Svarthalsad dopping

Arten spred sig från Centralasien mot nordväst genom Ryssland och Ukraina, och invandrade till Västeuropa i början av 1870-talet. Häckar idag fläckvis i Västeuropa från Brittiska öarna österut mot det ursprungliga häckningsområdet (Christensen m.fl. 2022).

Förekomst i Sverige

Det finns inga fynd som styrker tidig förekomst av arten i Sverige eller Danmark (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Det första kända fyndet i landet handlar om en skjuten individ vid Leonardsberg, nära Norrköping 5 maj 1840 (KVAÖ 1850:291-292). Nästa fynd gjordes överraskande nog i Lappland, närmare bestämt vid Lycksele 5 oktober 1842! Fågeln anges som en död ungfågel i Fågelåret 1997 och som en skjuten hane på Artportalen. Sven Nilsson (1858) skrev ”Lär endast förekomma i södra och östra trakterna av Sverige, och även här synes han vara mycket sällsynt”.

Nästa fynd under 1800-talet handlar om en fågel som sköts utanför Malmö hamn den 7 februari 1868 (Carlsson 1894). Därefter följde två hannar som sköts vid Arkö, Östergötland 10-11 maj 1879 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 17:83). För samma år (1879) och dessutom samma datum (11 maj) finns det även en uppgift om ett ex i Kalmarsund (Curry-Lindahl 1959).

Under 1900-talet dröjde det till 1919 innan ytterligare fynd gjordes (Blekinge, Skåne och Västergötland). Fyndet i Blekinge är intressant och har beskrivits så här: ”Den svarthalsade doppingen har under sistlidne maj månad iakttagits i Karlskronas skärgård i ett så stort individantal, att det synes vara anledning misstänka, att den förekommer som häckfågel i trakten. Det första fyndet gjordes vid sydvästra kusten af den halfö, på hvilket godset Tromtö är beläget, 6 a 7 km. från Karlskrona västerut. Den 2 maj nedlades där icke mindre än tre fåglar, som, enligt hvad den lycklige skytten berättat mig, tillhörde en flock på nio stycken (G W F Carlson i Fauna & Flora 14:238-239).

Det första häckningsfyndet gjordes i skånska Krankesjön 1927 där ett 40-tal par upptäcktes (Bergengren 1927). Mer om denna koloni och andra skånska häckningar under rubrik Förekomst i Skåne. Artens spridning som häckfågel gick via Öland och Östergötland 1933, Närke 1953, Västergötland 1957 Småland och Sörmland 1969, Uppland 1978 samt Västmanland 2015 (tabell 1).

Efterhand blev Hornborgasjön artens huvudfäste i landet och toppsiffran på 146 häckande par (bon) nåddes 2006 (Fågelåret 2006). 2020 häckade arten med 92 par i Västergötland, i Skåne med tre par på en lokal och i Östergötland med ett par (Fågelåret 2020).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 100 par 2020. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som ökande (Wirdheim & Green 2022).

Tabell 1: För mig kända debutår för förekomst och häckningar. De förkortade källorna är: C.L. = Curry Lindahl, FÅ = Fågelåret, VF = Vår Fågelvärld.

Förekomst i Skåne

Den första kända individen är en fågel som sköts utanför Malmö hamn den 7 februari 1868 (Carlsson 1894) och enligt Rosenius sågs en individ vid Eriksflo, Vitaby i juni 1919 (Curry-Lindahl 1959).

Krankesjön

De första häckande paren i Sverige upptäcktes i Krankesjön 1927 (Bergengren 1927). Upptäckten gjordes tillsammans med Per Olof Swanberg den 27 april (Swanberg 1931). Kolonin bestod av hela 40 par och det är nog rimligt att misstänka att häckande par funnits även några år tidigare. Tre år senare, 1930, räknades hela 96 aktiva bon i sjön (Noréhn 1930) och 1931 noterades minst 300 äldre fåglar under en räkning i maj (Noréhn 1932).

De svarthalsade lockade också personer med annat än observationer i åtanke – nämligen äggsamlare. Jag vet inte hur många kullar som togs men har ett foto på ett kartotekskort från Krankesjön 1930, se figur 1 (anonym samlare). 

Figur 1: Kartotekskort över insamlad äggkull i Krankesjön 1930.

Tyvärr följdes inte kolonin upp under åren som följde men 1936 har Gustaf Rudebeck noterat ”Svarthalsad med ungar” i sin dagbok den 14 juni. Gustaf har också noterat minst tre par sedda i sjön 28 april 1940. Under slutet av 1930-talet försvann den stora skrattmåskolonin på grund av mänsklig förföljelse och därmed försvann också de svarthalsade, åtminstone minskade de dramatiskt (Curry Lindahl 1959). Gustaf Rudebeck skrev så här i sin dagbok: ”Minst tre par sågs i Krankesjön 28 april 1940. Hoppas att skrattmåsen ska etablera sig (och få vara ifred)” (Gustaf Rudebeck i pers. dagbok). 1943 rapporterades det ha funnits ”Ett 20-tal individer i Krankesjön, följande två år enstaka par” (Wingstrand i Hanström & CL 1947) och från 1945 nämns ett par i Krankesjön 13 maj i en exkursionsrapport i Vår Fågelvärld (4:147). 1946 skall arten så ha varit försvunnen från sjön. Dock nämns ett exemplar 1947 (Wingstrand i Hanström & CL 1947).

Nästa uppgift från Krankesjön är från 1956 då ett par sågs (Ulfstrand 1959). För åren 1960 till och med 1974 finns endast två rapporter på Artportalen nämligen tre ex 27 maj 1965 och tre ex 1 maj 1971. Nästa uppgift är från 1975 och förekomster i sjön är från detta år noterade i tabell 3.

Möjliga häckningar i sjön är rapporterade från 1991 (bobygge) och 1993 (juvenil i sjön 4 augusti) och en säkerställd häckning skedde 1994 då två juvenila sågs i juni (Fåglar i Skåne dessa år). Därmed och fram t.o.m. åtminstone 2022 var artens häckningshistoria i sjön historia. Arten har dock noterats så gott som årligen i sjön sedan 1990-talet (tabell 3).

Nordöstra Skåne

1931 upptäcktes arten i Vejle sjö, Kiaby i nordöstra Skåne. Fyra par anges som häckande 1931 samt några par 1932 (Curry-Lindahl 1959, Norén 1932 & Swanberg 1931). Därefter finns det inga rapporter om häckningar i denna del av Skåne förrän ett par häckade i Noviadammen, Karpalund 1995 och fick fram två ungar (Fåglar i Skåne 1995).

Snogeholmssjön

Omkring 1935 etablerade sig arten i en stor och nyetablerad skrattmåskoloni i Snogeholmssjön (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947). Hela 20 par häckade där 1937 men redan 1939 var kolonin nog på dekis (Karlsson & Kjellén 1984). I Gustaf Rudebecks dagbok finns följande notering för den 16 april 1939 ”Trots så noggranna undersökningar som möjligt såg jag inga svarthalsade doppingar i Snogeholmssjön”. Däremot finns det en uppgift om två individer i sjön 8 juni (Gustaf Rudebeck i personlig dagbok). Den senaste uppgiften om häckning i sjön är från 1943 (Curry-Lindahl 1959).

Kungshults mosse

I mitten av 1930-talet etablerade de svarthalsade sig även i Kungshults (Stavröds) mosse vid Eslöv och 1939 fanns det fem häckande par (Curry-Lindahl 1959). Gustaf Rudebeck berättade så här efter ett besök på platsen 24 maj 1939 ”Fem par svarthalsade doppingar i Kungshults mosse 24 maj, många skrattmåsägg tagna i måskolonin (av vem?). Större delen av ett tusental bon ej rörda. Äggplockning skedde dessa år enligt överenskommelse med Naturskyddsföreningen. Kanske även med Länsstyrelsen. Just omkring detta år häckade alla fem doppingarterna i mossen enligt Gunnar Nordqvist” (Gustaf Rudebeck i pers. dagbok). Den senaste uppgiften om förekomst här är från 1940 då 8-9 par säga ha varit på plats (Curry-Lindahl 1959). Kungshults mosse var i början av 2000-talet nästan helt igenväxt och fungerade mest som uppfödningsplats för gräsänder.

Sjölunda dammar

Nästa lokal som togs i anspråk av arten var dammarna vid Sjölunda utanför Malmö. Första fyndet gjordes 24 april 1948 och handlade om tre fåglar. I juni samma år sågs ett par med tre ungar på lokalen (Mellgren 1949). På denna lokal sågs och häckade arten regelbundet fram till början av 1980-talet och som mest noterades 14 häckande par 1966 (Karlsson & Kjellén 1984). Under 1970-talet finns uppgifter om upp till ”minst tre par” 1977 (Fåglar i Skåne 1977). Epoken fick förmodligen sitt slut 1979 då åtminstone ett par sågs med ungar i juni (Fåglar i Skåne 1979). Fåglar sågs dock på lokalen fram till 1985 (samt med ett ex 1987) och ett par gjorde ett häckningsförsök 1984. Bobygge och parning noterades men häckningen tros ha misslyckats. Det finns också uppgifter som kan tyda på en häckning även 1983 (Fåglar i Skåne diverse år).

Sju tillfälliga häcklokaler

Innan vi tar oss an de nyare lokalerna ska några tillfälliga häckningar nämnas:

1. Den första gjordes i Östra Sorrödssjön 1966 där ett par häckade (Karlsson & Kjellén 1984). Observationer i de båda Sorrödssjöarna har därefter endast gjorts åren 1983-1984 samt 2016-2017 (Fåglar i Skåne).
2. En annan häckning skedde i en damm vid Arrie (Vellinge kommun) 1971 (Karlsson & Kjellén 1984).
3. Och en tredje skedde Lågedammen vid Hörby där ett par häckade framgångsrikt 1979 (Fåglar i Skåne 1979).
4. Ett par häckade framgångsrikt (två ungar) i Noviadammen, Karpalund i nordöstra Skåne 1995 (Fåglar i Skåne 1995). Det var den första häckningen i Kristianstadsområdet sedan 1930-talet och den hittills senaste.
5. En femte udda häckning upptäcktes i Sote mosse, Trelleborg 1999 där ett par fick fram tre ungar (Fåglar i Skåne 1999).
6. En lokal som nog skulle kunnat ha blivit mer än tillfällig var Länsmannamossen i Ystads kommun där ett par häckade framgångsrikt 2000 och där arten också sågs 2001 och 2003. Länsmannamossen hade förutsättningar att bli en mycket fin fågellokal men när betande kreatur blev sjuka av vattnet dikades området ut. Därför blev de svarthalsades historia i dammen kort.
7. En sjunde lokal med blott en häckning är Hasslarps dammar där arten har noterats under många år (tabell 3). Men den enda kända häckningen skedde 2012 (Fåglar i Skåne 2012).

Furuhus mosse

En lokal som blev mer än tillfällig är Furuhus mosse i Tomelilla kommun. Den första häckningen där noterades 1985 och arten var årlig i dammen t.o.m. 1989 och 1991 rapporterades mycket trolig häckning (Fåglar i Skåne). Därefter blev det lite hackigt med häckningar men sådana noterades 1997, 2002, 2009 samt 2011-2013. Ett troligt försök redovisas också för 2014. Arten har dessutom noterats på lokalen under åtskilliga år där häckning uteblivit eller inte konstaterats – se tabell 3.

Tre nya häcklokaler

Under senare år har tre nya lokaler dykt upp.

1. Först ut var Bokholmens mosse på Söderåsen där arten häckade 2016-2018 (Fåglar i Skåne). Varför häckningar därefter uteblivit är för mig okänt.
2. 2020 och 2022 häckade den svarthalsade på Rönneholms mosse (Eslöv). Arten har noterats på lokalen tidigare men häckning noterades alltså först 2020.
3. Sist ut som häckningslokal för svarthalsad dopping är Gäddängen, Fulltofta i Hörby kommun. Här häckade arten framgångsrikt 2021-2022 (Fåglar i Skåne 2021 & Artportalen).

Tabell 2: Lathund för häckningar av svarthalsad dopping i Skåne under åren 1975-2022.

Tabell 3: Förekomster på några valda lokaler i Skåne 1975-2022. x = observation, M = möjlig eller trolig häckning, H = konstaterad häckning. Källor är Fåglar i Skåne 1975-2021 samt Artportalen.

Svarthalsad dopping har noterats i Skåne under årets samtliga månader men främst givetvis under häckningstid. Normalt ankommer de flesta i april och efter september är antalet observationer tämligen få. De relativt få vinterfynden har gjorts utmed kusterna.

Förekomst i Danmark (Sorthalset Lappedykker)

En skjuten juvenil fågel i Dronninglund på Nordjylland 15 augusti 1873 redovisas som Danmarks första fynd (Christensen m.fl. 2022). Det första häckningsfyndet anges till 1876 och området borde vara Thy i Nordjylland (Løppenthin 1967). Därefter har arten häckat regelbundet men också i varierande antal. Populationen var som störst under 1920-30- och 1950-talen samt under slutet av 1980-talen. Den största kolonin fanns på Mossø på Östjylland 1983 och bestod av cirka 250 par. Efter år 2000 har beståndet normalt legat på 200-250 par med som mest 321 (2003). Arten är funnen som häckande på 124 lokaler efter år 2000 (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

Arten var fredlös fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

Likt alla de andra som tidigare saknat skydd i form av fridlysning, och som inte hade fasta allmänna jakttider, blev svarthakedoppingen totalfredad från jakt fr.o.m. 1 januari 1968 (Vår fågelvärld 27:96+). Tidigare och från 1928 gällde istället att dessa arter var fredade 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2010: Starkt hotad (EN)
• Rödlistad 2015: Starkt hotad (EN)
• Rödlistad 2020: Starkt hotad (EN)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades den svarthalsade doppingen som sårbar (VU) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 88 500 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen livskraftig (LC).

Maxålder 

Europas äldsta är ringmärkt i Tjeckien och blev 13 år och 1 månad (se RCs hemsida).