Livets tunna väggar

• Nina Burton
• Albert Bonniers Förlag 2020
• Inbunden 272 sidor
• Adlibris 214 kronor

 

Att äga en bit mark, om än liten, kan ge känslan av att ”på allvar” vara delaktig i de naturskeenden som pågår där. Ensam är aldrig den människa som anser sig ha bestämmanderätt över platsen. Ständigt finna andra varelser där, ofta små, som mestadels är långt viktigare än människan. Och de har funnits där långt tillbaka i tiden. Äganderätt är ett konstruerat människopåfund, och något vi borde grunna på mer än en gång, i stället för att bara sträva efter total makt över markbiten. Har man öppna sinnen och vetgirighet kan allt detta inspirera till inblickar som leder åtminstone en bit in i andra varelsers tillvaro.

 

Detta är utgångspunkten för Nina Burtons essäbok Livets tunna väggar. Den är personligt skriven på ett underhållande sätt men är i hög grad en bok att plocka kunskapsbitar ur. Hon varudeklarerar sin bok som ”En essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk”. Hon har tidigare skrivit tolv böcker i olika ämnen. Detaljer om huset och familjen kanske inte intresserar alla läsare, men behållningen av att läsa om trädgårdens och grannskapets fåglar och bin, myror och ekorrar, rävar och grävlingar är stor. Nina Burton är påläst och skicklig i att presentera kunskaperna för läsaren. Ett bi på blombesök tillmäts lika mycket fascination som ett mäktigt vårdträds många år. Kunskapskällorna redovisas på så pass mycket som 13 sidor. Det blir aldrig torrt med ovidkommande detaljer. I stället får vi följa med på en berikande tour de force på 272 sidor, vältryckta i Litauen.

 

Många av naturhistoriens stora namn finns med på färden och så ska det vara för förståelsen av våra förhållningssätt till livet och döden, empiriskt förvärvade insikter och tidspräglade värdegrunder. Bokens upplägg med fakta och tankeutflykter på välformulerad prosa känns helt rätt. Kapitlen, sju till antalet, har rubriker som ”In i naturen”, ”Myrväggen” och ”En vild marks kraft”.

 

Var Nina Burton har sin lantliga bit på jorden framgår inte tydligt, men det förefaller vara någonstans i Stockholmstrakten.

 

 

Recensionen gjord för SkOFs tidskrift Anser av Arne Ohlsson