Fiskmås

Fiskmås förekommer som häckfågel i norra Europa och vidare hela vägen österut genom centrala Asien. En tidigare underart i nordvästra Nordamerika är idag utropad som egen art – kortnäbbad mås Larus brachyrhynchus (Vår Fågelvärld 1:2022:28). De svenska fiskmåsarna tillhör nominatformen canus men mycket talar för att den östliga underarten heinei gästar oss regelbundet under vinterhalvåret. Denna hör hemma öster om en linje Arkhangelsk-Moskva ungefär, men ringmärkning har visat att fiskmåsar även öster om denna linje kan ses i Sverige under icke-häckningstid. Underarten heinei är dock svår att bestämma i fält och för närvarande finns bara ett godkänt fynd – Skåne 2018 (Fåglar i Skåne 2018). Jag vågar dock påstå att detta är en rejäl underskattning av det verkliga antalet (se mer om detta i Bengtsson & Blomquist 2003).

Förekomst i Sverige

Fiskmåsen koloniserade förmodligen södra Sverige under senglacial tid, d.v.s. för cirka 12 000 år sedan och har förmodligen funnits hos oss sedan dess. Det äldsta svenska benfyndet är från Västergötland och Boreal tid, cirka 8000 före år 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Den första årsdaterade uppgiften är från Kalix, Norrbotten där arten noterades 10 juni 1695 (Rudbeck 1968-71, bild). Från mitten av 1800-talet beskrivs förekomsten så här: ”Är hos oss den allmännaste måsarten. Fortplantar sig på stränder, skär och holmar, ända från Skåne och långt upp mot norden. Även vid insjöarna, så väl i Skåne som i det mellersta och norra Sverige” (Nilsson 1858). Ungefär likadant hette det i början av 1900-talet: ”I Sverige är han vanligast av måsarna och bygger såväl vid alla våra kuster som i insjöarna från Skåne upp i Lappland. Ett mycket stort samhälle finns på Vinga skär och Hallands Väderö (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). I SOF 1949 nämns att arten häckar i alla landskap utom Härjedalen. I detta landskap började arten häcka i fjällsjöarna först under 1960-talet (SOF 1990). I samma källa nämns också den största kända kolonin då (se figur 1) nämligen 4 395 bon på Tylön i Halland 1944. Gustav Rudebeck beskrev utbredningen på ungefär samma sätt 1962 (Rudebeck 1962). 2008 uppskattades populationen i Sverige till 100 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Samma antal bedömde Svensk Fågeltaxering gälla för 2018 och trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som stabil (Wirdheim & Green 2022).

Flera mycket stora kolonier har under åren uppstått för att senare kollapsa. Så hände på Hallands Väderö – se nedan, och ett annat exempel är Tylön utanför Halmstad. På den senare ön var, liksom på Väderön, gråtrutens starka ökning anledningen till fiskmåsens tillbakagång. Utvecklingen på Tylön ses i figur 1.

Figur 1: Fiskmåsens (blå) och gråtrutens (röd) utveckling på Tylön 1923-2018 (Wirdheim 2018).

Fiskmåsen häckar idag frekvent i många svenska städer och andra tätorter, både i hamn- och innerstadsområden. Men när denna vana etablerades är något oklart. I Våra fåglar i Norden (Curry-Lindahl 1961) nämns parentetiskt att vanan att häcka på hustak hade ”alltmera brett ut sig” och det sägs också ha förekommit i Västmanland. Referenserna för dessa uppgifter är från 1940- och 50 talen. Gustav Rudebeck nämnde däremot ingenting om stadshäckande fiskmåsar i sitt verk 1962 (Rudebeck 1962). Denna idag så vanliga bosättningsstrategi är uppenbarligen av nyare datum. Lite mer kött på benen får vi i SOFs Sveriges Fåglar 1990. Här skrivs att ”På 1950-talet började arten häcka i ren stadsmiljö på Västkusten, främst i hamn- och bangårdsområden. Den förekommer numera i sådan miljö även på Ostkusten, bl.a. i Visby” (SOF 1990).

Förekomst i Skåne

Den första nedtecknade uppgiften handlar om en ungfågel som sköts i Kävlingetrakten den 24 februari 1833 (Cronsjö i Ekberg 2015). Vid mitten av 1800-talet angavs den som en allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Från sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe hette det däremot så här: ”Besöker vanligen sjöarna vid blåsigt väder om höstarna; häckar inte” (Thott 1892).

En mycket stor koloni fanns på Hallands Väderö under början av 1900-talet och den kulminerade med cirka 4 000 par 1937 (Eklundh 1938). Tio år senare lät det emellertid så här: ”På Vinga skär (H Väderö) funnos förr flera tusen ex av fiskmås, de äro nu nästan alldeles borta” (Vallin i Hanström & CL 1947). 1947 fanns det 300 häckande par (Otterlind 1948). Andra uppgifter från Väderön är cirka 40 par 2006, cirka 80 par 2010 och cirka 60 par 2013 (Andersson 2014).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 2) påvisade säker häckning i 135 rutor och med hjälp av sjöinventeringens 662 par och kustinventeringens 1 173 par kom man fram till omkring 2 000 häckande par (Andell & Nilsson 1987c). Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 3) visade på 140 rutor med säker häckning. Trenden bedömdes som stabil och antalet häckande par angavs till 2 000 (Bengtsson & Green 2013).

Den enda längre serien över antalet häckande par jag känner till är den från Falsterbohalvön och resultatet för perioden 1988-2022 ses i figur 4.

Från nordöstra Skånes skärgård rapporterades en liten glädjande händelse 2016 och det handlade om fyra häckande par vilka var de första på åtskilliga år. Men det påpekades också att det år 1939 häckade 500 par i området (Spoven 2016:4:18).

När fiskmåsen etablerade sig i skånska städer är okänt men det handlar förmodligen om ganska sen tid. Det jag vet är att fenomenet existerade under 1990-talet och ett försök till inventering i Malmö stad 2020 resulterade i cirka 500 par varav flertalet i centrala miljöer (Bengtsson 2021). Fiskmåsar i stadsmiljöer genererar mycket tyckande som omfattar allt från stor kärlek till grovt hat. Man kan också utropa arten som medias favoritfågel – det har nämligen skrivits väldigt mycket om den, främst negativt tyvärr.

Figur 2. Resultatet av den första atlasinventeringen av fiskmås 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 3: Resultatet av den andra atlasinventeringen av fiskmås 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 4: Häckande par fiskmås på Falsterbohalvön 1988-2022 (Falsterbo Fågelstation).

Förekomst i Danmark (Stormmåge)

Beståndet i Danmark uppskattades till 13 000 par 2016 och det var en tillbakagång med 70 % sedan mitten av 1970-talet. Nedgången började dock redan på 1930-talet och anledningen var att flera mycket stora kolonier kollapsade. Några exempel är Ertholmene (vid Christiansö) där 5 000 par 1930 blott var 100 par 1950. Hirsholmene på Nordjylland höll 8 000 par 1935 men bara 2 500 par 1941 och Saltholm i Öresund tappade från 10 000 par 1950 till 2 000 par 1965. Den danska populationen under perioden 1960-1969 bedöms ha varit 49 000-65 000 par. 1996 var antalet ner på 30 000 par och 2010 på 20 000 par. Och som har nämnts i början på stycket än färre 2016 (Christensen m.fl. 2022). Fiskmåsen lär därför ha totalfredats från jakt omkring 2015 (Dof.dk 2015).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för fiskmåsens del (och något överraskande) en stabil trend ur långtidperspektivet 1976-2020 och en måttlig minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

Vi börjar med några torra konstaterande som borde ha gynnat fiskmåsen. Nilsson skriver nämligen att ”Köttet är högst osmakligt och ätes icke; fjädren är även oduglig, emedan den saknar spänstighet och är skör”. Å andra sidan sades äggen vara goda och att de nyttjades i pannkakor. Skadlighet påtalades också ofta vid den tiden och här hette det att ”På nysådda fält gör fågeln, enligt min erfarenhet, skada” (Nilsson 1858). En för tiden ganska trevlig beskrivning är följande: ”På det hela taget är han en trevlig kurre, som icke är vidare buskablyg av sig, åtminstone på trakter, där inga med usla bösskrällen beväpnade pojkar springa och ofreda honom i hans flotta tillvaro” (Winter 1906).

Fiskmåsen var vid denna tid helt fredlös året om och 1913 förnyades detta trista tillstånd (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337). En fredning under perioden 1 mars-31 augusti kom dock till stånd 1928 enligt K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Detta varade dock inte länge utan 1938 förklarades fiskmåsen ånyo fredlös året om enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 76:218). Detta tillstånd varade faktiskt ända fram till 1991 (Bengtsson 2007).

Under 1900-talet gjordes flera ingrepp i måskolonier och ett beskrivs så här under rubrik ”Bekämpning av måsplågan”. ”Genom försorg av Skånska Jägaresällskapet, har i Skåne under våren 1939 genom stickning steriliserats 1 969 ägg av fiskmås” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 77:255). Sen gjorde världskriget sig påmint och 1942 föranstaltade Statens livsmedelskommission (liksom 1941) om insamling och lagring av måsägg. SNF och Jägarförbundet var kritiska till detta. Totalt samlades det i Sverige in 5 440 resp. 7 285 kilo måsägg under de två åren. I Skåne samlades under 1942 in 1 363 kilo, mest i K-län. Hallands län toppade med 2 247 kilo 1942 (Svensk Jakt 80:523).

Den fredlöshet som varade till 1991 ersattes 1992 med en jakttid 1 augusti-30 april (Jakttabeller). 1999 justerades jakttiden till 1 augusti-31 mars (Jakttabeller). Nästa förändring kom 2021 då jakttiden stipulerades till 11 aug – 28 feb (SFS2021-334). När denna justering kom till hade fiskmåsen gjort entré på den svenska rödlistan och i förhandsresonemanget fanns tankar på att freda arten. Så blev det alltså inte.