Göktyta

Arten är utbredd i Europa, Nordvästafrika och i ett brett bälte österut till Kina och Japan. Saknas på Brittiska öarna, nordligaste Skandinavien och delar av Väst- och Sydvästeuropa.

 

Förekomst i Sverige

Det finns inga benfynd, men arten kan ha funnits i vårt område under Preboreal eller Boreal tid, cirka 9000-7000 före 0. Under de följande varmare perioderna har den förmodligen haft sämre förutsättningar. Först en bit in i Subboreal tid torde förhållandena ha blivit gynnsammare – Løppenthin föreslår cirka 1500 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

 

Den första daterade uppgiften är från Älvkarleby, Uppland 22 maj 1695 (Rudbeck 1701).

 

Nilsson anger att göktytan förekom i skogarna, så väl i Skåne som i de övriga provinserna i Sverige under mitten av 1800-talet (Nilsson 1858) och från början av 1900-talet angavs den som allmän upp till och med norra Värmland och Sundsvall, men här nämns också spridda förekomster i resten av norra Sverige (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

I SOFs förteckningar 1949-1970 anges den som allmänt-sparsamt häckande från Skåne till Norrbotten och Lappland och detsamma gällde i Sveriges fåglar 1978. Men i den andra utgåvan 1990 kom första varningssignalen och den löd: ”Arten har gått tillbaka starkt under 1980-talet” och det refereras till uppgifter från Kronobergs län, Uppland och Västerbotten. Nedgången fortgick under 1990-talet och när Svensk Fågelatlas gavs ut 1999 uppskattades antalet par i Sverige till 5 000-10 000. Motsvarande siffror i början på 1970-talet angavs till 20 000-40 000 par (Svensson & Tjernberg 1999). Möjligen var vi då vid en vändpunkt för i årsrapporten 2002 skrev Svensk Fågeltaxering: ”Två hyfsade år på slutet hjälper inte upp den bedrövliga långsiktiga populationsutvecklingen”. Och 2005 lät det så här i årsrapporten: ”Långsiktigt en förlorare men kanske håller det sakta på att vända? Stabil på sommarpunktrutterna sedan 1992 och en antydan till sentida uppgång enligt standardrutterna”. Än mer positivt lät det i rapporten för 2009: ”Denna art minskade kraftigt 1975-1995 men har därefter helt klart haft ett stabilt bestånd och kanske till och med ökat något”. Året efter lät det: ” Att göktytans minskning vänts till en ökning verkar nu stå utom allt tvivel … analyser visar att den sentida ökningen varit kraftigast i norra Sverige. Tendensen är dock positiv även i söder”.

 

Men svängningar är legio i många fågelpopulationer och i årsrapporten för 2021 lät det ånyo lite negativt: ”Göktytan hade en positiv utveckling från slutet av 1990-talet och under 2000-talets första årtionde. Nu har dock utvecklingen tydligt vänt nedåt igen och standardruttstrenden för de senaste tio åren är ordentligt och säkert negativ. … det är främst i norra Sverige som antalet göktytor minskat i det senaste. I södra Sverige syns inte motsvarande minskning”.

 

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 25 000 par (Ottosson m.fl. 2012) och 2018 bedömde även Svensk Fågeltaxering att den svenska populationen uppgick till 25 000 par. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

 

Göktytan är en tropikflyttare och därför måste ett fynd från Träslövsläge i Halland 2014 nämnas. Det handlar om en göktyta som sågs i hamnområdet 27-28 december vilket med råge är det senaste fyndet i Sverige. Tyvärr togs tytan av en katt den 28:e (Fågelåret 2014).

 

Förekomst i Skåne

Göktytan angavs som allmän häckfågel i nordöstra Skåne i mitten av 1800-talet (Wallengren 1849) och Nilssons omdöme var: ”Förekommer om sommaren i skogarna så väl i Skåne som …” (Nilsson 1858). Men från området runt Skabersjö lät det så här 1887: ”Allmän vid genomsträcket. Ej anträffad häckande” (Thott 1892).

 

Jag saknar vettiga uppgifter från stora delar av 1900-talet.

 

Under den första atlasinventeringen 1974-1984 (se Figur 1) noterades arten som säker eller trolig häckfågel i 199 rutor och man spekulerade i en population om 1 000 par (Andell & Nilsson 1987d). Men något hände vid denna tid, eller strax därefter, och populationen minskade starkt. Detta noterade även Gustaf Rudebeck i sina dagböcker, men han hade också minnen av tidigare förekomster. Så här skrev Gustaf: ” Göktytan har enligt besked från kolleger avtagit i antal på senare år. Men jag vill framhålla, att arten redan på 30-talet var sällsynt som häckfågel i Skåne, långt innan uppgifter om avtagande börjat komma. När jag på 30-talet och 40-talet diskuterade artens förekomst i Skåne med kolleger i Stockholm, möttes jag ofta med förvåning eller rentav misstroende; de tycktes ha svårt att tro att den var så fåtalig som häckfågel i Skåne” (Gustaf Rudebeck, opubl. dagboksanteckning 28 april 1989).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av göktyta 1974-1984. Atlasinventering I & II. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (se Figur 2) bekräftade en stark nedgång genom att bara finna arten som säkert eller troligen häckande i 43 rutor och populationen i Skåne uppskattades till endast 250 par. Det var alltså en rejält negativ utveckling jämfört med den första atlasen. Vid samma tid, alltså första decenniet under 2000-talet, hade dock trenden vänt till starkt ökande i stora delar av övriga Sverige, inte minst i de östra delarna (Bengtsson & Green 2013). Huruvida denna ökning även gett utslag i Skåne har jag inga uppgifter om men kanske kan uppgifter om säkra och troliga häckningar på Artportalen tyda på en åtminstone viss ökning. Från att endast ha handlat om 2-4 rapporter 2010-2013 steg antalet successivt och nådde 20 rapporter 2020. Å andra sidan var antalet ner på elva 2021 och bara sex 2022.

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av björktrast 2003-2009. Atlasinventering I & II. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

 

 

Fenologi Skåne

Det tidigaste fyndet är från 3 april 2011 och gjordes på Gamla kyrkogården i Malmö.

Det senaste fyndet är från 13 oktober 1999 och gjordes vid Stenshuvud.

 

Förekomst i Danmark (Vendehals)

Göktytan uppges ha varit en mycket utbredd häckfågel i mitten av 1800-talet. Några ytterligare detaljer finns inte omnämnda förrän 1967 och då bedömdes beståndet uppgå till 100 par. Det danska beståndet antas ha varit som lägst under 1990-talet med en svag ökning efter 2000. Den idag aktuella statusen bedöms vara stabil, möjligen svagt ökande. Beståndet uppskattades till cirka 215-250 par 2019 (Christensen m.fl. 2022).

 

Jakt, skydd och attityder

Under Sven Nilssons tid var i princip alla fåglar fredlösa. Så här beskrevs göktytan: ”Nytta: Förtär skadliga insekter. Köttet är om hösten fett och gott” (Nilsson 1858).

 

I en av de första jakttidsberedningarna blev arten fredad under perioden 1 mars-15 september från och med 1905 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 43:221-224). Den fredade perioden justerades 1928 till 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga) och så förhöll det sig till 1957 då göktytan fridlystes och därmed totalfredades. Detta meddelades genom en kunglig kungörelse den 6 juni 1957 (Vår Fågelvärld 17:72).

 

Göktytan kan vara stridbar när det gäller rättigheterna till en holk eller ett annat bohål. Är den ockuperad av en annan art och tytan vill ta över stundar strid och då vinner som regel göktytan. En sådan händelse refereras av Siljeström 1915. Siljeström upptäckte en göktyta som plundrade en holk tillhörig svartvita flugsnappare på ägg och han agerade direkt genom att fälla tytan med ett medfört salongsgevär. Hans försvar var nog typiskt för den tiden: ”Uti naturens stora hushållning är säkerligen göktytan en lika nyttig eller lika välberättigad fågel som flugsnapparen; men då vi människor endast bedöma djurens nytta, eller den supponerade skada de göra, efter våra egennyttiga synpunkter, så var detta orsaken till att jag med blandade känslor lät flugsnapparen segra öfver den större och kanske äfven vackrare fågel”. Det Siljeström nonchalerade var den fredning under häckningstid som hade stipulerats 1905!

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
• Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2015: Nej

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades göktytan som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 2 190 000 vuxna fåglar 

 

Maxålder 

Sveriges hittills äldsta göktyta blev 5 år och 10 månader, och en tjeckisk blev 6 år och 10 månader (RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
• Andersen, E.S. m.fl. 2018. En metode til undersøgelse af Vendehalsens fødevalg til redeungerne. DOFT 112:79-89.
• Arbinger, E. m.fl. 2003. Göktyteholk från Göktytegruppen. A 42:261-262. Holkbeskrivning.
• Axelsson, C. m.fl. 1997. Projekt göktyta: biotopval och häckningsframgång. OS 7:35-36.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Borgström, E. 1980. Göktyta drar in främmande föremål i sitt bo. VF 39:101-102.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Durango, S. 1942. Om göktytans levnadsvanor. FoF 37:228-236.
• Ekwall, E. 2013. Göktytefrälsaren i Mariefred. A 52:2:40-41. Om Erik Arbinger.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Hanström, B. 1959. Ur göktytans familjeliv. FoF 54:1-8.
• Jonasson, L. 2003. Häckar det göktytor i Skåne? A 42:40-41. Gustafsborgsområdet.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ohlsson, A. 2014. Göktyta. A 53:2:3-5. Betraktelse.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudbeck d y. 1701. Nora Samolad eller Upplyste Lappland. Uppsala.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Ryttman, H. 2003. Breeding success of Wryneck Jynx torquilla during the last 40 years in Sweden. OS 13:25-28.
• Ryttman, H. 2014. Göktytan på frammarsch i Sverige. FoF 109: Nr 2:26-27.
• Siljeström, H. 1915. Göktytan – äggplundrare. SJFT 53:278-279.
• Sloth Andersen, E. 2018. Forbedret vurdering af ynglebestande af Vendehals. DOFT 112:19-29.
• SOF. 1949. Sveriges fåglar. Stockholm.
• SOF. 1970. Sveriges fåglar. Stockholm.
• SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
• SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
• SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Tollgren, U. 2017. Göktyteprojektet. Spoven 2017:4:9-11. Holkprojekt i nordost.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
• Østergaard, E. 2003. Vendehalsen Jynx torquilla i Danmark, med særligt henblik på ynglebestanden på Borris Hede 1970-2001. DOFT 97:303-311.
• Østergaard, E. 2016. Hvor overvintrer de skandinaviske Vendehalse? DOFT 110:195. Tyska och schweiziska konstaterade övervintra på Iberiska halvön och i Nordafrika.
• Østergaard, E. 2017. Træk og stedtrohed hos danske Vendehalse. DOFT 111:66-70.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2022.