Foto: Mikael Arinder

Dalripa

”För herrejägaren är hon en brunspräcklig, vitvingad höna, som trycker för fågelhunden, för stadsbon en snövit företeelse, som tilltufsad av snaran och prydd med landsfiskalens lackstämpel hänger i viltboden, för fågelvännen mestadels en vit, rödhalsad fågel, som flyger upp och slår till ett djävulskt skratt bland björkarna vid jokken (Rosenberg 1953).

 

Dalripan har en vid nordlig utbredning i Europa, Asien och Nordamerika.

 

Förekomst i Sverige

Förhistoria: Dalripan fanns med säkerhet i både Sverige och Danmark redan under Senglacial tid, för mer än 12 000 år sedan. Det äldsta fyndet är också från denna tid: Genarp i Skåne. För Danmarks del tros den ha klarat sig fram till Preborial tid, cirka 9400 före 0, knappast längre (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

 

Den första nedtecknade uppgiften om förekomst i Sverige är från 1673 (Schefferus 1673). Från 1800-talet nämns att arten häckade ner till Värmland och hade skjutits eller setts i norra Bohuslän, Uppland och Södermanland (Nilsson 1858). En annan källa från 1875 berättar att den häckade i Örebro läns nordligaste delar och att arten spritt sig under senare år (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 13:221).

 

Försök har gjorts med utplanteringar och 1932 skänktes 22 ripor, sannolikt dalripor, från Finland och planterades ut på Gotland. Ungkullar observerades så sent som 1945 (Melin 1946). 1949 skrev SOF att arten häckade allmänt-sparsamt från Värmland, Västmanland och Gästrikland till norra Lappland och att fynd gjorts i Göteborg, Bohuslän, Sörmland och Uppland. Det nämns också att inplanteringsförsök gjorts i Halland, Dalsland, Närke och Gotland. Fynd i samband med utplanteringar hade även gjorts i Småland och Västergötland (SOF 1949). På Gotland gjordes det senaste fyndet 1954 (SOF 1957).

 

Population i Sverige beräknades till 190 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Dalripan fluktuerar starkt i antal mellan olika år och mellan olika områden men i ett längre perspektiv verkar beståndet vara tämligen stabilt. Sydgränsen för arten angavs 1999 till norra Värmland, centrala Dalarna, västra Hälsingland och östra Medelpad. (Svensson & Tjernberg 1999).

 

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 190 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Danmark

Arten finns registrerad men bara som kategori E-art. Jag har inga detaljer.

 

Jakt, skydd och attityder

  • 1808: Ingick i ”Lilla jakten” (snöripa) enligt 1808 års jaktstadga och var fridlyst 16 mars – 1 aug (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 62:129).
  • 1858: ”Ripan skjutes sällan och fångas aldrig under sommartiden, emedan hon då ej, genom lång transport, kan avyttras till städerna, och nordbon själv anser henne till föda oduglig under de årstider, då hon har spräcklig färg. Någon gång skjutes hon dock”. Därefter redogörs för vår- och sommarskytte samt snarfångst ”En enda fågelhandlare i de norra provinserna kan, under en fågelrik vinter, uppköpa och avsätta 40 à 50 000 stycken” (Nilsson 1858).
  • 1864: Fredad 16 mar-10 aug, enligt ny jaktstadga (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 2:206-213).
  • 1913: Fredad 1 mars-20 aug (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 50:338-339).
  • 1938: Jakttid som längst 21 aug-28 feb enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 76:218).
  • 1954: Helårsfredad utom i Norrbottens-, Västerbottens-, Jämtlands- och Kopparbergs län (Svensk Jakt 92:251).
  • 1974: Jakt som längst 25 aug-28 feb (Jakttabell 1974).
  • 1990: Jakt som längst 25 aug-28 feb (Jakttabell 1990).
  • 1992: Jakt som längst 25 aug-15 mars (Jakttabell 1992).
  • 1993: Riksdagen fattade beslut om s.k. fri fjälljakt på småvilt (Holmberg & Falkdalen 1996).
  • 2006: Jakt som längst 25 aug-15 mars (Jakttabell 2006).
  • 2014: Jakt som längst 25 aug-15 mars (Jakttabell 2014).
  • 2017: Jakt som längst 25 aug-15 mars (Jakttabell 2017).
  • 2021: Jakttid i Dalarna, Jämtland, Väster- och Norrbotten 25 aug – 15 februari (SFS2021-334). Dock backade regeringen i ett tilläggsbeslut den 17 juni. Jakttiden förlängdes med en månad i några län och allt var ungefär som förr igen.

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades dalripan som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 3 230 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen sårbar (VU).

 

Maxålder 

Den äldsta kända är märkt i Finland och blev 8 år och 7 månader gammal (se RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Barth, J.B. 1869. Dalripan. SJFT 7:4-20 och 70-84.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Holmberg, T. & Falkdalen, U. 1996. Jaktfalken och ripjakten. VF 1996:1:19-23.
  • Holmström, C T m.fl. 1947. Våra Fåglar i Norden. Stockholm.
  • Höglund, N.H. 1960. Dalripans föryngring 1960. SJ 98:422-423. (Uppgifter för 1957-1960 varav 1960 var mkt dåligt).
  • Höglund, N. 1962. Dalripans föryngring 1961 och 1962. SJ 100:544-546.
  • Höglund, N.H. 1981. Om dalripans vinterekologi. FoF 76:1-12.
  • Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
  • Melin, R. 1946. Riporna leva kvar på Gotland. SJ 84:156-157.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • Schefferus, J. 1673. Lapponia. Frankfurt am Main.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1957. Förteckning över Sveriges fåglar. 4:e upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31. Stockholm.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i juli 2022.