Svarthuvad sparv

Svarthuvad sparv, Emberiza melanocephala, har en utbredning som omfattar dels sydöstra Frankrike och Italien, men främst Sydosteuropa österut till västra Iran.

 

Förekomst i Sverige

Det första fyndet i Sverige var en adult hane som fångades i Ottenby, 4 augusti 1952 (Gillin 1952).

Därefter gjordes ytterligare 47 fynd under åren 1958-2021. Fyndbilden är utpräglad ostlig med flest fynd på Öland och Gotland och mycket starkt koncentrerad till maj och juni – se tabell 1 & 2. De svenska fynden handlar om 35 hanar och 13 honor.

 

Arten kan vara svår att skilja från stäppsparv och ett av fynden på Öland (1998) avgjordes med hjälp av DNA-analys.

Så här beskrevs det i Rk-nytt 01-2: ”Av äldre fynd kan vi nu glädja ett stort antal fågelskådare med att den tidigare underkända honan av svarthuvad sparv vid Ottenby, Öland i september 1998 nu har ombehandlats och godkänts. Fågeln tappade vid ringmärkningen en fjäder som efter att ha suttit intejpad i Ottenby fågelstations dagbok sändes till Urban Olsson för DNA-analys. DNA från svarthuvad sparv fanns sedan tidigare, men eftersom det dröjde tills nyligen innan DNA från stäppsparv kunde lånas från Zoologiska Museet i Köpenhamn gick det till att börja med inte att uttala sig med säkerhet. När nu både svarthuvad sparv och stäppsparv sekvenserats och jämförts med fågeln från Ottenby går det att säga att DNA-sekvensen stämmer med svarthuvad sparv. Det går dock inte att med säkerhet utesluta hybrid med den metod som använts, men Rk valde ändå att godkänna fågeln som svarthuvad sparv”.

 

Tabell 1: Antal fynd av svarthuvad sparv och fyndår presenterat per landskap under 1952-2022.

 

Landskap	Antal fynd	Fyndår
Skåne	2	2004 & 2013
Blekinge	6	1962-2009
Halland	6	1966-2010
Småland	1	1985
Öland	9	1952-2012
Gotland	8	1984-2019
Bohuslän	1	1999
Västergötland	1	2018
Östergötland
Dalsland
Värmland	2	1989 & 2021
Närke
Sörmland	4	1988-2021
Västmanland
Uppland	2	2012-2021
Dalarna	1	1998
Gästrikland	1	2000
Hälsingland
Härjedalen
Medelpad	2	2002 & 2005
Jämtland
Ångermanland
V-botten
N-botten
Lappland	2	1988 & 2002

 

---

 

Tabell 2: Månadsfördelning av fynd av svarthuvad sparv under 1952-2022.

 

J	F	M	A	M	J	J	A	S	O	N	D
			1	19	22	1	2	2	1

 

---

 

Tabell 3: Fördelning av de 48 fynden av svarthuvad sparv 1952-2022 under tioårsperioder.

 

52-61	62-71	72-81	82-91	92-01	02-11	12-21
2	2	2	12	10	9	11

 

---

 

Förekomst i Skåne

Skånes första fynd gjordes vid Brantevik 6 juni 2004 (Fåglar i Skåne 2004), se foto ovan. Det andra, och hittills senaste fynd, gjordes på Kullen 6 juni 2013 (Elfman 2013). Noterbart är att de båda skånska fynden har gjorts samma datum och ganska mitt under den mest optimala perioden för arten – se tabell 2.

 

Förekomst i Danmark (Hætteværling)

Danmarks första fynd handlade om en adult hane och gjordes vid Blåvandshuk 7 juli 1970. Totalt hade det gjorts 28 fynd av 29 fåglar t.o.m. 2019. De främsta lokalerna har varit Christiansö med åtta fynd samt Skagen och Blåvands Huk med vardera fem fynd. Arten är inte sedd på Själland (Christensen m.fl. 2022).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades svarthuvad sparv som livskraftig (LC) men med en okänd trend och ett bestånd i Europa uppskattat till 9 080 000 vuxna fåglar.

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Elfman, P. 2013. Plötsligt händer det! Svarthuvad sparv på Kullen 6 juni. 2013. A 52:3:32-33.
• Gillin, R. 1952. Emberiza melanocephala en för Sverige ny fågel. VF 11:114-116.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2023.