Koltrast

Utbredningen omfattar i princip hela Europa – arten saknas bara i de nordligaste områdena. Vidare finns den österut genom centrala Asien till Stilla havet samt i Nordvästafrika och delar av Mellanöstern.

Förekomst i Sverige

Koltrasten invandrade förmodligen under Preborial tid, cirka 9000 före 0 och har sedan dess sannolikt varit trogen vårt område. Det äldsta svenska benfyndet stammar från Segebro vid Malmö och Atlantisk tid, cirka 6000 före 0. Løppenthin är försiktigare i sin bedömning och räknar med förekomst från och med Atlantisk tid, cirka 7000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Den första gången koltrasten nämns i skrift var 1524 då den meddelas ha varit känd i Sverige före detta år (Olaus Magnus 1555).

Under tidigt 1800-tal beskrivs koltrastens utbredning så här: ”Är alla årstider ganska allmän i Sveriges sydliga och mellersta landskap … Endast under vintern, då starkt frost inträffar, blifver han dristigare och besöker då ofta de rönnar, som finnas planterade vid gårdarna” (Ekström 1833). En annan uppgift från denna tid lyder: ”Tillhör mera de sydliga och mellersta trakterna av Skandinavien… i Skåne synes han vara talrikare om vintern än om sommaren… Dess tillhåll i skogarna äro de tätaste och mest buskiga ställen… och han förekommer talrikare i barrskogar än i lövskogar” (Nilsson 1858).

Men från att ha varit en skygg skogsfågel utvecklade koltrasten efterhand en förmåga att bosätta sig intill människans boningar och ett av de första exemplen på rent stadsliv är från Halland 1897: ”I sjelfva staden Halmstad finnes fogeln bosatt och visar der ej den ringaste skygghet” (Hollgren 1897). Gustaf Rudebeck utvecklade detta fenomen på följande sätt: ”Som park- och trädgårdsfågel har den länge varit känd, särskilt i England, men under 1800- och 1900-talen har den i snabb takt även börjat kolonisera städerna. Inträngandet i städerna började i Mellaneuropa i mitten av 1800-talet, och i Sverige började man märka koltrastens nya vanor omkring sekelskiftet. Nu är den i vårt land en mycket vanlig fågel i villasamhällen, parker och trädgårdar, och sjungande koltrastar hör till stadsbilden, åtminstone i de flesta av våra syd- och mellansvenska städer” (Rudebeck 1962).

Utbredningsmässigt beskrevs koltrasten så här i mitten av 1900-talet: ”Häckar i skog, numera även invid bebyggelse, allmänt från Skåne till Dalarna, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. Har häckat i Härjedalen, Jämtland och Lappland (SOF 1949).

När de första häckningarna i Härjedalen och Jämtland ägt rum verkar vara oklart. Curry-Lindahl skriver dock på ett sätt som tyder på att arten fanns och troligen också häckade i landskapen omkring 1940 (Curry-Lindahl 1963). För Härjedalens del nämns dock uttryckligen att det 1971 saknades häckningsfynd (Vår Fågelvärld 31:211). De första uppgifterna på Artportalen som nämner troliga häckningar i Härjedalen är från 1982. För Norrbottens del nämns en häckning vid Piteå 1951 (Curry-Lindahl 1963) som den troligtvis första och gällande Lappland berättas om en häckning vid Tärna 1926 (Bildström 2022).

Koltrasten är idag och sedan länge en mer eller mindre vanlig fågel i hela Sverige och populationen i Sverige uppskattades 2008 till 1 800 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Vissa fluktuationer sker naturligtvis och som exempel ges följande kommentarer ur Svensk Fågeltaxerings årsrapporter:

• 2005: ”Har ökat de senaste 10-15 åren. Med högsta värdena hittills både på sommarpunktrutter och på standardrutter. Arten ökar även i alla tre grannländerna. En effekt av mildare vintrar?”.
• 2013: ”Koltrasten har länge ökat i antal i Sverige, om än svagt, men kanske är ökningen nu över? De senaste tio åren finns nämligen en svag, men signifikant, minskning enligt standardrutterna. Denna minskning sker främst i Göta- och Svealand medan arten fortfarande ökar i Norrland”.
• 2020 skrevs kortfattat att ”koltrast ökar i antal”

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 1 815 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2012-2021 som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2023).

Förekomst i Skåne

Koltrasten har givetvis varit en vanlig fågel i Skåne under lång tid. Den första daterade uppgiften jag finner är från Kävlingetrakten 1 april 1833 (Cronsjö i Ekberg 2015). Från nordost anges den som allmän häckfågel (Wallengren 1849) och från sydväst och 1887 skrevs: ”Häckar talrikt, övervintrar allmänt, huvudsakligen hannar” (Thott 1892). I slutet av 1800-talet nämns något som vi nog känner igen idag också: ”Häckar i Skåne allmännare än taltrasten” (Carlsson 1894).

Koltrasten är en anpassningsbar fågel och det uppmärksammades redan i början av 1900-talet då följande skrevs: ”Koltrasten har tilltagit ganska mycket på de senare åren i södra Skåne och häckar numera talrikt till och med inne i städerna, t.ex. i Malmö” (Kemner 1910). Mer om samma tema skrevs 1949: ”På senare tid ha koltrastarna på flera håll också ryckt den mänskliga odlingen närmare och slagit sig ned i parker och trädgårdar. Kemner fann i Malmö koltrastbon bl.a. i vinkeln av en stupränna vid ett uthus och i en murgröna kring en gravvård samt i Alnarps park t.o.m. i en på ett träd upphängd papperskorg” (Rendahl 1949). På detta sätt har det fortsatt och idag är koltrasten en av de vanligaste fåglarna i allt från byar till större tätorter. Deras orädda uppträdande i denna miljö är väsensskilt från de skygga ”skogskoltrastarna”. Att arten är en allmän och spridd fågel i alla miljöer och i hela landskapet visas tydligt av de båda atlasinventeringarna 1974-1984 samt 2003-2009 (Figur 1-2).  Andelen rutor med säkerställd häckning var näst intill total i båda inventeringarna. Efter den senaste atlasen bedömdes trenden i Skåne vara stabil och populationen uppskattades till 180 000 par (Bengtsson & Green 2013). Ringmärkningsuppgifter från Falsterbo under höstarna 1980-2022 visas i figur 3.

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av koltrast 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av koltrast 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Figur 3: Antalet ringmärkta koltrastar i Falsterbo höstarna 1980-2022 (Falsterbo Fågelstation).

Förekomst i Danmark (Solsort)

Anges kortfattat som en ”mycket allmän häckfågel”. Historiskt sägs att ”intill slutet av 1800-talet en skygg och fåtalig häckfågel och även utsatt för fångst (donor) fram till 1894. Därefter en spridning till byar och parker”. Utbredningen omfattar hela landet, inkl alla öar, och populationen uppskattades 2019 till 2,1 miljoner par – alltså fler än i Sverige! (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för koltrastens del en måttlig ökning ur såväl långtidperspektivet 1976-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021). Det finns (fanns?) dock ett orosmoln som uppmärksammades omkring 2018. Det handlar om ett myggburet dödligt Usutu-virus som då var på spridning genom Tyskland mot Danmark. Minst 25 000 hade dött i Tyskland under 2018 (Christensen 2018). Hur läget med denna spridning är idag (2023) vet jag inte. Det har dock inte talats särskilt mycket om detta virus under senare år och för Sveriges del kan jag bara minnas ett fall – på Öland för några år sedan.

Jakt, skydd och attityder

Koltrasten var en av de arter som fångades som kramsfågel i stor omfattning förr i tiden. Äldre litteratur är rik på uppgifter om olika sätt att bedriva denna fångst på. Här är ett exempel: ”Han fångas om hösten i donor med rönnbär, tillsammans med de andra kramsfågelarterna” (Nilsson 1858). Begreppet kramsfågel definierades för övrigt så här 1833: ”hela trastsläktet, sidensvansen, tallbiten och domherren” (Ekström 1833).

Man var vid denna tid (och är det väl på sina håll än idag) också mycket misstänksam mot i princip allt som kunde påverka negativt och såg faror lite överallt. Ett exempel på misstänksamhet mot koltrastarna handlar om en notis 1908 med titeln ”Koltrasten i ny belysning”. I notisen råddes till vaksamhet efter en upptäckt att en koltrast hackat hål på fasanägg! (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 46:196).

Koltrasten var fredlös fram till 1928 då en fredningstid 1 mars-31 augusti infördes enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Så lär det ha förhållit sig fram till 1968 då koltrasten fredades helt (Vår Fågelvärld 27:96+). Men det kvarstod – och gör så än idag – viss möjlighet till skyddsjakt (Jakttabeller).

Under andra världskriget lär åtskilliga bofinkar, bergfinkar, koltrastar, gråsparvar och pilfinkar ha saluförts som kristidsföda i Lund (Fauna & Flora 1943, sid 47).

Betydligt trevligare är att koltrasten utsågs som Sveriges nationalfågel genom en omröstning i Dagens Nyheter 1962. En utnämning som för övrigt kvarstod efter en ny omröstning 2015 (Aronsson & Wirdheim 2015, Bengtsson 2015).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades koltrasten som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 140 000 000 vuxna fåglar. 

Maxålder 

Sveriges äldsta hittades död som 17 år och 2 månader gammal medan en tysk var 20 år och 10 månader när den kontrollerades (RCs hemsida www.nrm.se & European bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1988a. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 6. Anser 27:1-16.
• Aronsson, N. & Wirdheim, A. 2015. Koltrasten står åter som segrare. VF 74:5:6. Nationalfågel.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bengtsson, K. 2015. Sveriges nationalfågel nu ristad i sten. A 54:4:51.
• Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, H. 2018. Sorte udsigter for solsorte. Fugle & natur 2018:4:3-4.
• Christensen, R. 1989. Vinterynglende Solsort. DOFT 83:88. Ruvade 24 januari.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Ekberg, B. 2015. Jag tyckte mig se en swart stork. Ellerströms förlag, Lund. Ur Anders Cronsjös dagbok 1833-1847.
• Ekström, C.U. 1833. Kramsfoglarne. Tidskrift för Jägare och Naturforskare, sidorna 417-427 i nyutgivning av Richard Bergström 1894. Stockholm.
• Elgstrand, K. 1962. Koltrastens sovsträck. M SkOF 1:38-41.
• Enemar, A. 1958. Om ruvningens igångsättande hos koltrast. VF 17:81-103.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Henriksen, K. 2000. Plastic, snor m.m. i reder af Solsort. DOFT 94:90-91.
• Hollgren, C.A. 1897. Bidrag till Hallands lokalfauna. SJFT 35:39.
• Johansson, A. 1947. Koltrast föder upp fyra kullar. VF 6:53. Småland.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Kemner, A. 1910. Koltrastens häckplatser. Fauna och Flora 1910:92-93.
• Kloo, K. 1956. Koltrastar med 4 kullar. FoF 51:270. Västergötland.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Olaus Magnus 1555. Historia de Gentibus Septentrionalibus, 19:e boken.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Partecke, J. m.fl. 2005. Om skillnaderna mellan stads- och skogskoltrastar. VF 64:6:34. Referat i VF.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Skriver, J. 2022. Forår med folkesangeren. Fugle & Natur 2022:2:6-11. Artpresentation.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Uddling, Å. 1955. Några fall av häckningsanomali hos koltrasten. VF 14:112-115. 4 kullar.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
• Vogrin, M. 2000. Nest height and nesting losses of rural and urban Blackbirds Turdus merula. OS 10:149-154.
• Wäreborn, I. 1957. Bidrag till kännedomen om svenska koltrastars vinterbiologi. FoF 52:217-239.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i mars 2023.