Rödspov

Det finns fyra underarter och vår egen (limosa) häckar i Väst- och Centraleuropa österut till Centralasien. Sverige och Danmark utgör nordgränsen. En annan underart (islandica), som årligen gästar oss, häckar på Island, Färöarna, Shetland och Lofoten i Norge. Övriga underarter står att finna längre österut i Asien.

Förekomst i Sverige

Artens historia i vårt område är svårutredd. Det kan ha funnits passande miljöer under Senglacial tid, men troligare är att den etablerade sig under Subboreal tid, cirka 3000 före 0. Det äldsta benfyndet i Sverige är också från denna tidsperiod; Kämpinge i Skåne cirka 1200 före 0. Benfynd från Öland daterade till 400-700 samt 1000-1300 efter 0 tyder på lång historia på ön (Ericson & Tyrberg 2004). För Danmarks del anses invandring före 1300 efter 0 vara osannolik (Løppenthin 1967).

Den första nedtecknade förekomsten är från Linnés penna och berättar att arten var känd i Sverige före 1746 (Linné 1746). En annan tidig notering är från Gotland och 1824. Där och då lär C.J. Sundevall och A.S. Bruzelius ha skjutit vardera ett ex vid Hamra (Noréhn 1984).

De första häckningarna i Sverige konstaterades på Gotland 1835 och på Öland 1856 (Tjernberg & Svensson 2007). Beträffande Gotland så skrev Nilsson (1858) att: ”Hon förekommer och häckar på Gotland, men avtager där i mängd genom den pågående myrodlingen”. För båda öarna och 1865 hette det: ”Häckar på sanka ängar och kärr sparsamt spridd öfver största delen af Öland. Redan 1852 fann jag henne der flerstädes och 1865 såg jag henne spridd till trakter, der hon förut icke fanns. På Gotland aftager hon deremot i mängd” (Westerlund 1867). Skjutna fåglar nämns också från Stensö i Kalmar län 1867, vid sjön Roxen i Östergötland 1867 och vid Jönköping under hösten 1885 (Carlsson 1894).

Från mitten av 1800-talet finns uppgifter om att arten var så allmän på Öland att deras ägg användes till pannkakor och svinmat! (Svensson & Tjernberg 1999).

Så hoppar vi till början av 1900-talet och en dyster rapport: ”I Sverige var rödspoven ännu på 1860-talet allmän på Öland och häckade även flerstädes på Gotland. På sista åren har han försvunnit från Gotland och även på Öland synas hans dagar vara räknade, emedan hans lämpligaste lokaler blivit uppodlade. Ännu 1906 funnos ett tiotal par kvar (Fauna & Flora 1915/56). År 1907 lära endast några få par ha häckat i träsken norr och nordväst om Borgholm. B. Berg (1916) uppger, att ännu 1915 kanske 50-60 par skulle häckat på norra Öland. Åren 1915 och 1916 sågos flera fåglar på Gotland, säkerligen dock endast på tillfälligare besök” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

En återkomst till Gotland skedde 1933 då häckande par fanns på Lina myr (Bollvik 1933) medan det för Ölands del verkar som att arten funnits kvar hela tiden, om än med få par (Rendahl 1949). Se också år 1909 i stycket om jakt. Vid denna tid häckade arten även i Skåne (första gången 1922) – se stycket om Skåne för detaljer.

En lägesrapport från omkring 1960 lyder: ”I Sverige är den en sällsynt fågel. Häckar med kanske inalles 100 par i Skåne, Halland, på Öland och Gotland samt i Östergötland. Den har häckat även i Närke. Förr fanns den endast i agmyrarna på Öland och Gotland, men nu är dess främsta biotoper sankängar i Skåne och Halland (Rudebeck 1962).

I SOFs förteckning från 1970 hette det: ”Häckar i Skåne (Vombsjön, Hammarsjöområdet, på Håslövs ängar 35 par 1962, Araslövssjön, Egesideområdet), i Halland (Getterön sedan 1951, Båtfjorden, Värö sedan 1954, möjligen Påarp 1963), Öland, Gotland, i Västergötland (mer eller mindre regelbundet sedan 1961), Östergötland (Roxen sedan 1954), Närke (Kvismaren mer eller mindre regelbundet sedan 1953). Det svenska beståndet uppskattades till 150-175 par.

Populationen i Sverige bedömdes 2008 uppgå till 75 par fördelade på Öland 40, Skåne 20, Gotland 10 samt två i vardera Halland och Östergötland (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 110 par 2021. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som ökande (Wirdheim & Green 2023). Antalet par som nämndes i Fågelåret 2021 var Öland 80, Skåne 7-8, Gotland 2-8, Östergötland 1-5 samt Närke med ett möjligt par. På Artportalen redovisas häckningar i Östergötland 2023.

Senaste kända eller misstänkta häckningar i övriga landskap är: Halland med ett par som parade sig 2016, Blekinge med en mycket trolig häckning 2014 – i så fall den första någonsin!,Västergötland med lyckad häckning 1997 och spelande fåglar 2014 samt Närke och Sörmland med par som parande sig 2012 (Fågelåret resp. år). För övriga landskap med uppgifter om häckningar handlar det om tillfälliga troliga eller säkra sådana – tabell 1.

Isländska rödspovar, underarten islandica

Denna underart har sannolikt besökt Sverige under flyttningarna under lång tid. Men det dröjde innan den uppmärksammades av skådarkollektivet och den första godkända observationen gjordes på Getterön i Halland så pass sent som 31 maj 1987 (Vår Fågelvärld 48:8:453). Därefter har underarten noterats i samtliga landskap utom Härjedalen – se tabell 1. Antalet rapporter om sedda individer har också ökat markant och nådde en extrem nivå 2021 då hela 517 ex rapporterades. I figur 1 visas utvecklingen och för 2021 har stapeln fixerats vid 200 för att göra diagrammet överskådligt.

Det ökande antalet fåglar under senare år tros också kunna ha med en allmän beståndsökning att göra. I Fåglar i Skåne 2022 berättas att underarten har ökat kraftigt på Island, troligen beroende på klimatrelaterade orsaker.

Tabell 1: Kända och troliga förstafynd av rödspov (kan inte svära på att alla årtal är korrekta) och första häckningar i de olika landskapen, samt första fynd av underarten islandica. Referens AP = Artportalen, CL = Curry-Lindahl 1960 och T&S = Tjernberg & Svensson 2007.

Figur 1: Rapporterade isländska rödspovar i Sverige 1990-2022. Stapeln för 2021 gäller för hela 517 individer (Fågelåret 1992-2022).

Förekomst i Skåne

De första daterade uppgifterna om förekomster i Skåne är tidstypiska och handlar om skjutna fåglar. Vid Skånes sydkust sköts fåglar 21 juli samt 10 och 19 augusti 1840. En annan sköts vid Kristianstad 1866 (Carlsson 1894). Från sydvästra Skåne och 1887 nämns: ”Mycket sällsynt om hösten” (Thott 1892).

De första häckningarna i Skåne upptäcktes av ”studeranden” Erik Rosenberg 1922. Platsen var Vombs ängar och där fann Erik arten häckande i maj. Den 8 juni sågs sex par samt ungar (Lönnberg 1922).

I Kristianstadstrakten sågs ett exemplar våren 1924 och det nämns som sannolikt att de tre paren som sågs 1928 var häckande fåglar (Ekberg & Nilsson).

I det följande beskriver jag utvecklingen i de områden som hyst häckande rödspovar under 1900-2000-talen.

Nordöstra Skåne

Kristianstadsområdet har länge varit artens huvudfäste i Skåne sedan de första troliga häckningarna 1928 och det finns många inventeringar att luta sig emot. Antal häckande par under de år då heltäckande inventeringar gjorts ses i figur 2. Uppgifterna i figuren och i följande text är hämtade från Cronert & Lindblad 2022. I andra redovisningar ges delvis andra numerära besked, men figuren visar utvecklingen i stort.

Under 1940-talet ökade antalet fåglar i nordost och 1949 häckade 25 par enbart på Håslövs ängar, ett antal som sjönk 1950-1951, förmodligen på grund av ängarnas delvisa upplöjning. Cirka tolv par häckade på Håslövs ängar 1950 och det var alltså mindre än föregående år (Skånes natur 1951:87).

Därefter fortsatte ökningen i Helgeåsystemet under 1950- och 1960-talen och en inventering 1968 visade på 94 häckande par – det högsta hittills. Därefter minskade antalet par fram till att de omfattande restaureringsarbeten påbörjades i början av 1990-talet. Vid inventeringen 1976 fanns 65 par och under de sista åren på 1980-talet var antalet nere i 37-38 par. Efter att restaureringsarbetena påbörjades ökade rödspoven och kulminerade med 65 par 1997. Därefter minskade arten igen. Om restaureringsarbetena är mycket skrivet och jag hänvisar till texter skrivna av Cronert, Lindblad och Ottvall för djupare studier – se referenslistan.

Det skall också nämnas att rödspoven häckat på ängsmarkerna vid Trolle-Ljungby mosse. Det finns begränsade uppgifter härifrån, men i samband med den heltäckande inventeringen 1976 noterades inte mindre än nio häckande par här. Rödspoven har därefter rapporterats från lokalen med indikationer om häckning fram till början av 2000-talet (Artportalen).

Som synes har beståndet minskat oroväckande under senare år och därtill har häckningsframgångarna varit usla under samma period. Orsaker till detta är bl.a. torka under häckningssäsongen, sommaröversvämningar och predation. Under säsongerna 2021-2023 tros inga ungar ha blivit flygga. En absolut botten antogs ha nåtts 2016 då endast tre par kunde bekräftas som häckande (Cronert & Lindblad 2022). Men 2023 skulle bli än sämre. Då bedömdes att inget av de 4-5 par som fanns på plats genomförde några häckningar (Cronert i Anser 2023:4:44).

Under de båda atlasinventeringarna 1974-1984 samt 2003-2009 noterades rödspovar i 37 resp. elva rutor och i figurerna 3 & 4 framgår det tydligt hur arten tappat mark i Skåne.

Figur 2: Häckande par rödspov i nordöstra Skåne (ur Cronert & Lindblad 2022).

Vombs ängar med omgivningar

Efter att det första häckningsfyndet i Skåne gjordes på Vombs ängar 1922 (se Sverige ovan) skrevs följande 1931: ”På Våmbs ängar har den nu häckat i nio år, och i närvarande stund finns här hälften av det tiotal par, som ha sitt tillhåll i vår sydligaste provins” (Swanberg 1931). Gustaf Rudebeck noterade sex ex, troligen tre par, på Vombs ängar 28 april 1940 (Gustafs dagbok) och i en text från 1947 behandlades det som skulle bli ett tillfälligt uppehåll: ”Vombs ängar: Mot tidigare normalt omkring fem par iakttogs sommaren 1946 endast ett. 1947 har mig veterligen ingen rödspov setts på denna plats” (Wingstrand i Hanström & CL 1947). Därefter dröjde det till början av 1950-talet innan arten återigen noterades som häckfågel vid Vomb. I Sven Mattiassons privata dagbok nämns några observationer från 1952 varav en från 10 juni berättar om två ex plus en nästan flygg unge. Sven nämner även ett spelande ex 11 april och två ex 17 maj 1955, samt flera obsar 1956.

Rödspoven häckade alltså i området årligen fram till åtminstone 1946 och återigen från början av 1950-talet till in på 1980-talet. Gustaf Rudebeck nämnde i sina dagböcker även flera obsar åren 1968, 1970 och 1972. Den senare berättar om en rödspov som attackerade en kråka 20 juni! Arten lär ha funnits kvar i området in på 1980-talet (Ekberg & Nilsson). I Fåglar i Skåne1981 nämns två häckande par men i samma skrift från 1983 anges den som troligen utgången. Det finns dock rapporter om möjliga häckningar 2000, 2001, 2003, 2006, 2013, 2015 och 2018, men troligen ledde inte några av dessa till regelrätta häckningar. I synnerhet inte till några lyckade sådana (Fåglar i Skåne resp. år).

På näraliggande Sandby mosse rapporterades en trolig häckning 1989 (Fåglar i Skåne 1989) och från både Silvåkrakärret och Krankesjön finns flera rapporter om spelande eller uppehållande sig fåglar. Jag har också en muntlig uppgift från Anders Åkesson om en häckning på Gullåkra mosse i Staffanstorp där kläckta ungar sågs 1976. Året efter fanns bara en spov på plats.

Trelleborgs kommun

Häckningar, eller försök därtill ska ha skett på Beddinge ängar ”sedan åtminstone 1983” (Ekberg & Nilsson 1994). När denna population etablerades vet jag inte men det finns uppgifter om två troliga häckningar 1991, om två påbörjade häckningar 1994, en påbörjad häckning 1996, ett par 1997, en häckning 1998, ett par 1999 och ett revirhävdande par 2001 (Fåglar i Skåne resp. år). Från näraliggande Sote mosse finns uppgifter om en avbruten häckning 1993 och om ett par som lade ägg 1994 (Fåglar i Skåne 1993 & 1994).

Vellinge kommun

Detta område har i alla tider varit en udda plats för arten och de häckningar som konstaterats bör ha varit tillfälliga:

• 1936: Tillfällig häckning vid Foteviken (Norehn 1941).
• 1951: Ett par häckade i Foteviken (Mathiasson 1978).
• 1971: 1-2 par häckade i Foteviken (Mathiasson 1978).
• 1973: Två par häckade i Foteviken (Mathiasson 1978).
• 1996: Ett par på Lilla Hammarsnäs som ”eventuellt häckade” (Fåglar i Skåne 1996).

Karups ängar och Ilstorpsområdet

I en bok utgiven 1947 skrevs: ”Måhända icke årlig häckfågel” (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947). Historiska uppgifter från detta område är fåtaliga men arten var förmodligen en regelbunden, om än fåtalig. häckfågel under många år. I Gustaf Rudebecks dagböcker finns följande observationer:

• 1969: 2 ex Kumlatofta 20 april 1969 (GR dagbok).
• 1970: 2 ex Ilstorp-Everlöv 14 juni 1970 (GR dagbok).
• 1971: 2 ex Karup 6 juni (GR dagbok).

På Artportalen finns rapporter från området under de flesta av åren mellan 1971 och början av 2000-talet och en specifik uppgift berättar om tre par 1984 (Fåglar i Skåne 1984). Under 2000-talet kunde det gå år emellan obsarna och förutom en enstaka obs 2019 var 2015 det sista året med flera obsar. En kommentar på Artportalen berättar att arten senast häckade i området 1996.

Nordvästra Skåne

Rödspoven började häcka utmed Görslövsån i mitten av 1960-talet och vid Farhult häckade den 1967, 1968 och möjligen 1969. Vid Görslövsån fanns den kvar till 1979, med som mest 4-5 par. Häckade även vid Danhult 1977 och vid Starby 1980 (Jönsson 1990). Därefter finns bara uppgifter om varnande fåglar vid Rönnen 1988 och 1989 (Artportalen).

Isländska rödspovar, underarten islandica

Denna underart har sannolikt besökt Skåne under flyttningarna under lång tid. Men det dröjde innan den uppmärksammades av skådarkollektivet och innan säkra dräktkaraktärer kunde identifieras. Den första godkända observationen i Skåne gjordes i Foteviken 18 juni 1990 (Fåglar i Skåne 1990). Uppgifter om underartens förekomster i Skåne efter 1990 är svåra att följa, men det handlar om ett fåtal per år (ibland inga) fram till början av 2000-talet. För 2005 nämns 15 individer, för 2010 en och för 2012 noll fåglar, medan det för 2013 nämns 18 och för 2014 hela 31 individer. Precis som i övriga Sverige sågs väldigt många ”islänningar” 2021 och för Skånes del uppskattades antalet till omkring 100 fåglar (Fåglar i Skåne resp. år).

Figur 3. Resultatet av den första atlasinventeringen av rödspov 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 4. Resultatet av den andra atlasinventeringen av rödspov 2003-2009.