Vit stork

Förekomst i Skåne

Den tidigaste dateringen talar om att storken var känd i Skåne före 1569 (Sjöstedt 1944). En annan källa berättar om fynd på Hven 6 april 1589 (Tycho Brahe i Norlind 1927). Hur vanlig arten var under 1600- och 1700-talen lär vi aldrig kunna reda ut men 1731 skrev Linné skrev att storken var ”in Scania copiose” alltså kopiöst vanlig, men också att den på andra platser var ytterst sällsynt (Nilsson 1989). Från Gabelljung nämns stora kolonier under 1740-talet (Leche 1744, Skånes Natur 1926/27:100). Det finns också uppgifter om häckningar ända uppe i Göingebygden och häckningar i Lund 1759-1772 (Gertz 1932). Om häckande storkar ”här och var” i nordost berättar även (Wallengren 1849).

Från 1800-talet finns det många uppgifter och jag gör naturligtvis inte anspråk på att ha hittat alla. Under 1830-talet röjdes en ekskog i Skåne där storkar ”i stor mängd haft ett gammalt tillhåll”. Omkring 1843 var denna skog borthuggen och enligt Sven Nilssons anteckningar var storken 1843 ”mycket mer allmänt spridd än förr, och byggde på många ställen där han förut ej funnits” (Nilsson 1858). Sven Nilsson nämner även förekomster vid Skabersjö och Örups almskog samt att storken även träffades på slättbygden ”där och var i byar och vid gårdar, där han bygger på husen eller på toppen av gamla avbrutna träd”. Om Örups almskog nämns att det 1855 fanns hela 80 par men 1856 endast fem storkar och 1857 bara sex par. Minskningen 1856 märktes i hela ”orten” (Skåne) och som exempel nämns att det i trakten av Nöbbelöv (Lund) endast fanns ett storkbo 1856. Sven Nilsson kände inte till orsaken till den dramatiska minskningen, men senare har det slagits fast att den berodde på någon form av katastrof under flyttning eller övervintring (bl.a. Tejning 1932).

Storken tycks ha haft det svårt att repa sig efter katastrofen 1856 och när Meves reste runt i Skåne 1867 såg han bara två bon – ett vid Osbyholm på ett stalltak och ett vid Börringe i ett gammalt träd (Meves 1868). En annan uppgift, nedtecknad 1873, berättar från Lommaområdet att ”Vid de här om kringliggande herresätena, såsom Borgeby, Alnarp och Trolleberg, häckade årligen merendels tvenne par. Han har ej märkts der på länge (O 1873).

Från sydväst, troligen Skabersjö, berättades 1887 att:

”Avtar årligen, får väl snart betraktas som sällsynt. Vid höstgenomsträcket i september samlar sig storkarna till så kallade storkmöten, för att på natten gemensamt företaga sin resa mot söder. En dylik samling på ungefär 20 stycken observerades i augusti i år vid Skabersjö. I början av sextiotalet iakttogs en storksamling på ungefär 200 stycken. Förra året (1886) fanns här på godset (ungefär 5 400 hektar) endast två häckande par. 1880 observerades på samma areal åtta par” (Thott 1892).

1900-talet präglas av rapporter om successivt minskande antal såväl storkar som häckningar och 1954 tog det helt slut då landets enda par misslyckades med sin häckning i Karup, norr om Sövdesjön. Parets två ungar dog under en kall och regnig period. Detta par hade etablerat sig på platsen 1951 och fick då ut två flygga ungar (Curry-Lindahl 1959). Samma källa anger lyckade häckningar med en resp. två ungar 1952 och 1953, medan andra källor (bl.a. Ekberg & Nilsson) anger 1951 som sista lyckade häckningsår. Ett stöd för att det blev två ungar 1953 finner vi i Malmberg 1953. Det tycks märkligt nog saknas tydliga uppgifter om de sista åren 1951-1954. Jag hittar åtminstone inget som klart redovisar hur det förhöll sig.

Orsakerna till storkens minskning och slutligen kollaps var säkerligen många och har diskuterats i otaliga källor. En källa skrev 1926: ”Anledning till storkens försvinnande från vissa gamla häckplatser i Skåne tillskrives de nyuppsatta elektriska kraftledningarna. Under dylika ledningar ha döda fåglar anträffats. Även anses det, att de gamla halmtakens ersättande med tjärad papp förminskat storkens trevnad… Storken har avtagit ej endast i vårt land. Vi böra alltså söka efter en allmän orsak till detta sorgliga förhållande. Möjligen har det utrotningskrig, som Sydafrikas farmare föra mot där uppträdande gräshoppsplåga, inverkat. Gräshopporna förgiftas i stor skala, och innan de hinna övergå i förruttnelse, ätas de av storken, som i sin tur förgiftas. Man kan även förmoda, att okynnesskytte föreligger. Av de i Danmark ringmärkta storkarna ha ej så få återfunnits i Sydafrika. Vägen dit tages över Istanbul, Syrien, Egypten och Sudan” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). En annan faktor, och kanske den viktigaste, var torrläggning genom utdikning av otaliga våtmarker under 1900-talet. Genom detta minskade storkens födosöksområden dramatiskt. Klimatförhållande med kyligare och regnigare somrar har också nämnts som orsak.

Waldemar Bülow (1864-1934) står bakom många ovärderliga uppgifter om storkförekomster under 1800- och tidigt 1900-tal. I Skånes Naturs Årsbok 1917 finns en fantastisk genomgång av alla kända aktiva såväl som övergivna storkbon i Skåne, fördelade på härader och socknar. Genomgången måste betraktas som unik och ovärderlig. I det följande redovisar jag de antalsuppgifter jag hittat från 1917 till det sista året 1954. Underlaget varierar en del och jag vågar inte påstå att mina uppgifter är helt korrekta. Ibland anger källorna antalet bebodda bon (ofta med bara en stork), ibland antalet häckande par. Ibland redovisas andra svårtolkade uppgifter. Men i stort bör uppgifterna nedan vara korrekt tolkade utifrån källorna:

• 1917: 35 bebodda bon i Skåne, varav fem i L-län, producerade 82 ungar varav fem i L-län (Bülow 1917 & 1928).
• 1927: Åtta häckande par plus fyra bon med ensamma storkar. 16 flygga ungar (Bülow 1928).
• 1928: Tio häckande par och 19 flygga ungar (Bülow 1931).
• 1929: Elva bon, okänt hur många det häckades i, och 19 flygga ungar (Bülow 1931).
• 1930: Elva häckande par producerade hela 32 flygga ungar (Bülow 1931).
• 1931: Sex häckande par och fyra ensamma storkar i andra bon. 16 flygga ungar (Bülow 1931)
• 1932: Åtta par, okänt antal ungar (Bülow 1932).
• 1933: Åtta häckande par och 14 flygga ungar (Noréhn 1935).
• 1934: Åtta häckande par varav ett vid Lillö i L-län – den första häckningen där sedan 1926. Antalet flygga ungar under året blev 27 (Noréhn 1935).
• 1935: Åtta häckande par och 25 flygga ungar (Noréhn 1937).
• 1936: Tolv bon och fem häckande par fick 13 flygga ungar (Noréhn 1937).
• 1937: Tio par, varav fyra lyckades att föda upp elva ungar (Noréhn 1938).
• 1938: Åtta flygga ungar ur nio bon (Noréhn 1941).
• 1939: 13 stora ungar ur elva bon (Noréhn 1941).
• 1940: Tio par och 20 flygga ungar (Noréhn 1941).
• 1941: Elva bebodda bon men endast en flygg unge – Holmby boställe (Noréhn 1942 & Vår Fågelvärld 4:32).
• 1942: 13 flygga ungar (Vår Fågelvärld 4:32).
• 1943: Fem häckande par och två flygga ungar (Vår Fågelvärld 4:32).
• 1944: Sju häckande par och elva flygga ungar (Vår Fågelvärld 4:32).
• 1945: Fyra häckande par och sex flygga ungar (Vår Fågelvärld 4:191).
• 1946: Tre häckande par och fem flygga ungar (Vår Fågelvärld 5:193).
• 1947: Tre häckande par men inga flygga ungar (Noréhn 1948).
• 1948: Två häckande par och fem flygga ungar (Noréhn 1952).
• 1949: Fem individer men inga häckningar (Noréhn 1952).
• 1950: Fyra individer men inga häckningar (Noréhn 1952).
• 1951: Nytt bo vid Karup där två ungar blev flygga. I övrigt fanns bara ensamma storkar vid Almvik och Holmby. I Holmby lade en ensam hona obefruktade ägg (Noréhn 1952).
• 1952: En tidig rapport berättar att storkar sågs vid Almvik och Holmby samt att paret vid Karup återkom 18-19 april (Noréhn 1952). Enligt Curry-Lindahl 1959 blev en unge flygg 1952. jag finner inte denna uppgift någon annanstans.
• 1953: Paret vid Blentarp (Karup) fick två ungar och en ensam stork fanns vid Stora Harrie (Malmberg 1953). En annan uppgift säger att den sista lyckade häckningen skedde vid Karup 1951 (Ekberg & Nilsson).
• 1954: I Karup genomfördes detta år den sista häckningen i Skåne. Paret kläckte två ungar, men de dog under den regniga och kalla försommaren (Cavallin 1997).

Trots att inga ungar kommit på vingarna sedan 1953 (1951?) och att inga häckningar skett sedan 1954, sågs det fortfarande vita storkar i såväl Skåne som i resten av landet under åren som kom. Faktum är att jag bara hittar ett ”storkfritt” år i Skåne under hela 1900-talet samt hittills under 2000-talet. Det året var 1969 (Jönsson 1989). Några exempel på skånska fynd efter 1954 ges nedan:

• 1957: Två ex Ängelholm 19 maj (Vår Fågelvärld 21:52).
• 1960: Ett ex vid Yddingen 27 april (Vår Fågelvärld 21:140).
• 1960: I april började en stork bygga bo på Brunnby kyrka (Kullabygden?), men försvann när kyrkvaktmästaren hjälpte till genom att lägga upp et vagnshjul (Cavallin 1997).
• 1961: Ett ex över Lilla Hammarsnäs 16 augusti (Vår Fågelvärld 22:299).
• 1962: Ett ex sträckte ut vid Nabben 14 augusti (Vår Fågelvärld 23:75).
• 1963: Sågs vid Falsterbo 13 juli och 17 augusti (Vår Fågelvärld 24:329).
• 1964: Ett ex över Helsingborg 7 maj (Vår Fågelvärld 26:181).
• 1964: Ett ex vid Falsterbo 15 juli (Vår Fågelvärld 26:262).
• 1966: Ett ex vid Ängelholm 8 april och 8 maj (Vår Fågelvärld 28:286).
• 1968: Obs Torsjö, Lomma, Kungshult och Foteviken (Vår Fågelvärld 29:309).

Den nya tiden

Efter den sista häckningen 1954, ja faktiskt redan 1953, började tankar på inplantering att tänkas. I en text i Vår Fågelvärld 1953 berättas att: ”I Skånes Djurpark har, genom den drivande kraften Konsul Allan Könsberg, från Själland inköpt sex ettåriga storkar”. Det sägs inte vara första gången som inplanteringsförsök planerats men veterligen var detta första gången som det ledde till handling (Malmberg 1953). Fortsättningen verkar inte vara väl beskriven, men i Svensk Jakt 1960 hittar jag uppgiften att det första häckningsförsöket gjordes 1959. Ett ägg lades men försvann – ”äggsamlare eller en elak trana, ingen vet säkert vem som var den skyldige” Källan ger klimatet skulden för storkens försvinnande men kände ändå optimism inför ”de storkplaner som ledningen Skånes Djurpark umgås med. Efter en idé från Schweiz hoppas man att få de vingklippta storkarna att häcka inom parken. De ungar som eventuellt växer upp där kommer att släppas fria, och det är till dem som skånska storkvänner får sätta sitt hopp” (Holmberg 1960).

Det fanns uppenbarligen också storkar i diverse parker och i andra anläggningar och ett exempel på detta är en passus i Fåglar i Skåne 1982: ”De två rymlingarna från Eriksberg (i Blekinge), som upptäcktes i Simrishamn i december 1981, stannade februari månad ut, men deras vidare öden är oklara”. På Eriksberg fanns som mest sju storkar under åren 1974-1983 (Nilsson & Lundgren 1993).

1977 började man i Skånes Ornitologiska Förening att diskutera ”Projekt Skånestork” och tanken var att framöver starta ett uppfödningsprojekt. En reproduktion i 1000 ex av en av Ernst Norlinds storkmålningar bjöds ut för 225 kronor varav 200 skulle gå direkt till storkfonden. Skånska Jägarförbundet var initialt med i projektet (Svensson 1977).

Det första mer seriösa uppfödningsprojektet startades dock av IVL (Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning) i Aneboda i Småland (av alla ställen!). Några tjänstemän från IVL hade varit i Schweiz och då sett det schweiziska projektet med uppfödning av storkar och det slutade med att 15 storkar anlände till Aneboda 1979. Under tio års tid producerades storkungar inom detta projekt och några par flög även fritt i området. I och med detta projekt svalnade intresset för den skånska storkfonden och ”ansvaret för storkens framtid i Sverige lades på Aneboda” (Anser 22:67 & Jönsson 1989).