Backsvala

Backsvalan har en i princip cirkumpolär utbredning. Den förekommer i hela Europa och mellan ungefär samma breddgrader klotet runt.

 

Förhistoria

Artens tidiga historia är dåligt känd. Möjligen kan den ha funnits i vårt område från skiftet Senglacial och Preborial tid, cirka 9000 före 0, men det kan också handla om kolonisering så pass sent som under det senaste årtusendet. Några benfynd finns inte (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Förekomst i Sverige

Det första belägget för arten i Sverige är från 1524 då den sades ”vara känd i Sverige före detta år” (Olaus Magnus 1555). Ett mer konkret besked får vi från ön Ven i Skåne 1589 då Tycho Brahe nämner den under datum 15 april (Norlind 1927). För slutet av 1800-talet beskrivs förekomsten så här: ”I Skandinavien är hon spridd öfver hela halfön, där lämpliga lokaler finnas. På fjällen går hon upp, så långt som passande boplatser finnas. I Danmark finnes hon spridd. Hon synes tilltaga eller åtminstone ej aftaga i antal norrut. På Gotland saknas hon” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). För Gotlands del kan nämnas att den första kända häckningen ägde rum på Lojstahed 1959 då tre par häckade (rapport i Vår fågelvärld 32:75).

 

Under den svenska atlasinventeringen 1974-1984 påvisades förekomst från sydligaste till nordligaste Sverige, men med glesare förekomst desto längre norrut vi kommer. I text anges att arten minskat kraftigt från mitten av 1960-talet, framförallt i södra Sverige. Beståndet uppskattades 1999 till 100-200 000 par, men det anges också att uppgiften är mycket osäker (Svensson m.fl. 1999).

 

Backsvalan har inventerats i Sverige vid två tillfällen – 2003 samt 2020-21. Inventeringen 2003 påvisade 62 000-74 000 par i Sverige (Bengtsson 2004). Den senaste inventeringen är i skrivande stund inte redovisad.

 

I bokverket Fåglarna i Sverige – antal och förekomst från 2012 anges populationen i Sverige till 56 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Men det går inte bra för backsvalan och 2018 bedömde Svensk Fågeltaxering att den svenska populationen bara uppgick till 26 000 par. Trenden angavs till minskande under ett 20-årsperspektiv och osäker ur ett 10-års (Wirdheim & Green 2022).

 

Svensk Fågeltaxering beskriver arten som följer 2020: ”Backsvalan har i princip minskat kontinuerligt i Sverige de senaste 45 åren, även om kurvan möjligen börjat plana ut de senaste åren” (Green m.fl. 2020).

 

Förekomst i Skåne

Som tidigare nämnt är backsvalan alltså noterad på ön Ven den 15 april 1524 (Norlind 1927). Nästa bekräftelse på förekomst kommer från Gärsnäs 1749 varifrån den nämns som häckande (Linné 1751).

 

Från början av 1800-talet beskrivs arten som allmän i jordbrinkar, i sandiga stränder vid åar, sandgropar, lergravar, jordvallar, och i höga stenbroar (Nilsson 1858). Från sydvästra Skåne och 1887 sägs backsvalan ha varit talrik med ”stora kolonier i nästan varje märgelgrav eller sandtag” (Thott 1892).

 

Under den första skånska atlasinventeringen 1974-1984 (se figur 1) påvisades förekomst i 260 av totalt 506 rutor och populationen bedömdes bestå av 10 000-15 000 par (Bengtsson & Green 2013).

En inventering av framförallt diverse täkter, totalt 160 lokaler i Skåne 1994 påvisade häckning i 117 och totalt 8869 par. Det antogs att antalet häckande par i landskapet uppgick till 10 000-15 000 par (Bengtsson 1995).

 

Riksinventeringen i Sverige 2003 visade på 9 000 par i Skåne (Bengtsson 2004).

 

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (se figur 2) påvisade förekomst i 172 av totalt 517 rutor och trenden bedömdes som minskande (Bengtsson & Green 2013).

 

År 2008 uppskattades den skånska populationen till 7000-11 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

En inventering i Skåne 2017 resulterade i blott 4241 häckande par (Bengtsson 2017). Sannolikt missades en del kustnära lokaler, inte minst på ön Ven (Legnell 2022).

 

Under åren 2020-2021 genomfördes en ny riksinventering och för Skånes del resulterade denna i resulterade denna i 5 289 bohål vilket enligt tidigare beräkningssätt bör vara lika med 3 703 häckande par (Legnell 2022).

 

Figur 1. Atlas 1

 

 

Figur 2. Atlas 2

 

Fenologi Skåne – tidigast/senast

Vår:     25 mars 2014 – Krankesjön.

Höst:    19 november 2020 – Vegeåns mynning, Utvälinge.

 

Förekomst i Danmark (Digesvale)

Häckfågel i Danmark med 20 000-40 000 par i slutet av 1980-talet (Malling Olsen 1992).

Status i Danmark 2011: 11 000 par och negativ trend (Dof.dk 2015).

 

Från 2017 hämtar vi följande: Enligt DOFs punktinventeringar har backsvalan minskat med 90 % i Danmark under de senaste 40 åren. Resultat från den pågående men för backsvalans del avslutade tredje atlasinventeringen tyder också på att utbredningen (förekomst i atlasrutor) har halverats sedan atlasinventeringen på 1970-talet. Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för backsvalans del en minskning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en stark minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Orsakerna till minskningen anses vara klimatrelaterade, dels i övervintringsområdet i Afrika (torka) och dels i häckningsområdet (extremväder och minskande insektstillgång). Bruket av pesticider samt minskande bosättningsmöjligheter anses också spela roll när det gäller backsvalans tillbakagång (www.DOF.dk september 2017).

År 2020 uppskattades det häckande beståndet till 9 200 par (Christensen m.fl. 2022).

 

Maxålder

Sveriges och Europas äldsta backsvala blev 10 år och en månad (RCs hemsida).

 

Rödlistning i Sverige

• Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
• Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2015: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

Rödlistning i Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades backsvalan som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 15 900 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen nära hotad (NT).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
• Aronsson, N. 2014. Ge backsvalorna en rekorderlig bostad. VF 73:5:23. Betongblock.
• Bauer, C-A. & Bengtsson, K. 2015. Hjälp backsvalan – skapa en häckningsbrant! A 54:4:17-20.
• Bengtsson, K. 1995. Backsvalan i Skåne 1994. A 34:1-6.
• Bengtsson, K. & Olsson, R. 2002. Spillepengs backsvalor – studier vid en nyskapad skånsk koloni. OS 12:75-82.
• Bengtsson, K. 2004. Backsvalan i Sverige, resultat av riksinventeringen 2003. Fågelåret 2003. SOF.
• Bengtsson, K. 2004. Backsvalan – en trängd fågel. Resultat av riksinventeringen 2003. VF 63:7:22-24.
• Bengtsson, K. 2004. Backsvalan i Skåne 2003. A 43:19-23.
• Bengtsson, K. 2006. Backsvalan på Spillepeng 2006. A 45:147-149. 440 par.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. 2017. Backsvalan i Skåne 2017. A 56:4:18-25.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bentz, P-G. 2012. Annorlunda val av boplats. A 51:3:44. I dräneringsrör.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Green, M. m.fl. 2020. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2020. Lund.
• Johnsson, T. 2017. Häckande backsvalor i Hässleholms kommun 2017. Natur i Göinge 48:3-7.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Legnell, B. 2017. Backsvalor på fallrepet. FoF112:4:10-21. Gediget om Stockholmstrakten.
• Legnell, B. 2022.
• Lind, B.B. m.fl. 2002. Sediment type and breeding strategy of the Bank Swallow Riparia riparia in western Sweden. OS 12:157-163.
• Linné, C v. 1751. Skånska Resa på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad år 1749. Stockholm.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Norlind, W. 1927. Zoologiskt i Tycho Brahes Meteorologiska dagbok. FoF 22:95.
• Olaus Magnus. 1555. Historia de Gentibus Septentrionalibus, 19:e boken.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Svensson, S. 1969. Häckningsbiologiska studier i en koloni av backsvala vid Ammarnäs 1968. VF 28:236-240.
• Svensson, S. m.fl. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2022