Vingar och verser

• Eva Kronvall (foto) och Ylva Silverbern (text)
• Solvändan förlag
• Hård pärm 157 sidor
• Naturbutiken 249 kr 

Detta är en vacker bok. Eva Kronvall bör närmast beskrivas som fotokonstnär även om hon själv beskriver sig som ”fågelfångare” med kameran redo för ständigt nya inblickar. Bilderna i boken har en estetisk vinkling som är påtaglig. Boken är således inte att snabbt titta i och läsa. Den ska begrundas och avnjutas i lugn och ro. Ibland är fågeln nära, ibland är den liten i ett stort sammanhang.

 

På 157 sidor i formatet 245 x 174 mm presenterar Eva Kronvall ögonblick från möten i de skånska marker hon mestadels rör sig i. Att i en digitaliserad tid som nu och med oräkneliga bilder på fåglar och andra vilda varelser i alla möjliga sammanhang och fora publicera en riktig bok, en pappersbok, är berömvärt. Den är vältryckt (i Polen) med tjocka pärmar. Några bilder är svartvita och det är inte alls dumt i rätt sammanhang.

 

Fotomaterialet är dock bara ena halvan av boken. Resten är poesi. Kombinationen fåglar och dikter är närmast en raritet. Detta må man nog beklaga eftersom fåglarnas och naturens skönhet borde inspirera mången poetisk ådra. Tidigare har vi mött Niklas Törnlunds och Helena Heymans verk.

 

I Vingar och Verser ackompanjeras varje helsidesbild eller uppslag av en dikt av Ylva Silverbern. Poemen är på mellan ett halvt och ett helt dussin rader. Ibland anknyter de direkt till fotomotivet, en del reflekterar livet och dess skeenden bortom bilden, några finner jag svåra att greppa. Precis som bilderna ska versraderna intagas lugnt och eftertänksamt.

 

Härvidlag vill jag ge Ansers läsare ett smakprov. På sidan 31 har en råka landat på en grästuva, helt omgiven av vårligt vatten. Den tycks ha hejdat sig ett flyktigt ögonblick för att betrakta sin spegelbild. Visst ser den sig själv med sin skarpa blick, men vad den upplever får vi aldrig veta och kan aldrig riktigt föreställa oss. Men Ylva Silverbern har fångat en situation där tiden tycks ha stannat upp några sekunder: ”Låt mig få stanna/just här/just nu/där min ensamhet speglas/och upphör/där flykten är möjlig/men oviss/där marken är nära/men skör”. En vardaglig råka kan ge oss mycket, med rätt uttolkning.

 

Recensionen gjord för SkOFs tidskrift Anser av Arne Ohlsson