Järnsparv

Utbredningen omfattar Nord-, Central och Östeuropa vidare österut till Ural. Spridda förekomster finns även i Syd- och Sydösteuropa, Turkiet och Kaukasus.

Förekomst i Sverige

Artens tidiga historia är dåligt känd, men det spekuleras i möjlig invandring redan under Preborial tid, cirka 9000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967). Den första något så när årsdaterade uppgiften berättar att järnsparven var känd i Sverige 1694/1710 (Rudbeck, bild i Vår Fågelvärld 1993, nr 1, sid 25).

Den utbredning vi känner idag gällde inte under 1800-talet. Då var det en huvudsakligen nordlig häckfågel vilket två citat berättar om: ”Bebor om sommaren de nordligare trakterna. Dock är han om sommaren allmän vid Göteborg, där han även häckar. Övervintrar ej sällan i Sveriges södra landskap, bland annat Skånes slättbygd” (Nilsson 1858). Vidare: ”Har under häcktiden sitt stamhåll i den högre nordens och det mellersta Europas skogstrakter, utan att under nämnde tid förekomma i våra sydliga provinser” (Holmgren 1870). En tendens till spridning söderut ser vi under slutet av 1800-talet: ”Häckar från södra Lappmarken till långt inom polcirkeln. Häckar sällsynt nedåt landet, dock känner man, att han häckar vid Hudiksvall, vid Skagershult i Närke, vid Göteborg och sällsynt vid Karlstad. En unge i höstdräkt är skjuten vid Maltesholm i Skåne. Förekommer annars endast under flyttningen nedåt landet och visar sig då mest i Skåne, Halland och Bohuslän (Carlsson 1894).

Den successiva spridningen söderut var till en början västlig vilket visas av den förekomst som nämndes i mitten av 1900-talet: ”Häckar sparsamt i barr- och lövskog i Skåne, Halland, västra Småland, Göteborg, Bohuslän, Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland och västra Lappland (SOF 1949). Från samma tid beskrivs förekomsten även så här: ”Har på det hela taget en västlig utbredning i Sverige men synes vara stadd i spridning mot öster. Häckningsområdet omfattar så vitt vi hittills vet Skåne, Halland, västra Småland, Västergötland, Närke, Värmland, Dalsland och skjuter från Norge in i västra Norrland från Härjedalen och västra Jämtland upp till Tarrasdalen (Rendahl 1949). Men en fortsatt spridning var på gång och runt 1960 skrev Rudebeck: ”Under senare år har det skett en markant utbredning österut. Den är exempelvis numera icke ovanlig som häckfågel i Uppland. Fortfarande är den dock talrikare västerut, där den hör till skogarnas allmännare fågelinvånare. Häckningsområdet sträcker sig från Skåne upp i Torne lappmarks björkregion” (Rudebeck 1962). När Svensk Fågelatlas var fullbordad 1984 var också järnsparvens spridning i Sverige fullbordad. Den fanns då som häckfågel i alla svenska landskap. Till Gotland kom den som häckfågel 1953 och i Västerbotten dröjde det till slutet av 1970-talet innan den blev allmän. Jag kan rekommendera en text av Olsson 1956 som ingående beskriver artens spridning österut.

Den stora anledningen till artens ökning i Sverige under 1900-talet anses vara den ökande arealen av ung granskog (Svensson & Tjernberg 1999). Samma teori för Skånes del var Lönnberg inne på redan 1926 (Lönnberg 1926).

Populationen i Sverige uppskattades till 630 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012) medan Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 552 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Som framgått av förekomsten i Sverige var järnsparven inte en skånsk häckfågel på 1800-talet, åtminstone inte en allmän sådan. Från nordöstra Skåne sägs att den sågs ” här och där” men också att den inte var noterad som häckfågel (Wallengren 1849). En uppgift från 1871 om att ett bo med ägg hade påträffats i trakten av Skabersjö (Thott 1892) kan förstås vara korrekt men felbestämning kan nog inte heller uteslutas. Källan anger också att arten ”Förekommer sparsamt” utan att ange under vilken årstid. En annan uppgift berättar att: ”Kring sekelskiftet kunde man vid flera tillfällen konstatera häckning vid Barsebäck och Toppeladugård” (Referens till Kolthoff & Jägerskiöld: Nya tillägg och rättelser, 1902 i Ekberg & Nilsson).

En uppgift om tre häckningar vid Landskrona 1907 (Fauna & Flora 2:276) som figurerar i diverse texter är dock tillbakatagen av meddelaren, vilket meddelas i Jägerskiöld & Kolthoff 1926, sidan 439.

Troligen expanderade arten snabbt i Skåne i början av 1900-talet och i en text från 1926 sades den vara ”ganska allmänt utbredd genom Skåne” (Lönnberg 1926). Från 1940-talet sägs den ha utvidgat sitt häckningsområde och var då inte sällsynt längs Söderåsen och Romeleåsen. Häckade också i slättens skogar och planteringar samt ” till och med inne i städerna” (Holmström 1944). En annan uppgift från samma tid sade att ”Den nyckfulla järnsparven häckar i Pålsjö skog” (Malmberg i Hanström & CL 1947).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 2) påvisade förekomst i 464 rutor och populationen uppskattades till 45 000 par (Andell & Nilsson 1987d). Den andra atlasen 2003-2009 (figur 3) påvisade förekomst i 491 rutor och antalet par uppskattades till 20 000 och trenden bedömdes som stabil (Bengtsson & Green 2013). Det kan nog inte uteslutas att beståndsuppskattningen 1987 var överskattad.

Figur 1: Ringmärkning av järnsparv i Falsterbo 1980-2022.

Figur 2. Resultatet av den första atlasinventeringen av järnsparv 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 3. Resultatet av den andra atlasinventeringen av järnsparv 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Förekomst i Danmark (Jernspurv)

Anges som allmän häckfågel i hela landet inklusive öarna och populationen uppskattades till 71 000 par 2019 (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för järnsparvens del en moderat minskning ur långtidperspektivet 1976-2020, och likaså en moderat minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades järnsparven som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 26 800 000 vuxna fåglar.

Maxålder 

Sveriges äldsta järnsparv blev 8 år och 6 månader medan en dansk blev hela 20 år och 10 månader (se RCs hemsida).