Fasan

Förekomst i Sverige

1654 omtalas den kungliga fasanvaktaren på Borgholm, Hindrich Braun från Oldenburg.  Det är den första uppgiften om fasaner i riket som jag hittar (Samzelius 1915). Andra uppgifter berättar att ” Hos oss gjordes första gången på 1700-talet ett resultatlöst försök att acklimatisera fasaner i Stockholmstrakten” (Rendahl 1949). Detta ska ha skett på Ulriksdals slott genom drottning Lovisa Ulrika som levde 1720-1782 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1:41-46). 1846 anlades ett s.k. ”tamt fasaneri” på Djurgården i Stockholm. 30 hönor och fem tuppar anlände från Danmark. Projektet lades ner 1852 (SJFT 1:41-46). 1847 släpptes tre tuppar och nio hönor på Visingsö. Alla försvann inom kort (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1:41-46). Men senare måste nya försök ha gjorts och lyckats på Visingsö. I slutet av seklet skrivs: ”Finnes för närvarande i mycket stort antal på Visingsö i Vättern, där frihere Oscar Dickson anlagt ett fasaneri, som lyckats förträffligt. Även finnes han i vilt tillstånd, ehuru ej på långt när så talrik, vid Näsbyholm i Skåne” (Carlsson 1894). En bit in på 1900-talet sammanfattas läget i Sverige så här: ”I Sverige ha förr flera misslyckade försök gjorts med fasanerier, bl.a. vid Stockholm. På Visingsö bedrevs av friherre O. Dickson länge med stor framgång fasanodling. På Hallands Väderö fanns tills helt nyligen ett nu likaledes nedlagt fasaneri, men på Tjolöholm i norra Halland samt på en hel del andra ställen i södra Sverige finnas fasanerier; dessutom ha fasaner utsläppts på en mängd platser ända upp i Bohuslän, Västergötland, Värmland och Uppland. Dessa fasaner synas gå rätt väl till och torde nog om blodet då och då friskas upp genom införsel av nya djur kunna hålla sig förvildade i vårt land” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

I SOF:s förteckning över Sveriges fåglar 1949 nämns fasanen bland arter som inte nått landet på naturlig väg: ”Häckar med heterogena stammar allmänt-sällsynt i anslutning till odlad bygd från Skåne till Värmland, Dalarna, Gästrikland samt ställvis nordligare upp till Västerbotten” (SOF 1949).

 

Gustaf Rudebeck sammanfattade läget i början av 1960-talet på detta vis: ”Hos oss gjordes inplanteringsförsök redan på 1740-talet, men först omkring 1900 blev försöken verkligt framgångsrika. Nu finns arten i hela södra Sverige upp till Värmland, Dalarna och Gästrikland samt längs kusten här och var till Norrbotten. I Mälarområdet är fasanen den vanligaste hönsfågeln, lokalt den enda” (Rudebeck 1962).

 

Populationen i Sverige uppskattades till 47 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 31 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Skåne

För Skånes del berättas att: ”I slutet av 1850-talet anlades ett fasaneri på en ö i dåvarande Näsbyholmssjön” (Lönnberg 1908, Hamilton 1948). Nilsson (1858) skrev: ”Hos oss i Sverige har fågeln, så vitt jag vet, blott en och annan gång hållits tam; men nyligen har H:r Baron Blixen-Finecke, på sitt säteri Näsbyholm i södra Skåne, låtit anlägga ett större Fasaneri, som efter allt utseende kommer att lyckas”. Men fasaneriet vid Näsbyholm ”råkade i lägervall under baronens sjukdom 1868-1873 och nedlades slutligen alldeles” (Lönnberg 1908). Verksamheten återupptogs dock under slutet av 1870-talet och vid Skabersjö startade man med fasaner under 1890-talet (Lönnberg 1908). Om det senare projektet berättas ” Framgångsrika försök på Skabersjö omkring år 1900 förefaller att ha grundat för en rik och spridd förekomst i Skåne” (Holmström 1944). Även projektet vid Näsbyholm bör ha lyckats eftersom Carlsson (1894) skriver att fasanen är talrik därstädes. I början av 1900-talet fanns det fasanerier i ett 25-tal större eller mindre områden spritt i Skåne, huvudsakligen i sydvästra fjärdedelen, men även i Kristianstadsbygden, vid Ringsjön, i nordvästra Skåne inkl. Hallands Väderö samt i Gyllebo, Tosterup och Örup på Österlen (Lönnberg 1908). Utplantering på Hallands Väderö nämns även av Hollgren (1910) men 1925 förkastades ett förslag om ett fasaneri på ön (Sveriges Natur, årsbok 1925:134). Om detta sägs också: ”På Hallands Väderö fanns tills helt nyligen ett nu nedlagt fasaneri” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

På andra håll i Skåne växte uppenbarligen stammarna och redan 1914 sägs stammen ha varit så stor att över 20 000 fasaner kunde fällas under jakten (Holmström 1944). Om fasanens status i Skåne under 1900-talet berättas följande i Ekberg & Nilsson (1994): Fasanen når sitt maximum under 1930-talet men stammarna decimerades under krigsvintrarna på 1940-talet. Därefter följde en uppgång med en lägre topp i början av 1950-talet. Ett nytt bottenläge nåddes i början av 1980-talet men i början av 1990-talet hade stammen återhämtat sig till 1970-talets nivå tack vare milda vintrar och färre rävar (Ekberg & Nilsson 1994). Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 442 rutor medan den andra 2003-2009 redovisade förekomst i 421 rutor och trenden ansågs vara stabil. Populationen uppskattades till 17 000 par 2008 (Bengtsson & Green 2013).

 

 

Figur 1: Resultatet av den första atlasinventeringen av fasan 1974-1984.

 

 

Figur 2: Resultatet av den andra atlasinventeringen av fasan 2003-2009.

 

 

Andra fasanarter spridda i Sverige

Guldfasan

Denna art hålls nog uteslutande i parker och som rena parkfåglar. Men det finns några rapporter om förrymda exemplar på Artportalen. Se tabell 1 för alla fynd som redovisats på Artportalen.

 

Kungsfasan

Det finns 52 fynd från Skåne på Artportalen mellan 2015-2022 och det finns två tydliga kluster. Dels Kristianstadsområdet, framförallt mellan Kristianstad och Bromölla, samt området runt Skabersjö och Törringe i Svedala kommun. Den tidigaste rapporten jag hittar från Skåne gäller dock ett fynd från Lund 2014 (Fåglar i Skåne 2014). Därefter har det gjorts fynd 2015 och 2016 samt årligen sedan 2018. Oftast handlar det om 1-2 individer men 24 oktober 2020 rapporterades tio ex från Törringe.

Från övriga Sverige finns fynd från de tre gränslandskapen samt ett från Uppland 2022 – se figur 1. Kungsfasaner ska inte finnas i det fria i Sverige och misstanken med det ökande antalet fynd är att de sätts ut för jaktliga ändamål. Fynden i Skåne tenderar också att öka för varje år och föryngring i naturen kan inte uteslutas.

 

Utöver dessa två hålls även silverfasaner i parker och större trädgårdar.

 

 

Tabell 1: Fyndår för guld- och kungsfasan enligt Artportalen.

	Guldfasan	Kungsfasan
Skåne	1973	2014-22
Blekinge		2021
Halland	2018	2021
Småland	2013/2022	2019-21
Öland
Gotland
Bohuslän
Västergötland
Östergötland
Dalsland
Värmland
Närke
Sörmland	2021
Västmanland
Uppland		2022
Dalarna
Gästrikland
Hälsingland
Härjedalen
Medelpad	2018
Jämtland
Ångermanland	2021
V-botten
N-botten	2014
Lappland

 

Förekomst i Danmark (Fasan)

Kungliga fasanerier förekom från 1562, utplantering försöktes från 1771, men ett vilt bestånd förekom inte förrän 1840 och då i Kongelunden på Amager (Salomonsen 1963). Först under 1870-talet gjordes avgörande framsteg och arten spred sig i landet. Beståndet blev under 1980-talet uppskattat till 280 000 par (Christensen m.fl. 2022). Statusen i Danmark 2011 angavs till 110 000 par och stabil trend (Dof.dk 2015). 800 000 fåglar sätts ut varje år och av dem skjuts knappt 700 000 (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för fasanens del en minskning ur både långtidperspektivet 1976-2020 och för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder.

Här nöjer vi oss med att konstatera att arten haft stipulerad jakttid sedan åtminstone 1873 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 11:59). Några avskjutningsuppgifter från Skåne och Sverige kan dock redovisas.

• 1908: 5000 sköts i Skåne (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 47:237).
• 1911: ”Under den i januari (1912) afslutade fasanjagten i Skåne ha omkring 10 000 fasaner skjutits eller omkring 3000 mera än i fjol” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 50:69).
• 1914: ”Om den inplanterade fasanens betydelse som jaktfågel vittnar att 1914 fälldes i Skåne över 20 000 st. Krigsåren medförde minskning men 1918 skjötos dock närmare 6 000 st” (A.M. Nordström i brev i Jägerskiöld & Kolthoff 1926 tillägg).
• 1939: 83 000 fasaner sköts i Sverige (Hamilton 1948).
• 1946: 57 000 fasaner sköts i Sverige (Hamilton 1948).
• Jaktåret 2020-21 sköts 31 000 fasaner i Sverige enligt Viltdata/Svenska Jägareförbundet.
• Slutligen den senast aktuella jakttiden (fr.o.m. 2021): Jakttid hela landet 1 okt-31 jan (SFS2021-334).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades fasanen som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 12 000 vuxna fåglar. Antalsuppgiften måste gälla för viltlevande fåglar i sydostligaste hörnet av Europa.

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Borg, K. 1994. Våra fasaners fortplantning. OS 4:185-187.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Flensted, K.N. 2003. Naturen udsættes for vildt. Fugle i felten 2003:4:58-59. Jägarnas utsättning av fasaner, gräsänder och rapphöns är ett stort problem för de vilda fåglarna och naturen.
• Göransson, G. & Loman, J. 1976. Predation på konstgjorda fasanreden. A 15:195-200.
• Göransson, G. 1981. Fasaners reaktion inför rovfåglar. A 20:227-232.
• Göransson, G. 1988. Fasan. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:173-182.
• Hamilton, H. 1948. Fasanen i Sverige (historik). SJ 86:97-100.
• Hamilton, H. 1948b. Fasanen i Sverige (bl.a. om föda och jakttider). SJ 86:144-146.
• Hollgren, C A. 1910. Hallands Väderö. SVJT 1910:1-15.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Hök, A.F. 1878. Försök till bildande af fasaneri på Dybeck. SJFT 16:159-160.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Lönnberg, E. 1903. Om fasaner. SJFT 41:67-75.
• Lönnberg, E. 1908. Några villebrådsarters nutida utbredning i Skåne. SJFT 46:6-16.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Salomonsen, F. 1963. Nordens fåglar i färg, sjunde bandet. Allhems förlag, Malmö 1967.
• Samzelius, H. 1915. Jägeristaten, sidan 14. Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Ullman, M. 2008. Introducerade fåglar i Europa. VF 2008:3:10-19. Med utbredningsuppgifter.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2022.