Hemma vid Fågelsången & Fyra Årstider

Hemma vid Fågelsången

• Gunnar Brusewitz
• Weyler förlag 2022
• Inbunden nyutgåva, 222 sidor
• Naturbutiken 235 kr

 

Fyra Årstider – Blad ur naturens kalender

• Gunnar Brusewitz
• Weyler förlag 2022
• Inbunden nyutgåva, 462 sidor
• Naturbutiken 249 kr

 

Där jag växte upp i en liten by på landet i nordvästra Skåne, hade vi en bokbuss som kom en gång i veckan på 1970-talet. Som djur- och naturintresserad yngling gick jag förväntansfull dit och letade böcker. Eftersom jag hade talang för att teckna redan då, så sa min mor ofta något i stil med ”Han den där Gunnar Brusewitz gör fina böcker, dom kan du låna”. Gunnar Brusewitz (1924–2004) var ju en TV-kändis sedan tiden med Korsnäsgården. Han och Harald Wiberg (1908–1986) var välkända. Jag lånade därför de Brusewitzböcker som fanns i hyllorna så ofta jag kunde. Några av de första jag bekantade mig med var de större böckerna med färgillustrationer, Skissbok, Sjö och Skog. Där fanns många eleganta akvareller som inspirerade, men även naturdagböckerna (Vårdagbok, Sommardagbok, Höstdagbok och Vinterdagbok) samt Hemma vid Fågelsången med sina små svartvita illustrationer lockade till läsning.

 

Hösten 1979 hittade jag den ganska nya boken Lång vår. Jag läste den och blev hänförd. Här gick Gunnar Brusewitz runt i naturen och kunde alla fågelarter utantill, dessutom hade han ritblocket och akvarellfärgerna med och gjorde magiska bilder direkt ute i naturen. Jag ville bli som han! Hemma hade vi liggande Durangos Fåglar i färg. Jag pluggade in alla arterna på någon vecka och världen öppnade sig. Tidigare kunde jag bara enstaka vanligare arter, nu var jag en ”riktig” fågelskådare som noterade, räknade, undersökte och upptäckte. Gunnar Brusewitz blev för evigt den stora inspirationskällan i naturen. Hans språk, texter och bilder formade hela bilden av naturmiljön runt omkring mig och än idag när jag pratar med mina naturmålande kollegor så kan vi säga ”Idag ser strandängen ut som i en Brusewitzmålning”. Jag läste och läste om, jag tecknade och målade och försökte avbilda levande fåglar live, allt med Gunnar Brusewitz inspiration som stöd. Jag samlade sedan alla Gunnar Brusewitz böcker jag kom åt. I bokhyllan finns nu en i stort sett komplett samling. Mest stolt är jag nog över ett exemplar av den lilla Svalans våta grav som jag fick av honom tillsammans med ett personligt brev 2003, året innan han gick bort 2004 vid 79 års ålder.

 

Gunnar Brusewitz svartvita illustrationer i tusch eller blyerts kan på ett mästerligt sätt, med små medel, fånga en stämning eller en liten bit natur. Ofta har varje kapitel en elegant vinjett som anknyter till innehållet. Akvarellerna i de större böckerna är målade ganska torrt, ofta i kombination med skicklig blyertsteckning. Pappret lämnas ofta vitt som ett mellanrum i distanserna, för att få djup i bilderna. Diset med viporna över vårängen, rådjuren i gläntan eller den bortglömda skogsstigen blir träffsäkert avbildade. Det enkla är ju ofta det svåra när det gäller konst och Gunnar Brusewitz var på ett sätt mästaren som kunde förmedla en naturstämning med enkla medel. Här finns inga svepande flödiga akvarellfärger som hos Lars Jonsson, här finns sällan de detaljrikt tecknade skogsmiljöerna som Harald Wiberg var en mästare på. Brusewitz beskrev sig som en ”antecknare” och det är nog så man bäst kan beskriva hans illustrationer och målningar. Bilder som ger betraktaren möjlighet att själv fylla i med mer händelser eller detaljer. Hans bakgrund som tidningstecknare ute på reportage finns även i naturbetraktelserna som på ett fint sätt väver ihop hans innehållsrika texter med illustrationerna.

 

Gunnar Brusewitz produktion var stor och det kom under en period nästan årligen ut en ny bok av honom. Flera av de gamla titlarna går naturligtvis att hitta på antikvariat och på t.ex. Tradera men nu har Weyler förlag gett ut två av klassikerna i elegant nyutgåva. Det gäller Hemma vid fågelsången som beskriver den första tiden som nyinflyttad vid Rimbo i Roslagen, Uppland (som kom ut första gången 1961), och de fyra årstidsböckerna samlade i en volym betitlad Fyra Årstider med undertiteln Blad ur naturens kalender (som kom ut första gången 1963–1966). Hemma vid fågelsången har nu även fått ett nytt förord av författaren Tomas Bannerhed.

 

Även om jag har läst om dessa böcker ett oändligt antal gånger så känns det nästan högtidligt att öppna dem som nya igen. Åter lockas man detaljstudera de små svartvita teckningarna och fördjupa sig i den bredd av texter som erbjuds. Gunnar Brusewitz var en allvetande person (vilket även gav honom titeln hedersdoktor vid Stockholms universitet) och även en boksamlare som genom åren skapade ett stort bibliotek med äldre litteratur, framför allt inom naturalhistoria och biologi. Brusewitz faktakunskap återspeglas hela tiden i böckernas ämnesval. Här finns en imponerande bredd om allt från fåglar, fiskar, poesi, Linné, insekter och vardagliga naturbetraktelser hemma vid ateljén. Hemma vid fågelsången bjuder exempelvis på kapitel som ”Eken”, ”Rävnatt”, ”Dramatik vid ett gjusbo” och ”Den poetiska gräshoppan”.  Årstidsböckerna gör djupdykningar i sånglärkans, gärdsmygens och strömstarens historia blandat med historier om ungdomsminnen från Tåkern, ”Att samla skalbaggar” och en berättelse om en fjällvandring till de udda bröderna Holmbom. Man kan läsa stycken eller hela i en följd, man hittar hela tiden sina favoriter. Och som sagt, med så rikt innehåll tål de att läsas om. Även om originaltexterna nu har många år på nacken så är de mycket läsvärda för alla fågelskådare och naturälskare.

 

Kanske är Gunnar Brusewitz okänd för många yngre fågelskådare idag men om man ännu inte läst hans böcker så kan man verkligen rekommendera de två storverk som nu finns i fina nyutgåvor. Och när ni har bekantat er med Hemma vid Fågelsången och Fyra årstider så finns det som väl är flera tiotals andra titlar av Brusewitz att njuta av. Weyler förlag har verkligen gjort en kulturgärning i och med dessa nyutgåvor och nu väntar vi på fler. Kanske praktboken Lång vår är värd ett nytryck?

 

 

Recensionen gjord för SkOFs tidskrift Anser av Peter Elfman