En morgontrött fågelskådares år

• Lars Sund
• Förlaget M, 2022
• Inbunden, 208 sidor
• Naturbutiken 265 kr

Människan har förmodligen alltid fascinerats av fåglar. Men det dröjde mycket länge innan vi fick mer kunskap om fåglarnas mångfald och andra fantastiska egenskaper. De flesta såg nog fåglarna enbart som mat. Jag skulle vilja påstå att den moderna fågelskådningen hos oss nyss har fyllt 100 år. Den startade i princip med ”mäster Erik”, Erik Rosenberg (1902–1971), som redan som 19-åring fick en uppsats om fåglar publicerad i Fauna och Flora.

Erik Rosenberg publicerade också två -böcker, Oset och Kvismaren (1934) och Uv-berget och tjäderskogen (1937), som fortfarande är mycket läsvärda. Dessutom gav han ut en fågelbok för identifiering av fåglar, Fåglar i Sverige (1953, nu med sin åttonde upplaga) som många gånger citeras i Lars Sunds senaste bok En morgontrött fågelskådares år (2022) med undertiteln Från tallbit till talltita (i formatet 215×145 mm).

Långsamt har intresset för fåglar växt. Jag har en matrikel från 1962 som visar att SOF då hade ca 4 000 medlemmar. Men jag har en känsla av att intresset har exploderat de senaste 20–25 åren. Och jag tror att litteraturen om fåglar också gjort det.

Lars Sund, född i Österbotten, bor i Uppsala och skådar mest i kommunen. Men det är ingen nackdel. Fågelatlasen (1974–1985) visade att Uppland kunde räkna in 186 häckande arter. Förklaringen till detta höga antal beror på att Uppland är ett mycket omväxlande landskap med gräns till Norrland och har stora myrar, barrskogar med skogstjärnar, hagmarker, slättsjöar och kust vid havet. Men Lars Sund visar att han kan kryssa bergand, svarthalsad dopping, stäpphök och lappuggla i kommunen. Det är imponerande men idag använder han, liksom många andra, Bird alarm och lokalt Band. Men det visar också hur många som skådar fåglar idag.

Lars Sund är en skicklig skådare och numera även fågelfotograf, och han ger mycket information om kännetecken på fåglarna han ser. Det är inte bara ”rarrisar” utan Sund berättar också i fyra små kapitel om pilfinken som han matar från höst till vår men även större hackspetten får tre kapitel. Men några av våra vanligaste fågelarter, talgoxe, koltrast, gråsparv och många andra skymtar bara förbi i texten. Det blir mer av större piplärka, brun glada, rödspov, mindre sångsvan plus några till förutom de tidigare nämnda. Men varför inte? De vanliga arterna känner alla igen men alla kan också ha glädje av de beskrivningar som finns av de sällsyntare arterna i boken.

Författaren skriver enkelt och personligt med vardagen som bakgrund. Året som han skildrar är 2020 då Covid-19 slog till med allt vad restriktioner och mindre umgänge förde med sig. Men det är inte bara fågelkunskap som Lars Sund delar med sig av. Han är en beläst författare med poesi som tydlig favoritlitteratur men även fågelhistoria.
Boken är nog inte skriven för den mer kunniga och flitiga fågelskådaren men den kan ju ge inspiration till att skriva ner sina fågelupplevelser som ett tidsdokument i 2020-talets Sverige, kanske som Lars Sund i en fågeldagbok från ett år med flitig skådning.

Två uppgifter i boken förvånar mig. Den första är att 591 arter setts i Sverige genom tiderna. Det är betydligt fler än vad jag trodde. Den andra är att Lars Sund skriver att det var blåmesar som kom på att det gick att komma åt grädden, som flyter upp ovanför mjölken då den inte är homogeniserad, genom att hacka hål på den aluminiumkapsyl som fanns på mjölkflaskorna i Storbritannien på 1920-talet. Där fanns systemet att ett mjölkbud lämnade av flaskor på trappan till de radhus som är så vanliga i landet. Det lite märkliga är att jag läste samma uppgift i Nina Burtons bok Livets tunna väggar (2020). Jag har alltid trott att det var talgoxar som började. Dessutom har jag ett minne av att jag läst en redogörelse om var det började och hur kunskapen spreds nästan i cirklar. När jag läser Smartast bland mesar av Anders Brodin (2020) skriver han talgoxar och blåmesar. Men han skriver också att talgoxar även i Sverige lärde sig konsten att komma åt grädden. Vilken art var det egentligen som var först?

Recensionen gjord för SkOFs tidskrift Anser av Hans Ryttman