Gråhäger

Är utbredd i större delen av Europa och österut till Kina och Sydostasien. Finns även i Västafrika och spritt i Afrika söder om Sahara.

Förekomst i Sverige

Det finns fynd från Segebro, Malmö under Atlantisk tid daterade till omkring 6000 före 0, men arten kan ha funnits i landet redan under Boreal tid, cirka 7500 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Det framgår inte, men får nog anses sannolikt att gråhägern har haft en kontinuerlig förekomst i Sverige sedan den väl etablerat sig.

Den första årsdateringen är från cirka 1400-1450 då den anges som känd i Sverige (Söderwall 1884-1918). Sven Nilsson berättar att ”I södra Sverige bygger han kolonivis på flera ställen i höga skogshult. Överallt hos oss är han flyttfågel” (Nilsson 1858). Lite senare under 1800-talet skrivs: ”I Sverige finnes han endast i de sydliga landskapen, där han, trots ifrig förföljelse, flerstädes ännu är rätt allmän, t.ex. vid Trolleholm, Snogeholm och Öfvedskloster, om än ej så talrik som förr” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

En inventering 1943 visade på 166 par i Skåne och 490 i hela Sverige (Dahlbeck 1946). Utbredningen under denna tid beskrevs så här: ”Häckar i kolonier i högstammig skog nära vatten i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland. Har häckat i Göteborg, Bohuslän, Östergötland, Dalsland, Västmanland, Sörmland, Dalarna, Hälsingland, Jämtland och Norrbotten. Troligen även på Gotland och i Närke. Har spritt sig starkt sedan början av 1900-talet, men en motsvarande ökning i antal har ej skett, åtminstone delvis på grund av förföljelse. Beståndet nu ca 500-600 par” (SOF 1949).

Spridningen i Sverige hade alltså gått långt redan under 1940-talet och enligt ovanstående saknades säkra häckningar bara från elva landskap. För dessa har jag hittat följande:

Öland: Första häckningen 1990 (SOF 2002).

Gotland: Frågetecknet ovan gäller förmodligen en mycket trolig häckning på Lina myr 1941 (Curry-Lindahl 1959). Häckningar har också rapporterats från 1950-, 1970- och 1980-talet men det var först i början av 1990-talet som den blev en regelbunden häckfågel (Blomgren & Tjernberg 2010).

Värmland: Det finns uppgifter om häckning redan 1872 och ytterligare en 1911 samt flera från 1950-talet (Curry-Lindahl 1959).

Närke: Enligt en uppgift som stammar från Sundström (1872) skall hägrar ha häckat vid sjön Sottern på 1860-talet (Curry-Lindahl 1959). Första gången den nämns som säkert häckande i SOFs förteckningar är i utgåvan från 1957.

Uppland: I SOFs förteckning från 1957 nämns bara att arten möjligen hade häckat i landskapet. Jag saknar direkta uppgifter men finner en om en koloni som ska ha funnits vid Finnsjön enligt en källa daterad 1956 (Curry-Lindahl 1959). Utvecklingen har därefter varit makalös. 1972 fanns en koloni med tre par och 2004 bedömdes det häcka ettusen par i 41 kolonier (Blomgren & Tjernberg 2010).

Gästrikland: En häckning 1956 bör vara den första (Curry-Lindahl 1959). Arten häckade inte under inventeringen 1972 och man tror att den etablerade sig först under 1980-talet (Blomgren & Tjernberg 2010).

Medelpad: Jag saknar uppgifter men arten nämns som häckande i SOFs förteckning 1957. Det gjorde den inte i utgåvan från 1954. Den andra kända häckningen rapporterades 1995 (Fågelåret 1995).

Ångermanland: Den andra kända häckningen rapporterades 1993 (Fågelåret 1993). När den första skedde vet jag inte. Den första uppgiften på Artportalen är från 2017.

Västerbotten: En misslyckad häckning 1969 skall vara den första (Olsson & Wiklund 1999).

Lappland: En häckning i Åsele lappmark 2020 är den första jag hittar (Fågelåret 2020).

Då saknas bara Härjedalen och det beror på att inga häckningar hittats där. Den första uppgiften om förekomst är från 1955 (Artportalen).

Nästa inventering gjordes 1972 och den resulterade i minst 2 234 par i Sverige, plus 25 frihäckande par på Skansen i Stockholm (Svensson 1973 & 1976). Nya landskap jämfört med den angivna utbredningen från 1940-talet (SOF 1949) var Värmland, Närke och Uppland.

Den senaste inventeringen gjordes 2004 och då hade det verkligen hänt saker, framförallt i Svealand och sydvästra Norrland. Därtill hade Öland och Gotland också besatts av hägrar. Inventeringen uppskattade 5 356 par vilket var betydligt fler än efter den förra. Utbredningsmässigt hade det också hänt mycket (Blomgren & Tjernberg 2010). Se tabell 1 för antalsuppgifter.

Därefter har gråhägern ökat ytterligare och etablerat sig i flera tidigare tomma landskap. I Jämtland har den enligt Artportalen häckat årligen sedan 2001 (dock saknas uppgift från 2004). Från Medelpad finns rapporter om häckningar under åtta år under perioden 2009-2020 (Artportalen). För Ångermanlands del finns det uppgifter för åren 2017-2020 och i Lappland har arten häckat 2020 och 2021 medan uppgifter saknas för Norr- och Västerbotten (Artportalen). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 17 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2022). Att arten ökat framgår också av sträcksiffrorna i Falsterbo (Figur 1).

Notabelt är att häckningar hade rapporterats från Jämtland och Norrbotten redan i SOFs förteckning 1949. För Jämtlands del nämns en häckning i Hammerdal 1936 (Curry-Lindahl 1959). Den andra kända häckningen lär ha dröjt till 1992 (Fågelåret 1992). I Norrbotten ska en häckning ha skett i Råneå skärgård 1936 (Curry-Lindahl 1959). Det finns inga rapporter om senare häckningar i Norrbotten på Artportalen. En annan tidig häckning i Norrland är en från Hälsingland 1935. Här fick gråhägern annars fäste först under 1990-talet (Blomgren & Tjernberg 2010).

Till slut några rader om gråhägrarna på Skansen i Stockholm. Där hölls arten i hägn och där häckade de också med bra resultat. Hösten 1937 var det nästan överfullt i hägnet och man beslöt därför att släppa ut ett tiotal individer. Redan året därpå gjordes en misslyckad häckning på taket till hägnet av återvändande hägrar. Ytterligare nio unghägrar släpptes ut 1938 och året därpå häckade tre par framgångsrikt. Källan konstaterade då: ”Därmed var en fågelinplantering med hjälp av häckningsbur allt igenom fullföljd. Hägern var införd i Stockholmstrakten, som sålunda begåvats med Sveriges nordligaste hägerkoloni – om man frånser de enstaka par som häckat i Norrland”. 1940 blev det 18 ungar i fem bon (Fries 1940). Hur det hela utvecklade sig därefter vet jag inte men har en känsla av att det pågick under en längre tid.

Tabell 1. Häckande gråhägrar i Sverige 1972 och 2004.

Förekomst i Skåne

Den första uppgiften handlar om en holme i Snogeholmssjön som var känd under namnet Heireholmen på kartor redan före 1600 (Curry-Lindahl 1959). Alltså bör hägrar ha häckat i området. Nästa uppgift gäller en häger som sågs vid Kävlinge den 22 april 1834 (Cronsjö i Ekberg 2015).

Vid denna tid sågs arten tämligen allmänt i nordöstra Skåne, dock ej noterad som häckfågel (Wallengren 1849). I motsatt del av Skåne häckade den däremot och en som skrev om detta var Meves under en resa 1867: ”Vid Skabersjö träffades 19/6 en mindre hägerkoloni i mycket höga bokar. På Bökebergs slätt fanns ett större antal bon av vilka 7-8 nedhöggs” (Meves 1868). Två decennier senare, alltså 1887 var omdömet om trakten: ”Allmän. Den enda kolonin här i trakten är belägen i Havgårdsskogen i närheten av Börringe station och består av ungefär 40 par” (Thott 1892). Lite mer allmänt är nästa besked: ”Häckar i Skåne vid Trolleholm, Snogeholm och Övedskloster (i Horraveds plantering i Svansjö mark) m.fl. ställen. Har avtagit i Skåne på de sista 30 åren” (Carlsson 1894).

En annan uppgift talar om en större koloni vid Maglehem i östra Skåne och här sägs också att de var ”utsatta för en årlig jakt just som ungarna blivit flygga” (Berg 1905).

Från 1900-talets första halva nämns:

• 1916: 36 par Yddingen och minst 50 par Maglehem (Granvik 1916).
• 1922: Stor koloni a ett 80-tal par i gammal hög bokskog vid Hörlinge, Finja sn. (Linder 1922).
• 1925:  ”I Skåne träffas större eller mindre kolonier på ganska många ställen såsom vid Yddingen, Övedskloster, Snogeholm, Trolleholm, Maglehem, Hörlinge i Finja, Löddesnäs och måhända på ännu flera ställen, ty ägg finnas i Riksmuseet från Torup, Häckeberga och Stehag” (Lönnberg 1925).
• 1926: Tillhör som häckfågel de sydliga och de västra landskapen, där flerstädes hägersamhällena ännu finnas; de äro dock ej så stora som förr (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
• 1943: Inventering visade på 166 par i (Dahlbeck 1946).
• 1947: Kolonier nämns från norr om Hammarsjön. Här nämns också att arten tidigare hade varit en allmännare häckfågel i Skåne men att det fortfarande fanns mindre kolonier på några ställen (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947).

En riksomfattande inventering 1972 påvisade för Skånes del minst 300 häckande par (Svensson 1973 & 1976) och den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 2) visade tämligen jämn spridning i Skåne. Ingen antalsbedömning gjordes (Andell 1986). En ny inventering gjordes 1986 och den resulterade i 247-250 bon (Holst & Persson 1988). Därefter dröjde det till 2004 innan den senaste inventeringen gjordes. Den resulterade i 300-350 par i Skåne (Bengtsson 2005). Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 3) påvisade förekomst i 63 rutor med säker häckning i 33 och populationen uppskattades till 350 par. Trenden bedömdes som starkt ökande (Bengtsson & Green 2013).

De flesta gråhägrarna flyttar ur landet under höstarna men arten ses i Skåne under årets alla månader.

Figur 1: Sträckande gråhägrar i Falsterbo 1973-2021.

Figur 2: Resultatet av den första atlasinventeringen av gråhäger 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 3: Resultatet av den andra atlasinventeringen av gråhäger 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Förekomst i Danmark (Fiskehejre)

I början av 1900-talet häckade arten i få men stora kolonier. Därefter har utvecklingen gått mot mindre men flera kolonier spritt i landet. Arten blev fridlyst 1982 och kända beståndsuppskattningar är:

• 1950: 2 000 par
• 1968: 1 883 par
• 1978: 2 673 par
• 1991: 6 735 par
• 2018: 5 500 par, möjligen undervärderat (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gråhägerns del en moderat ökning ur såväl långtidperspektivet 1976-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

I äldre litteratur finns det gott om negativa synpunkter och jag citerar några:

”Jakt och fångst: Då de fiska eller stå och vila sig i middagshettan, eller då de långsamt uppflyga, kan det stundom lyckas att bakom en gärdsgård o.d. komma dem inom håll. De är eljest ganska rädda och försiktiga. Fordom hetsade man hägrar med jaktfalk. Nytta och skada: De förtära en mängd fiskyngel, och är därigenom skadliga för dammar och sjöar. Köttet av de unga är ätligt” (Nilsson 1858).

”Då hägrarna göra stor skada på fisk i näraliggande sjöar är deras förföljande ganska förlåtligt” (Meves 1868).

”Den starkt sammantryckta, liksom slankiga kroppen, den oformliga, ofta indragna halsen, de höga benen och de stora, breda vingarna göra att hans utseende förekommer oss nära nog vanskapligt, och denna föreställning gör sig äfven gällande då man ser honom flyga med hängande, bakåt riktade ben, krökt och indragen hals. Jemte detta, föga tilldragande utseende, har hägern icke heller några andra egenskaper, som äro synnerligen egnade att tillvinna honom vår bevågenhet. Han är utan tvifvel en öfvervägande skadlig fogel, som icke gör sig förtjent af att skyddas” (Holmgren 1870).

”Hägrar häckar i en stor koloni i Svansjö skog (Öved); de skjutas från redarne under försommaren, enär de ej obetydligt skada fisket i Wombsjön. 1886 sköts 100 hägrar vid Öved och 32 vid Snogeholm” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 25:205).

1947 bemötte Torsten Malmberg uppgifter i Svensk faunistisk Revy 1946 (Sjögren 1946). Uppgifterna påstod bland annat: Att den allmänna uppfattningen i trakten runt Åsnen var att hägern var ett ytterst svårt skadedjur på fisket: Att kräftfisket i Åsnen stadigt gått tillbaka sedan hägern på 1920-talet slog sig ner i trakten: Att hägern gått illa åt andstammen och alldeles förstört andjakten vid Jätsberg: Att hägern ”på många håll hotar att förgöra en så förnämlig medlem av den gamla faunan som gräsanden”: Att det vore befogat att medgiva jakt på häger vid fiskodlingsvatten och viss decimering av beståndet i de största kolonierna. Det spekulerades också i ”att det kanske kunde vara lämpligt att tillåta fångst med sax eller dödande med fosfor- eller strykninbehandlade beten”: Att häger och fiskgjuse hörde till den grupp av fåglar, som var fridlysta 1 mars till 31 augusti, irriterade också: ”trots att de numera troligen göra större skada än duv- och sparvhökarna, men veterligen rakt ingen nytta”: Slutligen sägs ”Och till råga på allt hör hägern ju alls inte till vår faunas ursprungliga komponenter, utan den har i stället invandrat i sen tid”. Det var mycket att bemöta och det gjorde Malmberg med all ära (Malmberg 1947).

Men jag hittar också en positiv notis och den är från Halland 1887: ”Hjertaredsborna lära åt hägrarne egna en hos allmogen ovanlig omvårdnad. Så lära de ej låna ut någon båt till en främling, förrän de förvissat sig om att denne ej hyser några fientliga afsigter mot hägersamhället” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 25:176).

Lite mer neutralt är följande uttalande: ”Med ett ord nästan allt levande, som han kan träffa på, är honom gott nog, ehuru han är specialist som fiskare” (Lönnberg 1925). Vi tar också med ett citat som gränsar till lyteskomik: ”Den flygande hägern är alltså ”halslös”, benen sträckas rakt bakåt, hela företeelsen verkar stel och mekanisk, det ser ut, som en i luften åkande träfigur” (Rosenberg 1953).

Gråhägern var fredlös fram till 1928 då en fredningstid under perioden 1 mars-31 augusti infördes enligt K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

Så förhöll det sig till 1968 då gråhägern blev helårsfredad likt alla de andra som inte hade fasta jakttider eller som tidigare saknat skydd i form av fridlysning (Vår fågelvärld 27:96+).