Foto: Mikael Arinder

Gulsparv

Gulsparv häckar från norra Medelhavsområdet till nordligaste Skandinavien och österut till Bajkalsjön.

 

Förekomst i Sverige

Gulsparvens tidiga historia är dåligt känd, men den tros ha kunnat invandra till Sverige under Preborial tid, cirka 9000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). För Danmarks del låter det annorlunda och här tros det på invandring först under Subboreal tid, cirka 3000 före 0 (Løppenthin 1967). Att arten har kunnat förekomma hos oss tidigare än så visas av ett benfynd från Skateholm i Skåne och Atlantisk tid, cirka 6000-5000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första nedtecknade förekomsten är från perioden 1694-1710 då arten angavs som känd i Sverige (Rudbeck, bild i Vår Fågelvärld 1993, nr 1, sid 27). Eftersom det handlar om en mycket vanlig fågel i hela Sverige är de äldre uppgifterna ganska likalydande. Här följer några exempel:

  • ”I Sverige är han den vanligaste af sitt släkte och förekommer i de södra och mellersta delarna af landet nästan öfverallt. Mot norden aftager han i antal” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
  • ”I Sverige är han den vanligaste av sitt släkte och förekommer i södra och mellersta delarna nästan överallt” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
  • ”Häckar allmänt i öppna marker från Skåne till norra Lappland” (SOF 1949).

 

Men så hände något och gulsparven blev plötsligt en hotad art. Det var kvicksilverbetat utsäde som tog livet av många fåglar av många arter under en lång period under 1950-60-talen. Gulsparven beskrevs då bland annat så här:

  • ”Häckar från Skåne upp till norra Lappland. Har tidigare varit en mycket vanlig fågel på öppna marker. Med en accelererande fart synes emellertid denna art gå sin undergång till mötes, om icke drastiska åtgärder vidtagas. Anledningen är uppenbarligen, att gulsparven förgiftas av de betningsmedel som användas för utsädet, huvudsakligen kvicksilverföreningar. Det föreligger mycket allvarliga och akuta risker för totalutrotning av flera fågelarter på grund av dylika förgiftningar. Bland småfåglarna synas särskilt gulsparven och ortolansparven råkat illa ut. Inom sådana områden som Västgötaslätten, där arten blott för några år sedan var utomordentligt vanlig, har den reducerats till några få procent av sin forna numerär” (Rudebeck 1962).

Några år senare lät det fortfarande dystert men med en viss positiv knorr på slutet:

  • ”Häckar, numera i de flesta trakter sparsamt, i skogsbryn och buskmark från Skåne till Torne Lappmark. Fåtalig i det inre av norra Sverige. Har minskat mycket starkt i södra och mellersta Sverige under senare årtionden, vilket huvudsakligen bero på användandet av jordbruksgifter. Vissa sydsvenska populationer har reducerats med upp till 95 %. På allra senaste åren synes dock en återhämtning ha skett” (SOF 1970).

Efter att metylkvicksilver som betningsmedel förbjöds 1966 hämtade sig arten ganska snabbt, och redan i början av 1970-talet var beståndet uppe på normal nivå (Svensson & Tjernberg 1999). Från Uppland berättas om en kraftig uppgång redan 1965-1969, detta efter att ha varit mycket sparsam i början av 1960-talet (Stolt 1988).

 

Utvecklingen därefter beskrivs i korthet så här av Martin Green på Svensk Fågeltaxering:

  • ”Vinterpunktrutterna visar på ett någorlunda stabilt bestånd 1975-1993 och sen en minskning därefter. Sommarpunktrutterna visar på en mer eller mindre kontinuerlig minskning 1975-2021. Standardrutterna som såklart täcker Sverige allra bäst, men ”bara” under perioden från 1998 och framåt, visar t.o.m. på en svag ökning 1998-2007 följt av en ordentlig minskning därefter”.

Populationen i Sverige bedömdes 2008 bestå av 900 000 par (Ottosson m.fl. 2012) men arten var uppenbarligen inne i en ny negativ trend. Svensk Fågeltaxering skrev så här i sin årsrapport för 2016:

  • ”Den negativa trenden fortsätter oförminskat. I Danmark är trenden mycket lik den svenska och i hela Europa har artens antal ungefär halverats sedan 1980” (Svensk Fågeltaxering 2016)

I rapporten för 2021 lät det lika illa:

  • ”Det går fortsatt uselt för gulsparven i Sverige. Arten har minskat mer eller mindre konstant i antal sedan räkningarna började 1975 (Svensk Fågeltaxering 2021). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 533 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Gulsparven var en allmän häckfågel under 1800-talet och Nilsson sammanfattar läget kort och gott så här: ”I Skånes skogstrakter är han allmän” (Nilsson 1858). Mer preciserat till sydvästra Skåne lät det så här 1887: ”Mycket allmän hela året igenom” (Thott 1892). På detta sätt förhöll det sig förmodligen under hela 1800-talet och fram till att kvicksilvereländet började på 1950-talet. Ett talande exempel på hur vanlig arten var finner vi i Gustaf Rudebecks dagboksanteckningar: ”Näst efter kråka, råka, kaja, skata, gråsparv och pilfink var gulsparven den allra mest triviala art man kunde tänka sig under 1930-talet. Den var mycket vanlig, ej minst som vinterfågel runt Lund. Senare har den som bekant minskat starkt, delvis drastiskt, för att därefter ånyo öka i antal. Nu 1987, är den inte sällsynt, men den är inte heller tillnärmelsevis så allmän som på 30-talet”.

 

Den kritiska perioden beskrivs av Ekberg & Nilsson enligt följande: ”Drabbades mycket hårt av kvicksilverbetat utsäde 1950-1965 och var i det närmaste försvunnen från södra och sydvästra Skåne. I övriga delar hade arten minskat ytterst kraftigt”.

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 2) påvisade förekomst i 422 rutor och populationen uppskattades till 35 000 par (Andell, Jönsson & Nilsson 1988). Trots den meddelade långsiktigt negativa trenden som redovisats för riket som helhet gav den andra atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 3) ett positivt besked genom förekomst i 463 rutor, alltså fler än under AI. Trenden bedömdes som stabil och populationen bedömdes uppgå till 55 000 par (Bengtsson & Green 2013).

 

Men den andra atlasinventeringen genomfördes delvis under en sannolikt tillfällig topp vilket ledde till de positiva signalerna. Svensk Fågeltaxerings uppgifter från standardrutterna i Skåne under perioden 2002-2021 bekräftar till viss del detta antagande. I figur 1 visar kurvorna en topp under perioden 2007-2010 och en därefter följande nedgång.

 

Figur 1: Svensk Fågeltaxerings uppgifter från standardrutterna i Skåne under perioden 2002-2021. Blå kurva med punkter är de årliga indexen och röd kurva utan punkter är rullande treårsmedelvärden.

 

 

Martin Green kommenterar det hela så här: ”I allmänna ord finns ingen statistiskt säker förändring i Skåne under perioden 2002-2021 (se Figur 1), men mönstret vi ser är en ganska tydlig nedgång från det att vi var färdiga med atlasen. Det är ganska exakt samma sak som vi ser på nationell nivå. Efter en tids stabilitet tog minskningen ny fart någon gång där mellan 2005 och 2010. En misstanke vi haft är att gulknopp spelat roll även för gulsparven. Det sammanfaller i alla fall tidsmässigt med när grönfinken började rasa i antal (från 2006-2007 och framåt)”.

Ringmärkningsstatistik och sträcksiffror från Falsterbo visar även de neråtgående trender (se Figur 4 och 5).

 

Figur 2: Resultatet av den första atlasinventeringen av gulsparv 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

Figur 3. Resultatet av den andra atlasinventeringen av björktrast 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

 

 

Figur 4: Ringmärkning av gulsparv i Falsterbo höstarna 1980-2022.

 

Figur 5: Sträckräkning av gulsparv i Falsterbo 1975-2022.

 

 

Förekomst i Danmark (Gulspurv)

Gulsparven anges som en mycket allmän häckfågel i Danmark och täckningen är i det närmsta total inklusive de mindre öarna. Men den har minskat starkt både på lång och kort sikt på grund av intensiv jordbruksdrift. Beståndet uppskattades 2019 till 300 000 par (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gulsparvens del en måttlig minskning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en stark minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

I äldre tider förhöll man sig på annat sätt mot många fåglar. För sparvarnas del handlade mycket om fångst av dem och knep förmedlades gärna. Som dessa t.ex: ”Om vintern, då marken är snöbetäckt, blottar man en plats vid en lada eller på en gård och strör därpå agnar samt säd och frön. Kornsparvarna samlas då snart i sällskap med gulsparvar och åtskilliga finkarter. Man fångar dem i stort antal med slagnätet, eller skjuter dem med fågeldunst”. För gulsparvens del tipsas även om fångst med limspön och dess kött beskrivs som välsmakligt (Nilsson 1858).

 

Gulsparven var helt fredlös fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Detta varade i sin tur till 1968 då alla fågelarter utan allmän jakttid blev totalfredade (Vår Fågelvärld 27:96+).

 

Rödlistning Sverige

  • Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
  • Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades gulsparven som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 45 500 000 vuxna fåglar.

 

 

Maxålder 

Sveriges äldsta gulsparv blev 10 år och 8 månader, medan en från Storbritannien blev 13 år och 3 månader (se RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Jönsson, P-E. & Nilsson, L. 1988. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrap, del 8. Anser 27:245-258.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
  • Stolt, B-O. 1974. Gulsparvens och ortolansparvens förekomst vid Uppsala under 1960-talet. VF 33:210-217.
  • Stolt, B.O. 1988. Gulsparv. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:363-368.
  • Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2022.