Kattuggla

Är utbredd i hela Europa (utom Irland och Island), Mellanöstern och Nordafrika, vidare österut genom Sibirien och Centralasien till Himalaya och södra Kina.

 

Förekomst i Sverige

Det tidigaste svenska benfyndet är från Skateholm i Skåne och Atlantisk tid, cirka 5800-4000 före 0. Men arten tros ha kunnat invandra något tidigare, runt 7000 före 0 och sen ha funnits här i obruten följd (Ericson & Tyrberg 2004). Den första något så när daterade uppgiften om förekomst är från 1694/1710 då den anges som känd i Sverige (Rudbeck 1971). Under 1800-talet anges den som ”den allmännaste av alla våra ugglor” (Nilsson 1858). En källa från tidigt 1900-tal säger: ”I södra Sverige och på Gotland är hon den allmännaste ugglan (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Lite mer detaljer ges i mitten av 1900-talet: ”Häckar tämligen allmänt i löv- eller blandskog i anslutning till odlad bygd från Skåne till Värmland, Dalarna och Gästrikland. Har häckat i Hälsingland, Medelpad och troligen Jämtland” (SOF 1949).

 

Men kattugglan drabbades, liksom många andra arter, ganska hårt av biocidkatastrofen och det föranledde denna skrivning: ”Har under 1960-talet minskat kraftigt i vissa områden, åtminstone delvis beroende på användandet av jordbruksgifter” (SOF 1970). Denna minskning nämns också av Nilsson 1988 i Fåglar i Jordbrukslandskapet. Andra orsaker till minskningar, som regel temporära, är hårda vintrar och år med dålig tillgång på smågnagare.

 

Kattugglan är sedd i alla svenska landskap och häckar idag upp till Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland och har nämnts som möjlig häckfågel i Jämtland. Några häckningsfynd därifrån hittar jag dock inte. För Ångermanlands del nämns i Fågelåret 2003 att ”det verkar som om kattugglan är på väg tillbaka till Ångermanland”. Det tyder på en tidigare förekomst i landskapet och fynd därifrån nämns också i Curry-Lindahl 1961 – dock inga häckningar. På Artportalen nämns däremot enstaka häckningar 1950, 1952, 1974, 2009 och årligen fr.o.m. 2015.  Det finns också en häckning rapporterad på Artportalen från Ön, Umeå i Västerbotten 2022. Obsen är inte validerad men verkar trovärdig. Det finns även en uppgift om en häckning vid Hällberg i Pite lappmark 1950 (Curry-Lindahl 1961) men om den är säkert belagd vet jag inte. I samband med studier av diverse årgångar av Fågelåret fås en bild av en ökad förekomst i delar av mellersta Norrland, samt en ökning av ströfynd längre norrut under 2000-talet.

 

Under senare år har Svensk Fågeltaxerings årsrapporter däremot ominerats av negativa rapporter för Sverige som helhet. I rapporten för 2016 skrivs att: ”Kattugglan visar signifikant minskning så här långt under 2010-talet” och i den senaste från 2021 står det: ”Med tolv års data från nattrutterna kan vi konstatera att det går ganska dåligt för flera av våra ugglearter”. Bland dem nämns kattugglan.

 

Populationen i Sverige uppskattades till 18 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde också att den svenska populationen uppgick till 18 000 par 2018. Trendriktningen var osäker både för 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021. Ingen statistiskt säker förändring kunde påvisas (Wirdheim & Green 2023).

 

Förekomst i Skåne

Anges som allmän häckfågel i nordöstra Skåne i mitten av 1800-talet (Wallengren 1849) och för sydvästra Skåne, främst området Börringe-Skabersjö, anges den 1887 som ”Allmänt häckande” (Thott 1892). Kattugglan har därefter funnits i så gott som hela landskapet och trenden har förmodligen följt den i övriga Sydsverige, d.v.s. varierat efter födotillgång och stränga vintrar. Under den första atlasinventeringen 1974-1984 noterades förekomst i 387 rutor och beståndet uppskattades till 1 500 häckande par (Andell & Nilsson 1987c). Under den andra atlasen 2003-2009 hittades arten i 420 rutor, d.v.s. marginellt fler, och beståndet uppskattades till 2 700 par (Bengtsson & Green 2013). Se figur 1 och 2. Diskrepansen mellan antalet uppskattade par beror sannolikt på en underskattning efter första atlasinventeringen.

 

Normalt påbörjar kattugglorna sina häckningar i mars-april men de kan också vara betydligt tidigare. Särskilt vanligt tycks detta vara i stadsmiljöer. Det finns flera tidiga exempel från framförallt Helsingborg och Lund och äggläggning har konstaterats ha skett redan i december vid flera tillfällen – se bl.a. Hanström 1961 samt Anser 49:129. Andra mycket tidiga häckningar lär ha skett i bl.a. Göteborg och Värmland (Curry-Lindahl 1961).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av kattuggla 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av björktrast 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

 

Förekomst i Danmark (Natugle)

Anges som tämligen allmän häckfågel med en utbredning i främst östra Jylland samt på Själland, Fyn och de större sydliga öarna medan förekomsten i västra Jylland är gles. Saknas på Bornholm, Anholt, Læsø och en del andra mindre öar. Beståndet uppskattades till 2 500 par 2019. Historiskt skedde en kraftig tillbakagång i slutet av 1800-talet beroende på intensivt skogsbruk (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för kattugglans del en stabil trend ur långtidperspektivet 1987-2020 och en osäker trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Kattugglan var under lång tid kolossalt missförstådd och genom det utsatt för stort hat och stark förföljelse. Om vi börjar från början lät det så här i en kunglig förordning från den 16 oktober 1741 ”angående rov- och skadefåglars utdödande” att skottpengar (vedergällning) skulle utgå till den som sköt eller fångade; örn, slaghök, uv, glada, lärkfalk, uggla, sparvhök samt korp, kråka, kaja, råka och skata, ävensom ”de mindre fåglar, såsom gråsparvar, tättingar och spinkor”. Dylika rov- och skadefåglars bon och nästen borde flitigt uppsökas och förstöras och erhölls ersättning även för dödade ungar och tagna ägg från desamma (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 62:124). Lika illa lät det 1808 då kattugglan räknades som ”Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 66:227).

 

Några som däremot hade mer klart för sig var Sven Nilsson och August Emil Holmgren. Nilsson skrev: ”Denna uggla, liksom dess flesta samsläktingar, är mycket mer nyttig än skadlig. Hon förtär och utrotar en mängd skadliga råttarter, och högst sällan griper hon någon ung duva eller annan nyttig fågel” (Nilsson 1858). Och Holmgren skrev: ”Kan således alltid, hvarhelst hon än uppehåller sig, betraktas som en öfvervägande nyttig fogel, som hvarje omtänksam landtman bör vara mån om och skydda. Hon är dock tyvärr en ibland de många nyttiga foglar, som man af okunnighet ständigt förföljer. Det gifves till och med ännu i våra dagar många personer, äfven bland dem, hvilka räkna sig till den s.k. bildade klassen, som sätta en verklig ära uti, att på dörrarna af sina uthus kunna uppspika ett stort antal ugglor och andra nyttiga roffoglar” (Holmgren 1870).

 

Men vad nyttade detta när det var upp till var och en att tycka. Jag ger några exempel:

  • 1892: ”Kattugglan får tyvärr plikta för ful uppsyn, som det heter, men hon får ock plikta för jägarens oriktiga slutledningar” (Redaktionen för Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 30:117).
  • 1893: ”… och i så fint sällskap (rapphöns) är han absolut värd sin dödsdom såsom en af hungern drifven mordengel af stor skadlighet” (Hök 1893).
  • 1894 ”… dock gör hon skada i duvslag” (Carlsson 1894).
  • 1899: Kattugglor dödades tämligen ofta i så kallade bulvansaxar. Dessa var som regel utsatta för att fånga duvhök men slog givetvis på allt som satte sig på dem. Att ugglorna också drabbades verkade inte vara ett bekymmer och det är min övertygelse att saxarna även användes direkt mot kattugglorna. Ämnet diskuteras i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 37:45-47. Ett exempel från 1903 låter så här: ”I saxar som jag lagt ut vid af roffåglar tagna fasankycklingar, har jag många gånger fått ugglor, hvarigenom den rätta röfvaren sålunda blifvit upptäckt (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 41:208)
  • 1903: ”Lika farlig mot småfåglar som kattor, skator och vässlor” (Engholm 1903).
  • 1905 blev kattugglan till slut fredad under tiden 1 mars-15 september (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1905:221-224): Men detta togs inte väl emot av alla.
  • 1905: Protest mot fredningen – uppgives vara skadlig (Hultin 1905).
  • 1906: ”Man må med skäl förvåna sig öfver att genom lagen af den 17 mars 1905 ugglorna fått åtnjuta äran av viss fridlysningstid – skottpremier hade väl här snarare varit på sin plats” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 44:206).
  • Och se – protester lönar sig! Fredningstiden upphävdes nämligen 1907 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1907:152-156). Debatten fortsatte därefter, bland annat genom Hollgren 1909 och i en replik till denne i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 48:21-25 som ansåg kattugglan vara ”mera skadlig än mången oinvigd anar”.
  • Rena skrönor fanns också med i bilden och just en skröna tror jag att detta är: ”Vid Stora Kil i Vänge angreps en kväll i slutet af aug. (1912) en hvit settertik af en kattuggla. Hunden blef ordentligt sönderklöst i hufvudet. Genom hundens skrik tillkom folk och befriade den från den obehagliga roffågeln” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 50:329).
  • 1914: Eleverna vid Berga Jägareskola sköt eller fångade 121 kattugglor, såsom varande skadedjur, under året (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 53:191).

Ett nytt försök att freda kattugglan, denna gång lyckat och bestående, gjordes 1928 då arten fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

 

Debatter och diverse inlägg fortsatte dock och ett exempel är Rendahl 1949. Här diskuterades artens eventuella skada men det mynnade ut i att ”vi måste skydda henne som en nyttig fågel”.

  • 1957 totalfredades alla ugglor i Sverige – utom just kattugglan! (Vår Fågelvärld 17:72). Dock bättrades det till slut och kattugglan blev ”I princip totalfredad fr.o.m. 1/7 1959” (Vår Fågelvärld 19:nr 1, sid. IV, sist i numret). Med ”i princip” menades förmodligen att viss möjlighet till skyddsjakt kvarstod. Jag har en jakttabell för jaktåret 1963-1964 och i den står det i samband med förbjudna arter att för kattugglan gällde ”visst undantag”. När skyddsjaktsmöjligheterna upphörde vet jag inte men har en aning om att det dröjde ytterligare några år efter 1964.
  • 1970: På en gård vid Björkesåkrasjön 3 maj ”en upphängd kattuggla på yttersidan av loggaveln”. (Gustaf Rudebecks dagbok). Man gjorde så förr. Frågan är varför.

 

Något om kattugglans föda

  • 1903: En tysk undersökning av födoval till växande ungar: ”tre råttor, en mängd tornsvaleungar hämtade ur bona, två bofinkhonor och några ungar, en koltrasthona jämte ungar, en sädesärleunge, tre honor och några ungar till ärtsångaren, en näktergalshona, en hona till den svarta och hvita flugsnaparen, en dufhona med ungar, en bastardnäktergalshona, en rödhakesångare, två gransångarehonor. Dessutom åtskilliga som var omöjliga att bestämma”. Några möss eller sorkar nämns inte, ej heller skalbaggar. Hela texten lyser av hat mot kattugglan och seriositeten i undersökningen måste ifrågasättas (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 41:61-62).
  • 1904: En annan tysk magundersökningsstudie av 153 kattugglor påvisade 85 åkersorkar, 12 skogssorkar, 19 möss, 4 mullvadar, 22 näbbmöss, 2 harungar, en vessla, en rapphöna, två snäppor, en tamduva, en trast, 2 lövsångare, 2 nötskrikor, en stare, 4 sparvar, 3 grönfinkar, 3 bofinkar, 3 gulsparvar samt mullvadssyrsor, skalbaggar, gräshoppor och flugor. I 412 spybollar hittades 516 åkersorkar, 22 skogssorkar, 5 vattensorkar, 156 möss, 12 näbbmöss, 2 mullvadar och 18 fåglar (B-m, A 1904).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades kattugglan som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 1 520 000 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

En svenskmärkt kattuggla blev 20 år och 11 månader och en tjeckisk 22 år och 5 månader (se RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bengtsson, K. 2010. Det blev en vinter … A 49:127-129. Tidiga häckningar i Lund o Helsingborg
  • B-m, A. 1904. Roffåglarnas nytta och skada. SJFT 42:274-277.
  • Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
  • Christensson, B. 2006. Holkhäckande kattugglor i Svedala kommun. A 45:1-6.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Curry-Lindahl, K. 1961. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Edberg, R. 1958. Om dödligheten under vinterhalvåret hos kattugglor i Mellansverige. VF 17:273-280.
  • Engholm, W.A. 1903. En svår anklagelse mot kattugglan. SJFT 41:61-62.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Ericsson, P. m.fl. 2014. Breeding biology of a Tawny Owl Strix aluco population in southwestern Sweden – a 15 year survey. OS 24:41-50.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • G:son Blomqvist, S. 1930. Till frågan om grönsångarens och kattugglans nordgräns i Sverige. FoF 25:27-33.
  • Hanström, B. 1953. Tidig häckning av kattuggla i Lundagård. F&F 48:175-176.
  • Hanström, B. 1961. Rekordtidig häckning av kattuggla. F&F 56:159-160.
  • Hillarp, J-Å. 1970. Något om kattugglans näringsval i stadsmiljö. M SkOF 9:46.
  • Hollgren, C.A. 1909. Om åtskilliga däggdjurs och fågelslags större eller mindre skadlighet. SJFT 47:243-258.
  • Holmberg, T. 1976. Variationer i kattugglans bytesval. F&F 71:97-107.
  • Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
  • Hultin, S. 1905. Till frågan om kattugglans skadlighet. SJFT 43:249-250.
  • Hök, A.F. 1893. En mordengel. SJFT 31:44-45.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
  • Kanje, B. & Kanje, S. 2018. Häckningsframgång hos ormvråk och kattuggla i Varbergs kommun 1984-2016. OS 28:51-68.
  • Källander, H. 1977. Kattugglans och hornugglans bytesval vid Kvismaren – en jämförelse. VF 36:134-142.
  • Lithner, S. & Jönsson, I. 2002. Abundance of owls and Bramblings Fringilla montifringilla in relation to mast seeding in south-eastern Sweden. OS 12:35-45.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, I. 1977. Aktivitet och biotoputnyttjande hos två kattugglor. F&F 72:156-163.
  • Nilsson, I. 1988. Kattuggla. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:221-230.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Persson, M. 2003. Habitat quality, breeding success and density in Tawny Owl Strix aluco. OS 13:137-143.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag. Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
  • Solheim, R. 2006. Den hårda ugglevintern. VF 65:3:14-17. Dödlighet i Norge vintern 2005-06.
  • Sunde, P. 1999. Overlevelse og spredning af radiomærkte unge Natugler Strix aluco i Nordsjælland. DOFT 93 267-270.
  • Sunde, P. 2006. Om dødlighed og dødsorsager hos radiomærkede natugleunger. DOFT 100:5-6.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • W-n. A. 1899. Kattugglorna och bulvansaxarne. SJFT 37:45-47. Fångas i duvhökssaxar. Skadlig.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2023.