Klippduva – stadsduva

Den vilda klippduvan Columba livia är stamfader till väldigt många framavlade tamformer. Bland dessa har en form mer eller mindre återförvildats och lever nu som så kallade stadsduvor i så gott som alla delar av världen. Stadsduvorna, Columba livia (domest.), finns i väldigt många färgformer men en mycket vanlig ”klädsel” är i princip identisk med den vilda klippduvans. Det innebär att det är hart när omöjligt att skilja klippduvefärgade stadsduvor från vilda klippduvor.

 

Ursprungliga vilda bestånd lär finnas på Färöarna, Brittiska öarna, i Central- och Sydeuropa, Mellanöstern och vidare österut till Central och Sydasien samt i Afrika norr om Sahara. Men en ständig fråga är hur många helt rena populationer det finns, alltså sådana som aldrig har haft kontakt med tamformen. Jag såg själv klippduvefärgade duvor i naturlig miljö på Cape Clear i Irland 1995, men om jag därmed sett rena klippduvor är en fråga utan svar. Tamformen fanns på fastlandet intill.

 

Förekomst i Sverige

De benfynd som finns är samtliga från åren runt eller efter år 1000 och det antas att arten aldrig har varit en naturligt förekommande häckfågel i Sverige (Ericson & Tyrberg 2004). Det finns en årsdaterad uppgift om att klippduvan, eller om det nu var en s.k. stadsduva, var känd på Öland 1703 (Wallinus 1703).

 

I mitten av 1800-talet beskrivs förekomsten så här av Sven Nilsson (min sammanfattning): Förekommer i mängd i Wales och på Hebriderna. Andra platser som nämns är Färöarna och sydvästra Norges strandklippor (öarna Rennesö, Omö och Mosterö – ”där hon finns i stor mängd”). Ett ex ska vara sett i slutet av augusti (okänt år) på Tjörn bland en flock skogsduvor (Nilsson 1858). Det senare fyndet betvivlas av Jägerskiöld & Kolthoff 1926. ”Tama duvor finns i städerna och hos ståndspersoner på landet i hela Skandinavien” (Nilsson 1858).

 

Uppenbarligen fanns det rena klippduvor i Norge under 1800-talet men den sista lär ha skjutits i närheten av Stavanger 1873. Men det sägs också att det är sannolikt att arten ”först på 1880-talet utdött där” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

Några bevisade fynd av vilda klippduvor i Sverige finns inte. Däremot finns det några uppgifter om påstådda fynd. Ett gjordes strax norr om Visby på Gotland i början av 1880-talet och betraktaren kunde med ”ofelbar tydlighet observera” dräktkaraktärer (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 36:298-300). En annan uppgift är från 1902 och lyder: ”På Stora Karlsö observerades i maj af fullt pålitlig person några stycken klippdufvor. De varsnades upprepade gånger under omkring 14 dagars tid och hade sitt tillhåll uti remnor i tvärbranta berget”. Det sägs också att ”Något misstag på art kan ej föreligga” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 40:169).

 

Men faktum kvarstår – några bevis om rena och vilda klippduvor finns inte och det slogs fast redan i början av 1900-talet: ”I Sverige finns hon ej vild” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). I SOF 1949 nämns tamduvan i ett bihang bland arter som inte nått landet på naturlig väg. Här skrevs: ”Häckar allmänt i bebodda trakter från Skåne till norra Sverige, saknas dock flerstädes i avlägsnare bygder. Förvildad efter upprepad införsel”.

 

Spridningen av så kallade stadsduvor bör ha haft sin början i mitten av 1800-talet då moderna städer gav dem goda häckningsmöjligheter. Etableringen gynnades också av de många hästarna och kvarnarna (Gyllin & Svanberg 2017). Mycket mer finns inte att säga om denna härdiga och numera i många tätorter så vanliga fågel.

 

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 80 000 par 2018. Trendriktningen var stabil för 20-årsperioden 2002-2021 men osäker för 10-årsperioden 2012-2021 då ingen statistiskt säker trend kunde fastslås (Wirdheim & Green 2023).

 

 

Förekomst i Skåne

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 237 rutor och den andra 2003-2009 visade 248 rutor (Figur 1 & 2). Trenden ansågs som stabil men någon populationsuppskattning gjordes inte (Bengtsson & Green 2013).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av stadsduva 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av stadsduva 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

 

 

Förekomst i Danmark (Klippedue/Tamdue)

Klippduvan är omnämnd som häckande i Köpenhamnsområdet i slutet av 1800-talet men vildformen är inte bevisad ha påträffats i Danmark. Beståndet uppskattas till 40 000 par och utbredningen omfattar hela landet med de tätaste bestånden i de större städerna (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för klippduvans del en osäker trend för både för långtidsperspektivet 2007-2020 och perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades klippduvan som livskraftig (LC) men med en okänd trend och ett bestånd uppskattat till 9 710 000 vuxna fåglar.

 

 

Jakt, skydd och attityder

Stadsduvan faller mellan stolarna eftersom tamduvor är skyddade via annat regelverk än jaktlagsstiftningen. Dock sker omfattande skyddsjakter på s.k. stadsduvor.

 

 

Maxålder 

En i Tyskland märkt klippduva var 9 år när den hittades skadad. Vidare öde okänt. En finsk stadsduva kontrollerades vid 11 år och 3 månaders ålder (European bird ringing 2023).

 

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
• Bengtsson, K. 2005. Stadsduvorna viker inte för vintern. A 44:100-102.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Gyllin, R. & Svanberg, I. 2017. Fåglar i staden. Dialogos förlag.
• Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Rabøl, J. 2001. Do homing pigeons follow their noses? DOFT 95:9-17.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Tyrberg, T. 1993. Förstafynd. VF 52:1:14-28.
• Wallinus, N. 1703. De Oelandia. Diss. Uppsala.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2023.