Kanadagås

”Men där jag vandrade genom världsstädernas museer och zoologiska trädgårdar och såg de kostbara och sällsynta arterna av vildgäss från östan och västan, grep det mig, hur orimligt det var, att dessa formsköna och klimatiskt hårda fåglar, bläsgåsen, blågåsen, kejsargåsen, den vita snögåsen, rödhalsgåsen, den tibetanska strimgåsen och Kanadas stolta jättegås, alla skulle finnas i andra delar av världen och inte hos oss” (Berg 1937).

Så tyckte Bengt Berg och det hela låter ganska naivt. De arter gäss han nämner levde väl där de skulle enligt evolutionsmässiga orsaker. Men Berg var både envis och påstridig och idag vet vi att kanadagåsen är en etablerad svensk häckfågel. Vi fortsätter med Bengt Bergs försvarstal i samband med introduktionen av arten till Sverige:

”Det är väl ändå från vetenskaplig synpunkt inte riktigt, tänker någon, att på sådant sätt flytta geografiskt främmande arter av vare sig växter eller djur! Det förvillar kännedomen om både faunans och florans naturliga utbredning. Mitt svar har hela tiden varit, att om zoologien i vår tid inte hunnit ta reda på vilka djurarter, som äro hemma på våra latituder och deras geografiska utbredning, så kan den ta sin slummerkudde och gå.
Det randas tider, då vi andra dödliga också vilja ha lite glädje av den vilda djurvärlden, och det, som vetenskapen inte har förmått att säkra mot utrotning, kunde måhända ännu räddas åt våra efterkommande med lite mera praktiska åtgärder än de som hittills ha tillämpats i det passiva naturskyddets återvändsgränd.
Tänk om för 150 år sedan någon med lite initiativ och fantasi hade funnit på att rädda en båtlast utav den underbara nordiska garfågeln – jättealkan – till några fredade skär på Island eller utanför Norge, innan skepparna vid New Foundland hade eldat under pannorna med den sista. Vad skulle ”de lärde” ha sagt, om någon olärd tokstolle tidigare kommit på idén att evakuera en liten stam av dronten från Mauritzius till någon ö i Stilla Oceanen, där de sällsamma fåglarna kunnat få leva vidare till vår tid? Det hade nog blivit en ganska mild kritik.
Men vetenskapen av idag är dessbättre vidsyntare än för tjugo år sedan. Då jag i Ornitologische Gesellschaft i Berlin, världens främsta samfund för fågelforskning, ställde frågan, huruvida mitt införande av främmande vildgåsarter i Sverige och därmed i Europa kunde tillåtas av vetenskapen, fick jag endast bifall till svar, och samma bifall har Vetenskapsakademiens Naturskyddskommitté beskärt mig. Därmed är den frågan ur världen” (Berg 1937).

Så långt Bengt Berg och hans åsikter. Kanadagåsens naturliga hemvist är i Nordamerika men efter utsättningar finns livskraftiga bestånd även på Brittiska öarna samt i Fennoskandinavien och Tyskland.

Förekomst i Sverige

Det finns en mystisk uppgift från 1798 som lär berätta att en individ skulle ha blivit funnen i Skåne. Uppgiften stammar från Retzius 1800 och förmedlas av Tyrberg 1993. Det sägs också att det troligen fanns friflygande kanadagäss i England vid denna tid.

Någon gång på 1870-talet infördes två honor till fågeldammen i Göteborg. En häckade framgångsrikt tillsammans med en svangås och den andra bildade par med en nilgås, dock utan att få ungar (Gyllin & Svanberg 2016). I det vilda fanns arten inte hos oss vid denna tid och det sägs också i en text från början av 1900-talet: ”Aldrig funnen i Sverige. En fågel skjuten i Trondhjemsfjorden i Norge 22/6 1900” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

Men sen började Bergs och andra personers projekt med avel och utplanteringar. Det visar sig att det var en omfattande verksamhet som sattes igång och i det följande förmedlas de uppgifter om denna faunaförfalskning som jag hittat. Jag kompletterar med lite åsikter, och slutligen blir det något om stammens utveckling i Sverige.

• 1927: Bengt Berg införde detta år till Värnanäs i Småland två individer från en djurpark i Holland. Hannen hybridiserade med en grågås fr.o.m. 1928 och paret fick många ungar. Samma år införde Helge Ax:son Johnson kanadagäss till sin fågelanläggning på Berga i Södermanland. Dessa häckade 1932-33 (Gyllin & Svanberg 2016).
• 1928: Detta och följande år införde Bengt Berg ytterligare kanadagäss till Värnanäs, denna gång från Nordamerika och Hagenbecks i Hamburg (Gyllin & Svanberg 2016).
• 1930: Första rena kullen i Värnanäs kläcktes 1930 (Berg 1937, Gyllin & Svanberg 2016).
• 1930-talets början: Oberoende av Bengt Berg planterades kanadagäss in i Lillfjärden, Hudiksvall vilket gav upphov till en lokal stam som länge förblev isolerad (Fabricius 1982).
• 1933: Första häckningen av frilevande fåglar vid Värnanäs (Berg 1937). Paret häckade dock i ett stort vilthägn och uppgiften om en vilthäckning avfärdas (Gyllin & Svanberg 2016).
• 1933: Påstås ha häckat på Berga i Södermanland (Bergström 1933).
• 1933: Detta år, eventuellt tidigare, häckade ett par i stadsparken i Trelleborg. När dessa gäss infördes är okänt och kan ha skett före 1927 (Bergström 1933 och Gyllin & Svanberg 2016).
• 1934: Bengt Berg skänkte gäss till Lillfjärden i Hudiksvall och till Åbo i Jämtland och det skedde troligen detta år. Hudiksvallsparet häckade framgångsrikt 1936 (Gyllin & Svanberg 2016).
• 1937: ”Från fyra införda fåglar ha de ökats till långt över hundra. För att pröva om de ville trivas i andra trakter, har jag fångat in och skänkt utav dem norr och söderut, till Jämtland och Tyskland (Berg 1937).
• 1941: En uppgift om tre skjutna kanadagäss i Mora anses felaktig (Gyllin & Svanberg 2016).
• 1941: ”Inplanterades av Bengt Berg vid Eriksberg i Blekinge 1941-42. I juni 1956 uppskattades stammen i Blekinge till 800 ex och hösten 1957 hade den ökat till 1 200 ex” (Nilsson & Lundgren 1993).
• 1945: Bengt Berg skänkte två par vardera till Västerås och Örebro. Det var första gången sedan 1934 som gäss bortskänktes (Gyllin & Svanberg 2016). Se dock 1937.
• 1949: Nämns i bihang och bland arter som inte nått landet på naturlig väg: Häckar sällsynt vid kusten av Blekinge och Småland och vid invatten i Jämtland, dit den inplanterats från Kanada (SOF 1949).
• 1950-talet: Under denna period gjordes den första lyckade inplanteringen vid Storsjön i Jämtland. I samma text nämns också att det ”senare” gjordes utsättningar i bl.a. sydöstra Sörmland samt i Värmland (Fabricius 1982).
• 1959: Vid Nyköping häckar några par sedan 1963 efter utplantering 1959-1960” (Vår Fågelvärld 27:258).
• 1962: Upprop: ”Kanadagåsen är en fågel, som på senaste tid dragit allt större intresse till sig. Den har givit anledning till en ganska het debatt mellan, å ena sidan, lantbrukarna, företrädesvis i Blekinge, och, å andra sidan, den natur- och jaktvårdsintresserade allmänheten. För att skaffa fram fakta när det gäller gåsens ekologi och då speciellt dess påstådda skadegörelse på höstsäd och på bottenfaunan i häckningssjöarna, har undertecknad fått i uppdrag att utföra en undersökning rörande dessa saker. Undersökningen omfattar även en inventering av stammen” (Nilsson 1962).
• 1962: Det fanns en viss acceptans för verksamheten även bland framstående ornitologer. Så här skrev Gustaf Rudebeck: ”I Sverige har kanadagåsen först införts av Bengt Berg vid Kalmarsund och senare på flera andra håll. Den har visat sig trivas utmärkt och stammen uppgår nu till flera hundra fåglar. Kanadagåsen är uppenbarligen väl rustad för att fylla luckan i inlandet mellan sädgåsens och grågåsens häckningsområden… Man kan ha olika åsikter om införandet av främmande djurarter, men det kan knappast förnekas att vårt land i fråga om häckande gäss uppvisar vidsträckta tomrum, vilkas utfyllande måste välkomnas. Hur som helst så är kanadagåsens införlivande i den svenska faunan redan ett fullbordat faktum… Någon nämnvärd skada på odlingar behöver man tydligen inte frukta, ty noggranna amerikanska undersökningar har visat, att fält som betas av kanadagäss har givit bättre skördar än fält till vilka gässen inte haft tillträde” (Rudebeck 1962). Även Eric Fabricius (1982) framför positiva synpunkter.
• 1964: Det första utplanteringsförsöket i Västerbotten gjordes 1964 och ett andra 1974 (Olsson & Wiklund 1999).
• 1969: ”Utplanterades framgångsrikt vid Galtström, Njurunda i Medelpad 1969. Har därefter planterats ut på flera lokaler i hela landskapet och är nu etablerad och på stark frammarsch” (Hedvall & Hägglund 1989).
• 1969: 4-5 häckande par i södra Älvsborgs län 1969. Ursprungligen utplanterade i Fävren och Varnum (Vår Fågelvärld 31:135).
• 1969: ”ad och juv utplanterade 1969 i en sjö vid Kullermark nära Härnösand i Ångermanland” (Vår Fågelvärld 29:251).
• 1970: Nämns i bihang och bland arter som inte nått landet på naturlig väg: ”Häckar numera flerstädes vid kust och invatten i Skåne, Blekinge och Småland samt vid invatten i Östergötland, Västergötland, Värmland, Närke, Västmanland, Sörmland, Uppland, Dalarna, Gästrikland och Jämtland. Har spritt sig snabbt under det senaste årtiondet” (SOF 1970).
• 1971: Inventering visade på omkring 1 600 häckande par i Sverige (Svensk Jakt 111:224).
• 1972: Utplanterad i Ångermanland genom Västernorrlands jaktvårdsförbund t.o.m. 1972, ca 225 ex, nordligast i Öfjärden (Vår Fågelvärld 32:298).
• 1976-1977: Flera inplanteringar i Malå kommun i Lycksele lappmark (Bildström 2022).
• 1982: ”I de nordliga delarna av landet pågår inplanteringar fortfarande och fasta stammar har uppstått på flera håll inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län” (Fabricius 1982).
• 1990: Den svenska populationen beräknades 1982 till ca 50 000 ex., varav ca 5 000 häckande par. De största bestånden fanns i Blekinges skärgård, på den småländska sjöplatån och i Mälardalen (SOF 1990).
• 2008: Populationen i Sverige uppskattades till 17 000 par (Ottosson m.fl. 2012).
• 2016: ”Kanadagåsen ökade kraftigt som häckfågel i Sverige under andra halvan av 1900-talet. Nu synes ökningen ha stannat av. Kanadagåsen visar på tydligt minskande trender de senaste tio åren” (Green m.fl. 2016).
• 2018: Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 13 000 par. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023).

Kanadagåsen har idag häckat i samtliga svenska landskap och de två sista där arten etablerade sig bör vara Dalsland och Gotland där de första häckningarna skedde först 1979? (Artportalen) resp. 1987 (SOF 1990).

Mycket stora rastande flockar har noterats på flera platser. Den absolut största förekomsten som finns på Artportalen är 30 354 individer som räknades mellan Landskrona och Trelleborg 15 januari 2004. Koncentrerade flockar på 15 000 individer finns rapporterade från Barsebäcksområdet i Skåne i november 2004 och 2007. För övriga Sverige finns uppgifter om 10 000 ex vid Vinberg i Halland i december 2004, Hjärtnäs i Ångermanland september 2018 och Roxen i Östergötland december 2020 (Artportalen).

Förekomst i Skåne

Som nämnts i stycket ovan finns det uppgifter om fynd i Skåne 1798 och om förekomst i Trelleborgs stadspark 1933. När de första friflygande kanadagässen sågs i Skåne är inte lätt att reda ut men jag finner en uppgift om fem ex som noterades under höststräcket vid Falsterbo 1958 och där anges arten som nykomling i stationens sträckprotokoll (Vår Fågelvärld 21:22 & 31). Men vid samma tid sågs flockar under vintrarna vid Helgeå i Kristianstad och detta vinterbestånd ökade från 31 ex 1958 till 194 ex 1961. 1958 var flocken föga skygg och gässen kunde t.o.m. matas ur handen. Två ex var ringmärkta. I detta område skedde förmodligen också de första skånska häckningarna 1961. Den 17 juni 1961 iakttog nämligen Erik Schönbeck tre par med tolv pull, samt ytterligare ett par (häckande?) vid Landön i skärgården” (Vår Fågelvärld 22:82).

1967 hade vinterbeståndet vid Kristianstad ökat till drygt 700 ex. och utanför Landön i skärgården häckade 5-7 par (Vår Fågelvärld 28:133).

1968 såg Gustaf Rudebeck en domesticerad flock vid Svaneholms slott 12 september. Om det handlade om ett utplanteringsförsök framgår inte (Gustafs personliga dagbok).

Den skånska sjöinventeringen 1978-1981 redovisar ett häckande bestånd om cirka 70 par och kustinventeringen vid samma tid påvisade 115 par vid Åhus-Landön. Alltså runt 200 par i Skåne vid denna tid (Ekberg & Nilsson 1994 & Karlsson 1983).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 1) påvisade förekomst i 83 rutor och den andra 2003-2009 förekomst i 171 rutor. Trenden bedömdes då som starkt ökande och populationen uppskattades till 400 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av kanadagås 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av kanadagås 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Förekomst i Danmark (Canadagås)

Under 1900-talets början infördes arten som parkfågel på flera gods i Danmark. Det första frilevande paret häckade 1937 och det kom från en utsättning på Frijsenborg vid Århus. Under 1970-talet häckade arten i Mittjylland och de gässen lär ha kommit från Torbenfeldts Gods. Det nämns även fläckvisa häckningar nära gods på östra Fyn vid denna tid. Det danska beståndet uppskattades 1976 till 20 par och under perioden 1993-1996 till 25-50 par. Den senaste uppgiften talar om en sällsynt häckfågel med 5-20 par. Referensen anger trenden som fluktuerande men i generell tillbakagång (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för kanadagåsens del en måttlig ökning ur långtidperspektivet 2006-2020 och en osignifikant trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).