Sveriges 100 vanligaste fåglar

  • Magnus Ullman
  • PUG förlag
  • Häftad (flexiband), 224 sidor
  • Naturbutiken 219 kr

 

Ansers recensioner har det senaste året behandlat flera nya böcker för mindre erfarna skådare. Här är ännu en bok för denna snabbt växande målgrupp.

 

Den välkände ornitologen, fågelfotografen och författaren Magnus Ullman kommer här med sin 14:e titel, Sveriges 100 vanligaste fåglar. Som titeln utlovar fokuserar boken på våra vanligaste fågelarter, men upplägget är okonventionellt. Arterna är nämligen ordnade efter vanlighet.

 

Boken inleds med lövsångare, som är landets talrikaste art, och fortsätter med bofink, kungsfågel, rödhake etc. Sist av de hundra kommer storskrake, stjärtmes och videsparv på delad 98:e plats. För varje art anges antal häckande par, och populationstrenden illustreras med pilar (ökande/stabil/minskande). Månadsdiagram visar när (månadsvis) och var (Götaland/Svealand/Norrland) som läsaren kan förvänta sig att hitta en viss fågel. Utbredningskartorna illustrerar inte bara utbredningen under olika årstider utan visar dessutom huvudsaklig sträckriktning och flyttrörelser med hjälp av pilar. Exempelvis är sädesärlan sydostflyttare medan gulärla är sydvästflyttare. Med hjälp av denna information kan läsaren förstå varför man i september ser fler gulärlor i Falsterbo än på Ottenby, men fler sädesärlor på Ottenby än i Falsterbo. Efter en genombläddring av boken framgår det att majoriteten av våra flyttfåglar är sydvästflyttare snarare än sydostflyttare. Med hjälp av enkel grafik illustrerar Ullman fåglarnas förekomst, population, populationstrender och flyttningsstrategi på enkla sätt. Det känns som fräscha, pedagogiska grepp i fågelbokssammanhang.

 

Varje art presenteras med rubrikerna: Familj (t.ex. ”Hackspettar. De sitter lodrätt på en stam stödd på stjärten”), Svår/Lätt (om arten är lätt att känna igen), Hona/Hane (om de har olika dräkter), Ung/Gammal (om de har olika dräkter), Kännetecken (storlek och nyckelkaraktärer), Risk för förväxling (vilka arter den liknar/artbestämningsdilemman), Sång, Lockläte, Biotop och Vanor. Texterna är genomgående mycket bra och välskrivna. Artbeskrivningarna är illustrerade med Ullmans egna fågelbilder, ofta tre bilder på olika dräkter samt en flyktbild per art. Han är en mycket skicklig fågelfotograf, och hans bildarkiv räcker mer än väl till att illustrera en fågelbok, vilket är imponerande. Efter de 100 vanligaste arterna följer en lista över övriga svenska häckfåglar på plats 101–254 med population och populationstrend för varje art.

 

I och med det nya greppet med att fokusera på population och flyttningsvägar så får läsaren en del aha-upplevelser. Några exempel är att järpe är en mer talrik häckfågel än t.ex. gråtrut, tofsvipa och grågås, att vi har fler par häckande nordsångare än t.ex. ängshök, och fler par häckande vinterhämpling än t.ex. kungsfiskare och svarttärna. Jag läser att 70 miljoner par fåglar häckar i Sverige. Hela två tredjedelar av Sveriges hundra vanligaste fåglar har populationer på mer än hundratusen par, och drygt ett dussin arter på mer än en miljon par. Jag skulle kunna hitta samma information i Fåglarna i Sverige, men det är en så mycket större bok av lexikonkaraktär som sällan lämnar bokhyllan. Ullman har gjort populationsdata för landets häckfåglar lättillgängliga i sin nya, nätta bok i formatet 140 x 188 mm.

 

Snarlika arter som löv-, gran- och grönsångare presenteras inte intill varandra i boken. Jag misstänker därför att mindre erfarna skådare kan komma att kämpa med att bestämma en sångare som hoppar i grenverket om de bara har denna fågelbok till hands. Rent statistiskt så bör sångaren vara en lövsångare (1:a plats) eftersom det är landets vanligaste sångare. Det står i texten om lövsångare att den är svår att skilja från gransångare (26:e plats). I texten om gransångare står det att den är svår att skilja från lövsångare. En titt i månadsdiagrammet behövs också. Ses sångaren i mars så är det inte en lövsångare, men kan vara en gransångare. Det här är en smart utgångspunkt som faktiskt saknas i många fälthandböcker: Vilken art är mest rimlig? Men läsaren får ingen hint om att jämföra med exempelvis grönsångare (57:e plats) eller trädgårdssångare (12:e plats), som också är ganska vanliga sångare och som bör vara med i bestämningsprocessen.

 

Boken är lättbegriplig för nybörjarskådaren och täcker in mer än 98 % av alla landets häckfåglar sett till antal par. Den kommer att vara intressant för många att läsa och bläddra i hemma. Dessutom inbjuder det nätta formatet och det tåliga omslaget till att ta med den ut i fält. Men överväg då att komplettera den med en klassisk fälthandbok för att få överblick över snarlika arter.

 

Recensionen gjord för SkOFs tidskrift Anser av Mikael Arinder