honom under sommaren” (Nilsson 1858).

Den första kända häckningen ska, som nämnts ovan, ha skett i Åsele lappmark 1832, men i annan litteratur nämns en häckning vid Åminne i Edefors socken, nära Boden 1897 eller möjligen 1899 som den första. En gammal och två ej flygfärdiga ungar, sändes till Kolthoff i Uppsala 29 juli 1899 (Kolthoff 1900) och texten ger sken av att detta var första fyndet. I övrig äldre litteratur anges samma plats men år 1897 och vi får anta att det senare årtalet är det korrekta. Uppgiften från 1832 var väl inte känd vid denna tid.

I början av 1900-talet beskrevs arten så här: ”I Sverige voro tills nyligen blott ett fåtal iakttagna. På de sista åren har han dock tydligen invandrat till oss i större antal och kan numera räknas som regelbundet återkommande häckfågel i Sverige. Han är funnen häckande i bl.a. Pajala och Korpilombolo. Videsparven är aldrig funnen i södra Sverige” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

I mitten av 1900-talet lät det så här ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt, helst i sumpig barrskog, i Västerbotten, Norrbotten och de lägre delarna av södra och norra Lappland. Har häckat även i Jämtland, Ångermanland och troligen i Dalarna” (SOF 1949). Någon häckning i Dalarna konstaterades emellertid inte förrän 1967 (Svensson & Tjernberg 1999). Att det dröjde så pass länge kan synas konstigt eftersom häckning i norra Värmland konstaterades redan 1965 och misstänktes 1961 (Ehrenroth & Jansson 1966). Men häckningar är en sak och att bekräfta dem är en annan. För att hålla oss kvar i Värmland så meddelades det att arten var utdöd i landskapet 2013 (Carlsson .fl. 2019). Häckningar i för arten sydliga landskap ska även ha skett i norra Uppland 1981-1986 (SOF 2002). Om arten har häckat i Gästrikland framgår inte av befintliga källor, men det torde ha skett någon gång eftersom övriga landskap ned till Värmland, Dalarna och Uppland begåvats med häckningar.

Videsparvens expansion i Sverige under 1900-talet bröts mot slutet av decenniet och ersattes av en nedgång som bl.a. misstänks ha haft att göra med storskalig fångst under övervintring i Kina. Flera fynd via ringmärkta fåglar har också bekräftat att svenskfödda videsparvar kan flytta till just Kina. Sådana fynd har gjorts 1998, 2002, 2004, 2006 och 2009 (Ringmärkningscentralen).

Svensk Fågeltaxering hade sedan några år börjat oroa sig för videsparven och skrev i sin årsrapport 2012: ”Inte en enda videsparv sågs på punktrutterna och endast 19 på tolv standardrutter. Inget tidigare år har det setts så få videsparvar, trots att det görs många fler rutter nu. Det senaste decenniet har arten minskat med 12 % per år på standardrutterna vilket är en av de kraftigaste minskningar vi registrerat. Även i Finland är arten på stark tillbakagång”.

Populationen i Sverige uppskattades till 40 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012), men skrevs ner till 34 000 par när Svensk Fågeltaxering gjorde sin bedömning av populationen 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2012-2021 som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2023). Svensk Fågeltaxering skrev också följande i sin årsrapport för 2021: ”Trenden var under lång tid dramatiskt negativ och mycket oroande. Över de senaste 20 åren är trenden fortfarande signifikant negativ, men de senaste tio åren har trenden glädjande nog vänt på ett ganska dramatiskt sätt. Trenden för 2012-2021 är faktiskt signifikant positiv med en ökning på 6,1 % per år. Videsparven har tillsammans med gyllensparven missgynnats kraftigt av storskalig (olovlig) småfågeljakt i Kina. Sentida informationskampanjer och arbete mot jakten verkar ha gynnat åtminstone gyllensparven på senare år. Kanske har även videsparven gynnats av dessa förändringar i vinterkvarteren?”.

Tabell 1: Kända och ungefärliga år för första förekomst och första häckningar av videsparv.

Landskap	Första fyndår	Referens	Första häckningsår	Referens
Skåne	1957	VF 20:238
Blekinge	1960	Nilsson & Lundgren
Halland	1979	VF 1980
Småland	1982	Artportalen
Öland	1949	VF 9:11-33
Gotland	1940	Wahlin 1942
Bohuslän	1973	Jacobsson
Västergötland	<1957	SOF 1957
Östergötland	1957	Artportalen
Dalsland
Värmland	1961	VF 20:276	1965	Ehrenroth & Jansson 1966
Närke	1968?	Artportalen
Sörmland	1961?	VF 29:47
Västmanland	1959	Artportalen
Uppland	<1949	SOF 1949	1981	SOF 2002
Dalarna	<1949	SOF 1949	1967	Svensson & Tjernberg
Gästrikland	<1957	SOF 1957	Okänt om
Hälsingland	1963	VF 30:219	1973	VF 33:255
Härjedalen	1971?	Artportalen	1982?	Artportalen
Medelpad	1956	Hedvall & Hägglund	1977	Hedvall & Hägglund
Jämtland	Ca 1920	Curry-Lindahl	1929	Nilsson 1968
Ångermanland	1948	CurryLindahl	<1949	SOF 1949
V-botten	<1904	Olsson & Wiklund	1904	Olsson & Wiklund
N-botten	1821	Nilsson 1858	1897	Curry-Lindahl 1961
Lappland	1832	Bildström 2022	1832	Bildström 2022

Förekomst i Skåne

Ett fynd som gjordes vid Löddesnäs 16 april 1950 (Enemar & Markgren 1951) ansågs länge ha varit det första i Skåne. Men fyndet ansågs som osäkert vid en granskning (Fåglar i Skåne 1985) så istället handlar det första fyndet om en hane som sågs vid Knösen 29 september 1957 (Vår Fågelvärld 20:238). Nästa fynd dröjde till 1965 och det gjordes i Huaröd 9 oktober. Och året efter, alltså 1966, sågs en fågel på det som då kallades för Arlövs ängar, alltså strandängarna norr om Spillepeng.

Sen dröjde det ända till 1980 innan nästa fynd gjordes vid Äspet, Åhus 25 september. Det femte godkända fyndet gjordes i Foteviken 25 september 1981 (Fåglar i Skåne 1981) och sen blev det en ny lucka fram till 1985 innan fynd nummer sex gjordes i Falsterbo (Fåglar i Skåne 1985). Därefter har arten varit tämligen regelbunden under framförallt höstarna i Skåne. Under perioden 1985-2022 har videsparven noterats under 25 säsonger och uteblivit under 13. Totalt hade det gjorts 40 fynd när 2022 var tillända (diverse Fåglar i Skåne). Bilden på videsparv allra överst på sidan är tagen i Limhamn i oktober 2021. Se figur 1 och tabell 2 för förekomster per år och månader.

Figur 1: Fördelning av de 40 fynden av videsparv i Skåne 1957-2022.

Tabell 2: Månadsfördelning av de 40 fynden av videsparv i Skåne 1957-2022.

J	F	M	A	M	J	J	A	S	O	N	D
			2	5				19	13	1

Förekomst i Danmark (Pileværling)

Det första fyndet gäller en hane som sågs på Vasby Mose på Själland 30 maj 1964 (Andersen 1965). Totalt t.o.m. 2019 hade det gjorts 54 fynd av 54 fåglar. Fynden har gjort under mars till början av juni samt i september och oktober. Den i särklass bästa lokalen i Danmark är Christiansö med 24 av de 54 fynden (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

Videsparven var fredlös i Sverige fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Detta gällde fram till 1 januari 1968 då alla arter utan specifik jakttid blev totalfredade (Vår Fågelvärld 27:96+).

Rödlistning Sverige

Rödlistad 2005: Nej
Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades videsparven som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 1 220 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen sårbar (VU).

Maxålder

Ingen uppgift.

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andersen, T. 1965. Pileværling iakttaget første gang i Danmark. DOFT 59:49.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Carlsson, U.T: m.fl. 2019. Videsparven hör ej längre till Värmlands häckfågelfauna. Värmlandsornitologen 46:45-51.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
Ehrenroth, B. & Jansson, B. 1966. Gluttsnäppa och videsparv funna häckande i norra Värmland. VF 25:97-105.
Enemar, A. & Markgren, M. 1951. Videsparv i Skåne. FoF 46:92-93.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Haglund, B. 1935. Några bidrag till videsparvens biologi. FoF 30:134-138.
Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
Holmström, C T m.fl. 1947. Våra Fåglar i Norden, Bd 4. Stockholm.
Jacobsson, S. ?. Förteckning över Bohusläns fåglar.?
Jägerskiöld, L A. 1919. Om förändringar i Sveriges fågelvärld under de senaste 75 åren. Sveriges Natur, årsskrift 1919:47-73.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Kolthoff, G. 1900. Ornitologiska egendomligheter under år 1899. SJFT 38:60-64.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Nilsson, N. 1968. Anteckningar om videsparvens förekomst i Jämtland. FoF 63:100-102.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
SOF. 2002. Sveriges fåglar. Stockholm.
Staav, R. 1976. Videsparven i Sverige, utbredning och uppträdande under flyttningen. FoF 71:202-207.
Swanberg, P.O. 1948. Till kännedom om videsparvhannens ruvning. VF 7:163-165.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
Wahlin, B.J.O. 1942. Fågellivet i Lina myr. Bygd och Natur 1942:47.
Wirdheim, A. 2004. Berest videsparv. VF 63:8:31. Ringfynd i östra Kina.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
Zetterstedt, J W. 1822. Resa genom Sveriges och Noriges Lappmarker, förrättad år 1821. Lund.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i januari 2023.