Gulärla

Gulärlan är en komplicerad art med många underarter och med en tillsammans vid utbredning i nordligaste Afrika, Europa, norra och centrala Asien samt västra delarna av Alaska.

I Sverige handlar det om nominatformen flava i söder upp till Värmland, Dalarna och Gästrikland ungefär och norr därom den mörkhuvade thunbergi.

Förekomst i Sverige

Artens tidiga historia är okänd, men det utesluts inte att den, kanske den nordliga underarten thunbergi, nått oss redan under Senglacial tid (Ericson & Tyrberg 2004). För Danmarks del, och den sydliga underarten flava, anses det ha rått goda förhållanden först några århundraden före 0 (Løppenthin 1967).

Den första årsdaterade förekomsten är från Norrbotten/Lappland sommaren 1695 (Rudbeck 1969-71, bild). Under 1800-talet var gulärlan en allmän fågel och det uttrycks bl.a. så här: ”Förekommer i alla landskap, i de södra trakterna synes hon talrikare än sädesärlan” (Nilsson 1858). Något mer precis är denna uppgift: ”Den sydliga rasen finnes i allmänhet talrikt upp till Dalälfven samt på Gotland. I de vestra delarna, t.ex. Bohuslän, skall hon vara mindre allmän, men är i Vestergötland mycket vanlig” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Men omdaningar i landskapet missgynnade arten och några decennier senare lät det så här: ”Har på grund av sankmarkernas torrläggning försvunnit från många ställen i södra och mellersta Sverige där hon förr var allmän. Vid t.ex. Hornborgasjön, där hon förr tillhörde de allmännaste arterna, har hon avtagit betydligt (R. Söderberg i Jägerskiöld & Kolthoff 1926 tillägg).

I mitten av 1900-talet var läget så här: ”Häckar allmänt-sparsamt på sankängar från Skåne till Värmland, södra Dalarna och Gästrikland. Norr därom vidtar den nordliga rasen thunbergi ” (SOF 1949). I slutet av 1980-talet bedömdes läget så här: ”Förekommer sparsamt till sällsynt i södra och mellersta Sverige, lokalt tämligen allmänt. Från mellersta Dalarna-södra Hälsingland och norrut häckar den allmänt till tämligen allmänt. Under de senaste årtiondena har arten börjat häcka på kalhyggen i norra Sverige”. Det nämns också att den sydliga rasen hade gått tillbaka starkt till följd av biotopförändringar (SOF 1990).

Förmågan att börja häcka på kalhyggen i norr är intressant och visar på anpassningsförmåga. I söder har vi sett liknande fenomen för den sydliga flava, nämligen att börja häcka i dikeskanter och triviala bet-, raps- och spannmålsodlingar – se nedan mer om detta. När denna strategi etablerades finns det nog inget svar på men det nämns ingenting om den i boken Fåglar i jordbrukslandskapet från 1988. Här sägs bl.a. att ”den sydliga rasens häckningar på mossar är fåtaliga och kan inte väga upp bortfallet från jordbruksmarkerna”. Då handlade det huvudsakligen om ”hårt betade fuktängar”. Slutsatsen om gulärlans framtid i Sverige sades vara ”mycket dyster” (Andersson 1988).

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 360 000 par varav 95 % var av den nordliga thunbergi. Det innebär 342 000 par i norr och 18 000 i söder (Ottosson m.fl. 2012).

Under denna period hände det emellertid saker i söder och så här löd det i Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2019: ”Den sydliga gulärlan har gjort en anmärkningsvärd comeback och på standardrutterna mer än dubblerats i antal sedan 2002. Vändningen kom något senare på sommarpunktrutterna, men finns även där. I Sverige har den största förändringen skett i Skåne där arten flyttat ut i åkerlandskapet på ett sätt som inte var fallet förr, då arten i huvudsak bara fanns på betesmark. En liknande utveckling ses nu på flera håll i Götaland och de södra delarna av Svealand.

I norra Sverige har underarten thunbergi haft en mycket stabil population enligt standardrutterna sedan 1998. Däremot har det skett en viss förflyttning av tyngdpunkten från kustnära trakter inåt landet”. Detta ledde till att Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen av thunbergi uppgick till 414 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som stabil. Den sydliga flava uppskattades till 50 000 par och trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2022).

Fenomenet med häckningar i triviala odlingslandskap upplevde jag själv ordentligt under den andra atlasinventeringen 2003-2009. På åtskilliga lokaler i södra Skåne fann jag ofta arten vid raps-, sockerbets- och spannmålsfält, ofta sittande eller springande på de mindre vägarna. Några vattenmiljöer fanns som regel inte i närheten och miljön upplevdes ofta som torr. Samtidigt minskade arten kraftigt, för att slutligen försvinna helt, på strandängarna vid södra Lommabukten där arten tidigare varit självklar – se figur 2. Med tanke på att den aktuella trenden för flava i Skåne anges som kraftigt ökande samt att mycket tyder på att de nya miljöerna står för en stor del av ökningen är flavans nya strategi mycket intressant.

Figur 1: Gulärlan syns knappt men den sitter på vägen i det torra skånska odlingslandskapet. Rydeholm, Anderslöv i juli 2007. Foto Kenneth Bengtsson.

Figur 2: Häckande par på Tågarps hed och Alnarps fälader 1992-2022.

Figur 3: Sträckande gulärlor i Falsterbo 1973-2022.

Figur 4: Ringmärkta gulärlor i Flommen, Falsterbo, höstarna 1980-2022.

Förekomst i Skåne

Den första årsdaterade uppgiften är från Kävlinge där arten sågs den 1 maj 1833 (Cronsjö i Ekberg 2015). Från mitten av seklet anges den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och från sydväst hette det 1887 att: ”Förekommer allmänt där det finns lämpliga platser, vilka dock inte är så många” (Thott 1892).

Under den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 5) påvisades förekomst i 240 rutor och populationen ansågs inte möjlig att uppskatta. Det nämndes också att arten var hårt drabbad av landskapets torrläggning (Andell & Nilsson 1987d).

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (figur 6) påvisade förekomst i 235 rutor, alltså något färre än under den förra. Men kartorna visar också på en ökad förekomst i inlandsrutor i bl.a. sydvästra och sydöstra Skåne. Trenden bedömdes vara stabil och populationen uppskattades till 2 300 par (Bengtsson & Green 2013).

För förekomst av övriga underarter i Skåne – se nedan.

Figur 5. Resultatet av den första atlasinventeringen av gulärla 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 6. Resultatet av den andra atlasinventeringen av gulärla 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Fenologi Skåne

Det tidigaste vårfyndet av flava gjordes vid Lundåkrabukten 7 april 2010 och av thunbergi vid Löddesnäs 20 april 1995. Det senaste höstfyndet, bortsett från vinterfynd, gjordes vid Vejbystrand 2 december 2009.

Det finns även två vinterfynd av arten, dock ej rasbestämda. Den första sågs vid Båstad från 3 december 2004 till 23 januari 2005. Den andra sågs med hängande högervinge vid Magnarps strand, Ängelholm 28 januari till 2 februari 2012. Dessa vinterfynd innebär att gulärlor har setts i landskapet under årets alla månader – om vi räknar in den till underart obestämda östliga gulärlan 2020 – se nedan. Alla uppgifter i detta stycke är hämtade från Fåglar i Skåne resp. år.

Förekomst i Sverige av övriga underarter

Källa: Raritetskatalogen, BirdLife.

Brittisk resp. gulhuvad gulärla Motacilla flava flavissima/lutea

Det första fyndet är från Ottenby på Öland 16 maj 1960 (Vår Fågelvärld 20:319). Samma år häckade en hane av flavissima tillsammans med en hona som bedömdes vara en flavissima/lutea i Falsterbo (Svensson 1963). Blandhäckningar med flava har också gjorts i skånska Farhult 1993, möjligen även 1994 och 1995 då hanen återkom till samma plats (Fågelåret 1993-1995), samt en troligt misslyckad blandhäckning på Gotland 1996 (Fågelåret 1996).

Totalt gjordes det 137 av detta underartskomplex under åren 1960-2020 och landskapsfördelningen ses i tabell 1.

Tabell 1: Fynd av Brittisk gulärla resp. gulhuvad gulärla flavissima/lutea 1960-2020.

Svarthuvad gulärla feldegg

Det första godkända fyndet gjordes vid Ottenby på Öland 14 maj 1983. Totalt gjordes det 13 godkända fynd t.o.m. 2020 och landskapsfördelningen var Öland 6 (1983-2020), Småland 2 (2006 & 2017) samt ett vardera i Skåne 1998, Blekinge 1999, Gotland 1984, Sörmland 2004 och Hälsingland 2020.

Fågeln i Skåne, en hane, sågs på Vellinge ängar och Lilla Hammars Näs 17-24 maj 1998 (Fågelåret 1998).

Östlig gulärla plexa/tschutschensis/macronyx

Det första fyndet av komplexet plexa/tschutschensis/macronyx var en 1K-fågel som sågs vid Augstens på Gotland 24 oktober 2019 (Fågelåret 2020:177). Två förmodligen olika ungfåglar av den förmodade rasen tschutsschensis uppehöll sig strax därefter på skånska sydkusten 31 oktober till 13 november 2019 (Fåglar i Skåne 2019). En av dessa (se foto nedan) dök åter upp i januari 2020 och stannade till i april. Återkom igen 27 november och stannade en bit in på 2021 (Fåglar i Skåne 2020 & 2021).

Ytterligare ett fynd gjordes 2019 och det gäller en 1K-fågel som bedömdes handla om plexa/tschutschensis vid Skallkroken, Haverdal, Halland 2-5 november 2019 (Fågelåret 2020:177).